Strålningen från mobiltelefonen är en cancerrisk men kan också ge mentala störningar

Detta inlägg saboteras om och om igen större delen tas bort

http://www.iarc.fr/en/media-centre/pr/2011/pdfs/pr208_E.pdf

Nedan är en översättning av WHO:s pressmedelande

 

IARC KLASSIFICERAR RADIOFREKVENSABSORBERANDE ELEKTROMAGNETISKA FÄLT SOM MÖJLIGEN CANCERFRAMKALLANDE FÖR MÄNNISKOR

LyonFrankrike, Den 31 maj 2011 ‐‐ WHO / internationella centrumet för forskning om Cancer (IARC) har klassificerat radiofrekvensabsorberande elektromagnetiska fält som möjligen cancerframkallande för människor (grupp 2B), på grundval av en ökad risk för glioma, en maligna typ av hjärnan cancer1associeras med trådlösa telefonen använder.

Bakgrund

De senaste åren har man noterat oro över risken för negativa hälsoeffekter som härrör från exponering för radiofrekvensabsorberande elektromagnetiska fält, såsom de som avges av trådlösa kommunikationsenheter. Antalet mobiltelefon abonnemang uppskattas 5 miljarder globalt.

Under maj 24–31 2011, träffades en arbetsgrupp bestående av 31 forskare från 14 länder vid IARC i Lyon, Frankrike, för att bedöma de potentiella riskerna som cancerframkallande från exponering för radiofrekvensabsorberande elektromagnetiska fält. Dessa bedömningar kommer att publiceras som volym 102 av IARC monografier, som kommer att vara den femte volymen i den här serien att fokusera på fysikaliska agenser, efter volym 55 (solstrålning), volym 75 och volym 78 om joniserande strålning (X‐rays, gamma‐rays, neutroner, radio‐nuclides), och volym 80 om non‐ionizing strålning (extremt low‐frequency elektromagnetiska fält).

IARC monografi arbetar gruppen diskuterade möjligheten att dessa exponeringar av kan inducera långsiktiga hälsoeffekter, i synnerhet en ökad risk för cancer. Detta har betydelse för folkhälsan, särskilt för användare av mobiltelefoner, som antalet användare är stor och växande, särskilt bland barn och unga vuxna.

IARC monografi Working Group diskuteras och utvärderas tillgängliga litteraturen om följande exponeringskategorier omfattar radiofrekvensabsorberande elektromagnetiska fält:

 

Annonser

Mobilstrålning oroar utländsk expertis

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/experter-varnar-for-stralning_6205939.svd

29 maj 2011

Svenska myndigheter tonar ner riskerna

Svenska myndigheter har på inrådan av mobilstrålnings- experten Anders Ahlbom som granskas för intressekonflikt tonat ned riskerna med strålning. Andra länder går ut hårdare med råd som att använda handsfree och undvika kroppskontakt. Flera tongivande utländska forskare som SvD varit i kontakt med manar nu till försiktighet.

–Teknologin utvecklas mycket snabbare än vår kunskap om hur den påverkar oss biologiskt. Vi befinner oss fortfarande i en gråzon kunskapsmässigt men det finns indikationer på tänkbara risker. De är tillräckligt tydliga för att vi ska tända den röda varningslampan, säger Siegal Zadetski som är professor vid det Gertner-institutet vid Tel Avivs universitet.

När den hittills största studien kring mobilstrålning och cancer, den så kallade interphone-studien, presenterades förra året var budskapet som gick ut i svenska medier tvärtom att resultaten slutgiltigt bevisade att det var ofarligt att prata i mobiltelefon. Studien hade genomförts i 13 länder och den svenske delen leddes av Maria Feychting, professor i epidemiologi vid Karolinska institutet. I gruppen ingick också Anders Ahlbom, som nu alltså stängts av från en WHO-konferens på grund av kopplingar till telekombranschen.

I studien såg man ingen totalt ökad risk men i den grupp som använde telefonen mest steg risken. Den svenska tolkningen var att detta berodde på felrapportering medan forskare i flera andra länder menade att det var en verklig ökning. Den officiella slutsatsen i WHO-rapporten var dock att det inte gick att säga att mobiltelefonanvändning ökade risken för cancer.

Siegal Zadetski betonar att bara 11 procent av de som ingick i interphone-studien hade använt mobiltelefon i mer än tio år och ingen i mer än 12 år då data samlades in i början på 2000-talet.

–Idag pratar människor mycket mer i mobiltelefon och får i sig en betydligt högre dos än de personer som studerades. Den enormt utbredda användningen och det faktum att vi vet så väldigt lite om riskerna gör att vi måste vara försiktiga, och det gäller särskilt barn som vi vet är extra känsliga.

Hon är inte ensam om tolkningen. Tillsammans med en annan ledande forskare som SvD också varit i kontakt med, fransyskan Elisabeth Cardis som var projektledare för interphone-studien, skrev hon nyligen en artikel där de tolkade resultaten från studien. Deras slutsats var att resultaten visar exakt det som kan förväntas om mobilstrålning orsakar cancer i en studie som sker under så kort tid som tio år, nämligen en liten ökad risk bland de största användarna.

Som central deltagare i den pågående WHO-konferensen har dock Elisabet Cardis förbundit sig att inte ge kommentarer till medierna förrän i den här veckan.

I likhet med Siegal Zadetski har hon dock efterlyst politiska åtgärder för att minska exponeringen.

–Vi ska fortsätta att använda mobiltelefoner, säger Siegal Zadetski. Men innan oklarheterna är utredda bör man använda handsfree och undvika att ha kroppskontakt med telefonen. Man bör även minska exponeringen i skolmiljöer. Allt detta är fullt genomförbart och rekommenderas redan av israeliska myndigheter.

På Strålsäkerhetsmyndighetens, SSM, hemsida står det att forskningen visar på möjliga hälsorisker med mobiltelefoner och de ger rådet att använda handsfree. Men det var inte budskapet som kommunicerades till svenska medier efter interphone-rapporten.

–Man kan absolut diskutera om vi borde göra mer för att få ut budskapet om försiktighet på ett bättre sätt, säger Lars Mjönäs på Strålsäkerhetsmyndigheten.

Så skrev medierna

DN maj 2010: ”Forskarna kunde helt enkelt inte se i sitt stora material att folk som talar i mobiltelefon skulle ha mer hjärntumörer än andra.”

TT maj 2010: ”Det finns ingen ökad risk för två typer av hjärntumör hos personer som använt mobiltelefon regelbundet i tio år, slår en efterlängtad – och omtvistad – vetenskaplig studie fast.”

Aftonbladet maj 2010: ”Mobiler ofarliga – för alla vuxna”.

SR Ekot maj 2010: ”Strålning från bland annat mobiltelefoner och trådlösa nätverk är inte farligt för hälsan.”

Flera medier, bland andra SvD, rapporterade också om att forskarna inte var eniga i resultaten.

Henrik Ennart

Begäran om svar av Regeringen och Socialstyrelsen gällande fast telefoni för svenska medborgare med funktionshindret elöverkänslighet

 

Fast telefon av gammal sort

Begäran om svar av Regeringen och Socialstyrelsen gällande fast telefoni för svenska medborgare med funktionshindret elöverkänslighet

Som regering och Socialstyrelsen mycket väl känner till finns svårt funktionshindrade personer som av hälsoskäl inte kan vistas i samhället utan tvingas bo isolerat på landsbygden. Denna grupp samhällsmedborgare nekas nu alla möjligheter till elektronisk kommunikation med samhället, omvärlden samt räddningstjänsten, då nätägarna har för avsikt att riva kopparnätet för fast telefoni. PTS hänvisar till Strålsäkerhetsmyndigheten och regeringen. Enligt Lagen för Elektronisk Kommunikation står det följande i 1 kap. Allmänna bestämmelser i Inledande bestämmelser:

1 § Bestämmelserna i denna lag syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer och största möjliga utbyte vad gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet.

Syftet skall uppnås främst genom att konkurrensen och den internationella harmoniseringen på området främjas. Samhällsomfattande tjänster skall dock alltid finnas tillgängliga på för alla likvärdiga villkor i hela landet till överkomliga priser.

Vid lagens tillämpning skall särskilt beaktas elektroniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet.

Bakgrund

Av PTS svar, förstår jag att regeringen, trots kunskap om denna grupps hälsoproblem och funktionsnedsättning gällande trådlösa nätverk, inte tillförsäkras en säker elektronisk kommunikation nu när kopparnätet för fast telefoni skall rivas för ett stort antal hushåll. På grund av regeringens passivitet försämras yttrligare dessa samhällsmedlemmar möjligheter till kontakt med övriga samhället, dess samhällstjänster och till den livsviktiga räddningstjänsten.

Denna grupp svenska medborgare, är på grund av samhällets långvariga diskriminering, oftast ekonomiskt utarmad då de på grund av sitt funktionshinder tvingats köpa dyra skyddsmaterial för att skydda sin hälsa mot strålningen. På grund av diskriminering saknar många personer inom handikappgruppen försörjningsmöjligheter då Socialstyrelsen i sina direktiv till läkare har fastslagit att dessa personer inte är sjuka och att deras besvär inte är sjukförsäkringsgrundande.

Personerna nekas ofta socialbidrag då de inte står till arbetsmarkandens förfogande p g a sjukdom. Genom regeringens direktiv, att verksamhetsutövarna inte behöver vidtaga försiktighetsåtgärder vid placering av sändare, har personer med detta funktionshinder tvingats, av hälsoskäl, ständigt flytta till nya lågstrålande platser.

Ansvariga myndigheter har nu i drygt 30 år diskriminerat elöverkänsliga personer genom att åberopa att det saknas vetenskapliga belägg som relaterar ohälsa till pulsmodulerad elektromagnetisk strålning. En ensidig ”forskning” i form av provokationsstudier har legat till grund för de s k ”vetenskapliga bevisen”.

 

Neurologiska effekter/skador som beskrivs i SSI FS 2002:3 gällande pulsmodulerad radiofrekvent strålning, vars symtombild stämmer väl överrens med den elöverkänsliga beskriver vid exponering av elektromagnetiska fält har sällan fått anslag. Ett fåtal mindre projekt fick anslag inom FAS under 1990-talet. De senaste 7 åren har dock Anders Ahlbom förhindrat all relevant forskning på elöverkänslighet. Ahlbom har utan kritik från myndigheterna eller regering kunnat ge sina egna projekt hela FAS forskningsanslaget inom ämnesområdet. Anders Ahlbom har nu nyligen entledigas som aktiv deltagare i WHO:s cancergrupp, på grund av intressekonflikt då han sitter i styrelsen för sin bror, Gunnar Ahlboms, företag. Gunnar Ahlbom är en känd lobbyist för mobilindustrin inom EU.

Två NTO-studier, som testade 3G-strålningen i en provokation på elöverkänsliga, bekräftar en av de mest avgörande felkällorna i resultaten. Den första studien gjordes före 3G-utbyggnaden, vilket resultatet en tydlig signifikant skillnad att elöverkänsliga kunde skilja ut 3G-strålningen. En upprepning av NTO-studien gjordes efter 3G-utbyggnaden och då kunde inte testpersonerna avgöra om fältet var på eller av eftersom testpersonerna också påverkades av 3G-strålningen från omgivningen.

Jämför med att placera pollenallergiker under en blommande björk och sedan i en blindtest provocera testpersonerna med ytterligare björkpollen. Jag är övertygad om att man erhåller samma resultat som i provokationsstudierna med elöverkänsliga, att pollenallergiker inte kan känna av eller bli sjuk av pollen.

Utskottet för miljö, jordbruk och lokala och regionala frågor, skriver i sin resolution till EU  under punkt 8.1.4: ”ägna särskild uppmärksamhet åt ”elöverkänsliga” personer som lider av ett syndrom av intolerans för elektromagnetiska fält och införa särskilda åtgärder för att skydda dem, inklusive skapandet av ”våg-fria” områden som inte omfattas av det trådlösa nätverket”. Detta uttalande visar att elöverkänslighet idag är allmänt förekommande folkhälsoproblem inom EU.

I Sverige har ansvariga myndigheter, vad jag förstått, fått uppdraget av regeringen att på alla sätt förhindra en dokumentation av den ökande ohälsan av mobilstrålningen i vår livsmiljö, vilket jag tidigare nämnt i ett e-post brev till myndigheter och regering.

 

*Alla berörda myndigheter förnekar all forskning som visar på allvarliga skador på hälsan som cancer och elöverkänslighet genom att hänvisa enbart till industrins tillrättalagda forskning.

 

* Socialstyrelsen meddelar till kommunerna och Länsstyrelserna och uppmanade dem att inte följa försiktighetsprincipen i Miljöbalken vid utbyggnaden av mobiltelefonin.

 

* Socialstyrelsen meddelar att verksamhetsutövarna inte behöver vidtaga försiktighetsåtgärder .

 

*Regeringen ställer inga krav på en Miljö- och hälsokonsekvensbeskrivning.

 

*SSM uppmanar kommunerna att inte kontrollmäta när folk blir sjuka efter att sändare satts upp i d eras boendemiljö.

 

*Läkare får inte dokumentera elöverkänslighet och trots svår kroppslig/mental funktionsnedsättning anses strålskadorna inte vara sjukersättningsgrundande.

 

Jag begär nu besked från regeringen hur ni tänker hjälpa just denna samhällsgrupp av svenska medborgare att få tillgång till den enda möjliga elektroniska kommunikation, en nätansluten telefon för fast telefoni. Denna grupp medborgare är redan svårt isolerade från övriga samhället genom sitt funktionshinder. Regeringen kan väl inte anse det skäligt att stänga ute en specifik grupp från samhällets alla viktiga tjänster, utan möjligheter till en mänsklig kontakt med omvärlden? Det är i så fall en grov diskriminering av en redan hårt utsatt grupp i samhället. Jag begär svar så fort det är möjligt.

 

Solveig Silverin, miljöingenjör, f d handläggare på Länsstyrelsen i Kalmar

 

 

 

Gällande Bilderbergergruppen och valet 2006 – Demokratiskt val enligt grundlagen – Begäran om svar från Regeringen och Valmyndigheten

 

Bilderbergergruppen

Det har framkommit i massmedia att Fredrik Reinfeldt åkte tillsammans med Wallenberg och Carl Bildt till Bilderbergergruppen före valet 2006. Under detta möte fick Reinfeldt order om att utnämna Carl Bildt till utrikesminister om han ville ha hjälp med att vinna valet. Vad jag förstår stämmer dessa uppgifter.

Mina  frågor är:

1. Av vilken anledning bestämmer Bilderbergergruppen vilken utrikesminister som skall representerar Sverige?

2. Vad är skälet till att Bilderbergergruppen bestämmer att just Carl Bildt skall representerar Sverige som utrikesminister?

3. Hur kan Bilderbergergruppen bestämma regeringens personsammansättning i Sverige?

4. På vilket sätt har Bilderbergergruppen hjälpt Reinfeldt att vinna valet 2006?

5. Har vi demokratiska val i Sverige med tanke på att Bilderbergergruppen kan hjälpa eller förhindra att enligt dem ”fel” eller ”rätt” parti vinner valet i ett land? Med ”fel” parti borde tolkas som ett parti som inte gynnar Bilderbergergruppens intressen där Wallenberg också är medlem.

Jag begär att få svar på dessa frågor, av regeringen och valmyndigheten. Samt till vilken myndighet jag kan överklaga ett valresultat som grundar sig på misstanke om valfusk, vilket jag vet förekom under valet 2006 och under 2010.

Mvh
Solveig Silverin

Centerpartisten Wadström ger lite info om Bilderbergergruppen:

http://wadstrom.blogspot.com/2008/06/centern-trffar-bilderbergergruppen.html

 

Vad är elektricitet?

Detta är elektronvandring

MÄNNISKAN – ETT ELEKTRISKT VÄSEN

Vår inre elektricitet och dess lagar – av Anders Silverfall
(pålänkat nedan av Josef och sedan av Solveig)

Vad är elektricitet ?

Vetenskapen lär att elektricitet uppstår då en magnet rör sig i en spole. Många har nog gjort experiment i skolan då man har kört en magnet upp och ner i en kopparspole, kopplad med elektriska ledningar till en liten glödlampa, och sett hur den glimtat till. Detta är en FÖRKLARING till hur den uppstår, men inte på VAD den är i sin natur.


Vi har ju också elektriska ledningar i vår kropp. Dessa ledningar är vårt nervsystem. I dessa ledningar är det inte lika lätt att visa hur elektriciteten uppstår, som i fallet med glödlampan. Vi kan inte köra en magnet in och ut i munnen och få det att lysa i ögonen, t.ex ! Men vi vet att den finns där, åtminstone i alla levande varelser. För vad är skillnaden mellan en levande varelse och ett lik ? Är det inte det att i en levande varelse löper en elektrisk ström genom nervsystemet, som får dess lemmar att röra sig, och dess hjärta att slå, medan det i ett lik saknas denna elektricitet ? Ingen ström löper här i dess nerver, och skapar rörelse.

Det finns t.o.m. ett namn på strömdosan i hjärtat som utlöser elektriciteten – sinusknutan. Och alla som har hört talas om en pacemaker vet att den ger en perfekt avpassad strömstöt på konstgjord väg när hjärtat inte fungerar helt som det skall.


Var kommer då denna elektricitet ifrån som löper genom våra nerver ? Ja, vetenskapen menar ju att den har sin rot i hjärnan. Vill jag röra en arm, går en strömimpuls från hjärnan ner genom armen till dess muskler, som drar ihop sig. Man menar att hjärnan är sätet och den djupaste orsaken till att en ström uppstår i nerven, är att ett hjärncentrum skapar denna elektricitet, vilket man kan se genom att det är en förhöjd aktivitet i just det hjärnområdet, med hjälp av olika mätinstrument.

Men det är här som detta påstående strider mot logikens lagar.

För om vi tänker efter en gång till, så borde vi ju då uttrycka oss i termer som ”hjärnan rörde armen”, eller ”hjärnan lyfte benet”, eller ”hjärnan skrev ett brev” – men det gör vi inte. Vi säger ju ”JAG rörde armen”, ”JAG lyfte benet” och ”JAG skrev ett brev”. Och vi säger ju t.o.m. att ”Jag HAR en hjärna”, eller ”MIN hjärna” osv.

Det finns en tydlig logisk skillnad mellan jaget och hjärnan.

Vi är nog alla överens om att det i själva verket är JAG och min vilja som är orsaken till att jag rör min arm och lyfter mitt ben och skriver mina brev, inte min hjärna. Och eftersom vi uttrycker oss just med ordet ”min” är det ju tydligt att hjärnan är en ägodel, en tillhörighet till mig, liksom min arm, eller mitt ben. Och eftersom t.ex. min arm kan användas till skilda saker i mitt dagliga liv, är den ju ett REDSKAP för mig. Sätter vi sedan ihop alla organ – som armar, ben, hjärna, ögon, öron osv – får vi ju en ORGANISM.

Så sammantaget kan vi säga att min organism – min kropp – är ett REDSKAP för mig, där hjärna och nervsystem är de elektriska komponenter och ledningssystem som får den att röra sig och arbeta.

Vad är i så fall själva den elektriska kraften då för något, som flödar genom organismen, som ger den liv och rörelse – besjälar den ? Ja, det är ju enligt ovan jag och min vilja som är den djupaste orsaken till att jag rör min arm. Jag försätter mig i ett tillstånd där jag tänker: ”Nu vill jag lyfta armen”, mobiliserar min vilja till detta, och armen far ut. Är det då inte tydligt att den innersta impulsen till att det uppstår en ström i nerven ut till armen som lyfter sig, är min vilja ? Det är alltså min tanke, önskan och vilja som fortplantar sig ut i nerven, och får armen att röra sig. Nu kan man ju invända genom att säga att man inte alls behöver tänka på att röra armen. Man gör det ju liksom automatiskt, som man gör när man går eller cyklar. Men var och en vet ju att när man skall lära sig att gå, eller cykla, så måste man verkligen koncentrera sig och tänka på exakt varje rörelse – annars ramlar man obevekligen omkull. Att man sedan, när man KAN gå eller cykla, inte behöver tänka på det, beror ju på att impulserna kommer automatiskt i kraft av den talang man har övat upp, genom att upprepa dessa impulser hundratals gånger.
Kort sagt: Elektriciteten i vårt nervsystem är våra egna tankar.

Min kommentar: Vad är då tankar? Författaren glömmer en sak, reaktionen/ nervimpulsen om vi exempelvis bränner oss. Då hinner vi inte tänka utan vår kropp fungerar helt utan våra tankar och hjärtat och alla övriga organ fungerar också helt utan vår vilja/tankar. Så författarens resonemang håller inte, det är mer komplicerat än så som han beskriver det och som sagt vad är en tanke?  Jo den bör vara en nervimpulsen den också, men hur den kommer igång och initieras till en nervimpuls är den stora gåtan och är  vad jag vet fortfarande en vetenskapligt gåta.

Lägger in en länk till Maxicom som också skriver om människan som elektrisk varelse: http://www.maxicom.se/Kroppenselsystem.php


Kommentar till Johan Ågrens artikel på SVT – Vi kan inte backa tiden

 

Är det djävulen som styr mobilindustrin?

Jag kan inte förstå Johan Ågren uttryck: ”Vi kan inte backa tiden”. Om en ny industriell verksamhet och deras produkter visar sig vara hälsofarliga så kan man ju inte fortsätta att öka belastningen på hälsa- och miljö med motiveringen att ”vi inte kan backa tiden”.
Hade industriutsläppen av föroreningar fått fortsätta till luft och vatten i en alltmer ökad intensitet då hade vi idag varken haft fisk i sjöar och hav, skogen hade varit död, fåglarna dött samt viktiga insekter för pollinering. I vilket tillstånd hade exempelvis västvärlden sett ut idag om man inte hade ställt krav på minskade utsläpp från industrin och värmeverken?

Den extremt höga belastningen av den helt främmande miljöfaktorn pulsmodulera elektromagnetisk strålning som storskaligt nu sprids i vår livsmiljö har redan satt spår. En tydlig ökad ohälsa (försäkringskassans analys av ohälsotalet), ett mycket stort antal fåglar har minskat eller nästan helt försvunnit, bin har försvunnit. Barn har fått neurologiska störningar i form av oro, ångest, sömnstörningar, ADHD.

Det är välkänt att radiofrekvent strålning ger neurologiska störningar enligt SSI:s författningssamling 2002:3. Vidare har EU nu tagit upp frågan att sänka referensvärdet. Anders Ahlbom som varit en ”tung” person som bevakat hälsoriskerna med mobilstrålningen har nu fått sparken från sin post inom WHO då han avslöjats som lobbyist till mobilindustrin.

Industrin har inte ensamrätt till vår livsmiljö och har ej heller rätt att skada vår hälsa och miljö. Miljölagarna skall även gälla för mobilindustrin och deras sändare. Den vetenskapliga kunskapen är så stor idag, att fortsatt belastning på denna höga strålningsnivå är att medvetet utsätta folk för skada enligt Brottsbalken 3 kapitlet 7 §.

Än mer allvarligt är det när det gäller riskerna för barnen som ju är långt mer känsligare än vi vuxna, vilket är vetenskapligt väl känt. Jag ser det som ett rent folkmord eftersom ansvariga myndigheter ljuger och påstår att barn inte är känsligare än vuxna för denna strålning då påståendet saknar vetenskaplig grund.

Sanningen är att ingen vet vilka skador våra barn får. Det är ett medvetet risktagande som är fruktansvärt hänsynslöst då man känner till riskerna och trots detta utsätter barnen för än mer strålning i skolmiljön där barn enligt skollagen måste vistas. Jag förstår inte hur ansvariga vuxna kan vara så egoistiskt grymma mot våra barn att de inte skyddar dem enligt Försiktighetsprincipen i Miljöbalken.

Enligt Post- och telestyrelsen har elöverkänsliga ingen rätt att få tillgång till fast telefoni och de hänvisar till Strålsäkerhetsmyndigheten, men vad säger Socialstyrelsen som bedömmer att det är ett funktionshinder?

Fast telefon

Tack för ditt mejl. Vi på PTS har stor nytta av frågor och synpunkter från allmänheten, de hjälper oss att följa utvecklingen på marknaden för elektronisk kommunikation.

Strålsäkerhetsmyndigheten bedömer att det inte är bevisat att det uppstår några skadliga hälsoeffekter av elektromagnetiska fält/radiovågor. PTS bedömer därför att vi inte kan vidta några särskilda åtgärder för personer med elöverkänslighet. PTS följer dock denna fråga och har god kännedom genom allmänhetens synpunkter.

PTS har inte fått några specifika direktiv från regeringen angående personer som har problem med elektromagnetisk strålning. Strålsäkerhetsmyndigheten är den myndighet som har huvudansvaret vad gäller frågor om strålning.

Det är i första hand marknaden som ska erbjuda telefoni till hushåll och företag. Det finns ett mycket litet antal hushåll som inte kan eller kommer att kunna få fast eller mobil telefoni genom de vanliga telebolagen. I dessa enstaka fall går staten, genom PTS, in och säkrar telefoni. Det rör sig dock om undantagsfall och det är mycket få hushåll som inte kan få telefoni genom något av de vanliga telebolagen. Det finns inte någon möjlighet att få sådan hjälp med hänvisning till att man är elöverkänslig.

Läs mer om teknikförändringen:

http://www.pts.se/pts/Templates/Page.aspx?id=26932&epslanguage=SV

Bifogad fil är det uppdrag PTS har fått från regeringen att ersätta förlorade telefonimöjligheter.

Med vänlig hälsning

Johan Engström

_______________________________

PTS – kommunikationsmyndigheten

Konsumentmarknadsavdelningen

Enheten för Konsumentfrågor

www.pts.se

Vad gör PTS?

PTS är den myndighet som har ansvar för området elektronisk kommunikation. Vi har regeringens uppdrag att följa utvecklingen på bland annat Internet- och teleområdena. Myndigheten sammanställer statistik över konsumenternas problem på dessa områden. Statistiken ger oss värdefull information om hur marknaden fungerar, och redovisas årligen.

PTS kan ingripa om ett företag bryter mot bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation. PTS kan inte ingripa i tvister mellan enskilda och företag, men om många konsumenter har likartade problem kan vi vidta åtgärder.

Bakom ryggen på svenska folket ändrar regeringen grundlagen och massmedia är helt tyst

   http://vimeo.com/17194669

Gunilla SaxJag frågade Gunilla Sax som är chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningarna Barometern och Oskarshamns-Tidningen, varför hon inte skrev om grundlagsändringen i tidningen. Hon svarade att det inte var av intresse för lokalbefolkningen. Gunilla idiotförklarat sina läsare, alltså.

Brev till PTS om rätten till fast telefoni som många funktionshindrade är i behov av

Fast telefon

Hej PTS!
Lyssnade just på utskottet om rätten till tillgång av elektronisk kommunikation. Det finns två lagar EU-lagen och Svensk lag LEK. En sak framgick att varken regeringen eller PTS tycks anse att det finns några problem för personer när operatörer river kopparledningen. Ni tycks inte känna till att folk ute på landet fått stora problem med tillgång till elektronisk kommunikation.
Stämmer det? Och i så fall varför känner ni inte till detta problem?

Känner ni till att personer blir sjuka av trådlös kommunikation och att dessa personer tvingas, på grund av sin sjukdom ofta att bo på landet (det är ju just på landet man river kopparledningen)?

Känner ni till att dessa personer blir helt utan möjlighet till kontakt med omvärlden och räddningstjänsten om man river kopparledningen?

Vilka direktiv har PTS fått av regeringen gällande att strålskadade skall ha rätt till elektronisk kommunikation som inte förvärrar deras funktionshinder?

Vad som framkommer i programmet är att om operatörerna inte kan tillgodose en tillgänglig kommunikation skall samhället gå in och hjälpa till och vad jag förstod har det har avsatts pengar till detta. Stämmer det? I så fall har väl gruppen funktionshindrade elöverkänsliga tillgång till dessa pengar eftersom de saknar möjlighet till alternativa lösningar som trådlös kommunikation eller har denna grupp uteslutits från samhällelig hjälp till användbar telefoni?

Jag begär att få tillgång till alla beslut och direktiv från regeringen i frågan. Frågan är livsviktigt för denna grupp funktionshindrade som tvingas bo på landet på grund av sjukdomsbesvär av trådlös kommunikation. Jag vill veta hur man tänkt lösa den elektroniska kommunikationen för denna grupp utan långa förvaltningsprocesser då ofta personerna akut måste flytta ut på landet och som svårt sjuka är i behov av att kunna kontakta omvärlden. Slutligen hur bedömer man rimlighet? Vad är det som efterfrågas som rimlighetskrav?
Tacksam för svar så fort det är möjligt.
Mvh
Solveig Silverin

Europaparlamentets direktiv och Rådets direktiv 2002/21/EG gällande vilken sändarteknik som får användas för trådlös kommunikation

EU folkets törnekrona?

Post -och  Telestyrelsen skriver: Hej Solveig, jag hoppas innerligt att du redan har fått svar på din fråga, beklagar dröjsmålet. Det är Europarådet och EU-parlamentet som har fattat beslut om teknikneutralitet och syftet är att gynna konkurrensen på marknaden, så att operatörer för olika tjänster (gäller all radioanvändning – inte bara 4G) ska kunna använda den teknik som de anser fylla behoven bäst. Om vi tar de frekvenser som kommer att användas för 4G som exempel så får operatörerna, om de nu skulle vilja, använda dessa för 3G/UMTS eller GSM t.o.m. (eller för all del för båtradar eller trådlösa mikrofoner om de skulle vilja) Men om de nu vill erbjuda sina kunder 4G (dvs snabbt mobilt bredband) så behöver de inte använda just LTE, om någon kommer på något annat, billigare eller smartare. Man får använda annan teknik under vissa förutsättningar. Dessa förutsättningar beskriver hur mycket man får störa annan radioanvändning resp hur stor störning man själv får tåla. Jag bifogar EU-beslutet.

vänligen Lena Liman

EU beslutet:

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2002/21/EG
av den 7 mars 2002
om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster
(ramdirektiv)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD
HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 95 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag (1),
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande
(2), i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (3), och
av följande skäl:
(1) Det nuvarande regelverket för telekommunikation har
varit framgångsrikt när det gäller att skapa förutsättningar
för effektiv konkurrens inom telekommunikationssektorn
under övergången från monopol till fri
konkurrens.

(2) Den 10 november 1999 lade kommissionen fram ett
meddelande till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska
och sociala kommittén samt Regionkommittén med
titeln ”Mot ett nytt regelverk för infrastruktur för elektronisk
kommunikation och tillhörande tjänster, 1999
års kommunikationsöversyn”. Meddelandet innehöll
kommissionens översyn av det befintliga regelverket för
telekommunikation, i enlighet med kommissionens skyldighet
enligt artikel 8 i rådets direktiv 90/387/EEG av
den 28 juni 1990 om upprättandet av den inre marknaden
för teletjänster genom att tillhandahålla öppna
nät (4). Det innehöll vidare en rad politiska förslag till
ett nytt regelverk för infrastruktur för elektronisk kommunikation
och tillhörande tjänster, för offentligt samråd.

(3) Den 26 april 2000 lade kommission fram ett meddelande
för Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och
sociala kommittén samt Regionkommittén om resultaten
av det offentliga samrådet om 1999 års kommunikations
översyn och riktlinjer för det nya regelverket. Meddelandet
innehöll en sammanfattning av det offentliga
samrådet och angav vissa huvudinriktningar för utarbetandet
av ett nytt regelverk för infrastrukturen för elektronisk
kommunikation och tillhörande tjänster.

(4) Europeiska rådet i Lissabon den 23¯24 mars 2000 betonade
de möjligheter till ökad tillväxt, konkurrenskraft
och nya arbetstillfällen som övergången till en digital,
kunskapsbaserad ekonomi erbjuder. I synnerhet betonades
betydelsen av att Europas företag och medborgare
har tillgång till en kommunikationsinfrastruktur av
världsklass till en låg kostnad och ett brett utbud av
tjänster.

(5) Till följd av att sektorerna för telekommunikation, media
och informationsteknik konvergerar bör alla överföringsn
ät och överföringstjänster omfattas av ett enda regelverk.

Detta regelverk består av det föreliggande direktivet
samt fyra särdirektiv: Europaparlamentets och rådets
direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation
för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstj
änster (auktorisationsdirektiv) (5), Europaparlamentets
och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars
2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska
kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv)
(6), Europaparlamentets och rådets direktiv
2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande
tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska
kommunikationsnät och kommunikationstjänster
(direktiv om samhällsomfattande tjänster) (7), Europaparlamentets
och rådets direktiv 97/66/EG av den 15
december 1997 om behandling av personuppgifter och
skydd för privatlivet inom telekommunikationsområ-
det (8) (nedan kallade ”särdirektiven”).

Det är nödvändigt att särskilja regleringen av överföringen från regleringen
av innehållet. Innehållet i tjänster som tillhandahålls via
elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska
kommunikationstjänster, till exempel sändningsinnehåll, finansiella tjänster och vissa tjänster som hör till informationssamhället, omfattas därför inte av detta
regelverk och påverkar därför inte åtgärder som vidtas
på gemenskapsnivå eller nationell nivå vad avser sådana
tjänster, i enlighet med gemenskapslagstiftningen, för att
främja kulturell eller språklig mångfald och för att säkerst
älla att mediemångfalden bevaras. Innehållet i tv-program
omfattas av rådets direktiv 89/552/EEG av den 3
oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser
(1) EGT C 365 E, 19.12.2000, s. 198 och EGT C 270 E, 25.9.2001,
s. 199.

(2) EGT C 123, 25.4.2001, s. 56.

(3) Europaparlamentets yttrande av den 1 mars 2001 (EGT C 277,
1.10.2001, s. 91), rådets gemensamma ståndpunkt av den 17 september
2001 (EGT C 337, 30.11.2001, s. 34) och Europaparlamentets
beslut av den 12 december 2001 (ännu ej offentliggjort i EGT).
Rådets beslut av den 14 februari 2002.

(4) EGT L 192, 24.7.1990, s. 1. Direktivet ändrat genom Europaparlamentets
och rådets direktiv 97/51/EG (EGT L 295, 29.10.1997, s.
23).
(5) Se s. 21 i detta nummer av EGT.
(6) Se s. 7 i detta nummer av EGT.
(7) Se s. 51 i detta nummer av EGT.
(8) EGT L 24, 30.1.1998, s. 1.
24.4.2002 SV

Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/33
som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar
om utförandet av sändningsverksamhet för
television (1). Att det görs åtskillnad mellan reglering av
överföring och reglering av innehåll hindrar inte att
man tar hänsyn till sambanden mellan dem, särskilt för
att garantera mediemångfald, kulturell mångfald och
konsumentskydd.

(6) Regleringen av den audiovisuella politiken och innehållet
genomförs för att nå mål som avser allmänintresset,
som yttrandefrihet, mediemångfald, opartiskhet, kulturell
och språklig mångfald, social delaktighet, konsumentskydd
och skydd av minderåriga.

I kommissionens meddelande
”Principer och riktlinjer för gemenskapens
audiovisuella politik i den digitala eran” och rådets slutsatser
av den 6 juni 2000, i vilka detta meddelande välkomnas,
fastställdes de nyckelåtgärder som gemenskapen
skall vidta för att genomföra den audiovisuella politiken.

(7) Bestämmelserna i detta direktiv och i särdirektiven åsidos
ätter inte varje medlemsstats möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen, skydda allmän ordning och säkerhet samt tilll
åta utredning, upptäckt och lagföring av brott, inklusive
möjligheten för de nationella regleringsmyndigheterna
att fastställa särskilda och proportionella skyldigheter för
tillhandahållare av elektroniska kommunikationstjänster.
(8)

Detta direktiv omfattar inte utrustning som omfattas av
Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av
den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning
och om ömsesidigt erkännande av utrustningens
överensstämmelse (2), men omfattar däremot konsumentutrustning
som används för digital-tv.

Det är viktigt för regleringsmyndigheterna att uppmuntra nätoperat
örer och tillverkare av terminalutrustning till samarbete
för att underlätta för användare med funktionshinder att få tillgång till elektroniska kommunikationstjänster.

(9) Informationssamhällets tjänster omfattas av Europaparlamentets
och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre
marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (3).

(10) Definitionen av ”informationssamhällets tjänster” i artikel
1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG
av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande
beträffande tekniska standarder och föreskrifter och
beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster
(4) omfattar en lång rad av ekonomiska verksamheter
som bedrivs on-line.

Flertalet av dessa verksamheter omfattas inte av det här direktivets räckvidd, eftersom
de inte helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av
signaler i elektroniska kommunikationsnät. Taltelefoni
och överföring av elektronisk post omfattas av det här
direktivet.

Samma företag, exempelvis en tillhandahållare
av Internettjänster, kan erbjuda både elektroniska kommunikationstj
änster, till exempel tillgång till Internet, och tjänster som inte omfattas av det här direktivet, till exempel tillhandahållande av innehåll på nätet.
(11) I enlighet med principen om åtskillnad mellan myndighetsut
övande och operationell verksamhet bör medlemsstaterna
i syfte att säkerställa opartiskhet i beslutsfattandet
garantera den nationella regleringsmyndighetens
oberoende. Detta krav på oberoende påverkar inte medlemsstaternas
institutionella självbestämmanderätt och
konstitutionella skyldigheter eller principen om neutralitet
när det gäller medlemsstaternas egendomsordning i
enlighet med artikel 295 i fördraget.

De nationella regleringsmyndigheterna bör ha de resurser i fråga om personal,
sakkunskap och ekonomiska medel som krävs för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter.
(12) Varje part som berörs av ett beslut som fattats av en
nationell regleringsmyndighet bör ha rätt att överklaga
beslutet till en instans som är oberoende av de berörda
parterna. Denna instans kan vara en domstol.

Dessutom bör varje företag, som anser att dess begäran om tilldelning
av rättigheter för att installera faciliteter inte har
behandlats i enlighet med principerna i detta direktiv, ha
rätt att överklaga sådana beslut. Detta överklagandeförfarande
påverkar inte fördelningen av behörighet inom
nationella rättssystem och juridiska eller fysiska personers
rättigheter enligt nationell lagstiftning.

(13) Nationella regleringsmyndigheter behöver samla in
information från marknadsaktörer för att kunna fullgöra
sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. Sådan information
kan också behöva inhämtas för kommissionens
räkning, så att kommissionen kan fullgöra sina skyldigheter
enligt gemenskapens lagstiftning. En begäran om
information bör stå i proportion till syftet och får inte
vara orimligt betungande för företagen.

Information som inhämtas av nationella regleringsmyndigheter bör
vara tillgänglig för allmänheten, utom i de fall då informationen
är konfidentiell i enlighet med nationella
(1) EGT L 298, 17.10.1989, s. 23. Direktivet ändrat genom Europapar- bestämmelser om allmänhetens tillgång till information
lamentets och rådets direktiv 97/36/EG (EGT L 202, 30.7.1997, s.
60).
(2) EGT L 91, 7.4.1999, s. 10.
(3) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.
(4) EGT L 204, 21.7.1998, s. 37. Direktivet ändrat genom direktiv
98/48/EG (EGT L 217, 5.8.1998, s. 18).
L 108/34 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002
och är föremål för gemenskapslagstiftning och nationell
lagstiftning om affärshemligheter.
(14) Information som den nationella regleringsmyndigheten
anser vara konfidentiell i enlighet med gemenskapslagstiftning
och nationell lagstiftning om affärshemligheter,
får endast utbytas med kommissionen och andra nationella
regleringsmyndigheter när sådant utbyte är absolut
nödvändigt för att tillämpa bestämmelserna i detta
direktiv eller särdirektiven. Den information som utbyts
bör begränsas till vad som är relevant och proportionellt
för ändamålet med utbytet.
(15) Det är viktigt att de nationella regleringsmyndigheterna
rådgör med alla berörda parter när det gäller förslag till
beslut och att de tar hänsyn till deras synpunkter innan
ett slutgiltigt beslut fattas. För att nationella beslut inte
skall få negativa effekter för den inre marknaden eller
för andra mål som anges i fördraget, bör de nationella
regleringsmyndigheterna också underrätta kommissionen
och andra nationella regleringsmyndigheter om
utkast till vissa beslut för att ge dem möjlighet att yttra
sig. De nationella regleringsmyndigheterna bör samråda
med berörda parter om alla preliminära förslag till åtgärder
som inverkar på handeln mellan medlemsstaterna.
De fall där förfarandena i artiklarna 6 och 7 skall tillämpas
definieras i detta direktiv och i särdirektiven. Kommissionen
bör, efter samråd med kommunikationskommitt
én, kunna begära att en nationell regleringsmyndighet
drar tillbaka ett förslag till åtgärd om förslaget avser
definitionen av relevanta marknader eller fastställandet
av företag som anses ha betydande inflytande på marknaden
och om åtgärden skulle utgöra ett hinder för den
inre marknaden eller skulle vara oförenlig med gemenskapslagstiftningen
och framför allt med de allmänna
mål som de nationella regleringsmyndigheterna bör följa.

Detta förfarande berör varken anmälningsförfarandet
enligt direktiv 98/34/EG eller de särskilda befogenheter
kommissionen har enligt fördraget i fråga om överträ-
delser av gemenskapens lagstiftning.
(16) Nationella regleringsmyndigheter bör ha harmoniserade
mål och principer till stöd för sin verksamhet och bör
vid behov samordna sin verksamhet med regleringsmyndigheterna
i andra medlemsstater när de utövar sin verksamhet
inom ramen för detta regelverk.
(17) De nationella regleringsmyndigheternas verksamhet som
upprättas genom detta direktiv och särdirektiven bidrar
till att genomföra en vidare politik inom områdena kultur,
sysselsättning, miljö, social sammanhållning samt
fysisk planering.
(18) Kravet på att medlemsstaterna skall säkerställa att de
nationella regleringsmyndigheterna i största möjliga
utsträckning beaktar det önskvärda i att regleringen görs
teknikneutral, dvs. att den varken föreskriver eller gynnar
att en särskild teknik används, utesluter inte att proportionella
åtgärder får vidtas för att främja vissa särskilda
tjänster när detta är motiverat, till exempel digital
television som ett medel för att öka spektrumeffektiviteten.
(19) Radiofrekvenser är en väsentlig förutsättning för radiobaserade
elektroniska kommunikationstjänster och, i den
mån de används för sådana tjänster, bör de därför fördelas
och tilldelas av de nationella regleringsmyndigheterna
i enlighet med harmoniserade mål och principer
som styr deras verksamhet och objektiva, öppet redovisade
och icke-diskriminerande kriterier, där hänsyn tas
till demokratiska, sociala, språkliga och kulturella intressen
i samband med användningen av frekvenserna. Det
är viktigt att fördelning och tilldelning av radiofrekvenser
hanteras så effektivt som möjligt. Överföring av
radiofrekvenser kan vara ett effektivt sätt att få till stånd
en mer effektiv spektrumanvändning, förutsatt att tillfredsst
ällande skyddsåtgärder vidtas för att skydda allm
änhetens intressen, i synnerhet när det gäller behovet
av att säkerställa öppenhet och rättslig tillsyn av sådan
överföring.

Genom Europaparlamentets och rådets
beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett
regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska
gemenskapen (radiospektrumbeslut) (1) inrättas ett regelverk
för harmonisering av radiofrekvenser, och åtgärder
som vidtas genom tillämpning av detta direktiv bör syfta
till att underlätta det arbete som genomförs inom ramen
för det beslutet.
(20) Tillgång till nummerresurser på grundval av objektiva,
öppet redovisade och icke-diskriminerande kriterier är
av avgörande betydelse för att företag skall kunna konkurrera
inom sektorn för elektronisk kommunikation.
Alla delar av de nationella nummerplanerna bör förvaltas
av nationella regleringsmyndigheter, inklusive punktkoder
som används vid nätadresstilldelning.

Där det finns ett behov av harmonisering av nummerresurserna
i gemenskapen för att stödja utvecklingen av alleuropeiska
tjänster, får kommissionen vidta tekniska genomf
örandeåtgärder genom utövande av dess verkställande
befogenheter. Där det är lämpligt för att säkerställa full
global driftskompatibilitet mellan tjänster skall medlemsstaterna
samordna sina nationella ståndpunkter, i enlighet
med fördraget, inom de internationella organisationer
och forum där nummerbesluten fattas. Bestämmelserna
i detta direktiv fastställer inga nya ansvarsområden
för de nationella regleringsmyndigheterna på området
för Internetnamn och Internetadresser.
(1) Se s. 1 i detta nummer av EGT.
24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/35
(21) Medlemsstaterna får vid tilldelningen av radiofrekvenser
och nummer med exceptionellt ekonomiskt värde bland
annat använda urvalsförfaranden som bygger på konkurrens
eller jämförelse. Vid förvaltningen av sådana system
bör de nationella regleringsmyndigheterna ta hänsyn till
bestämmelserna i artikel 8.
(22) Det bör säkerställas att det finns förfaranden för beviljande
av rättigheter att installera faciliteter som är lägliga,
icke-diskriminerande och öppet redovisade, så att
förutsättningar skapas för en sund och effektiv konkurrens.
Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av nationella
bestämmelser om expropriering eller användning
av egendom, normalt utövande av egendomsrättigheter,
normal användning av offentlig egendom eller tillämpning
av neutralitetsprincipen med avseende på medlemsstaternas
regler om egendomsordning.
(23) Gemensamt utnyttjande av faciliteter kan vara till nytta
av skäl som rör stadsplanering, folkhälsa eller miljö och
bör främjas av nationella regleringsmyndigheter på
grundval av frivilliga överenskommelser. När företag
saknar tillgång till genomförbara alternativ, kan obligatoriskt
gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom
vara lämpligt. Det omfattar bland annat fysisk samlokalisering
och gemensamt utnyttjande av ledningar,
byggnader, master, antenner eller antennsystem. Obligatoriskt
gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom
bör endast åläggas företagen efter ingående offentligt
samråd.
(24) Om mobiloperatörer är tvungna att gemensamt utnyttja
torn eller master av miljöskäl, kan sådant föreskrivet
gemensamt utnyttjande leda till en minskning av de
högsta nivåer för överförd energi som av folkhälsoskäl
är tillåtna för varje operatör, och detta i sin tur kan leda
till krav på operatörerna att installera fler överföringsplatser
för att säkerställa nationell täckning.
(25) Det finns ett behov av förhandsskyldigheter under vissa
omständigheter i syfte att säkerställa framväxten av en
konkurrenskraftig marknad. Definitionen av betydande
inflytande på marknaden i Europaparlamentets och
rådets direktiv 97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik
inom telekommunikation i syfte att säkerställa
samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tilll
ämpning av principerna om tillhandahållande av öppna
nät (1) har visat sig fungera väl under de inledande skedena
av den process då marknaden öppnas som tröskelniv
å för förhandsskyldigheter, men definitionen behöver
nu anpassas för att passa mer komplexa och dynamiska
marknader. Av detta skäl är definitionen i detta direktiv
likvärdig med begreppet dominerande ställning som det
definieras i rättspraxis från Europeiska gemenskapernas
domstol och förstainstansrätt.
(26) Två eller flera företag kan anses ha en gemensam dominerande
ställning på marknaden inte endast om de har
strukturella eller andra förbindelser gemensamma, men
också om den relevanta marknadens struktur gynnar
samordnade effekter, det vill säga att den främjar att
företagen bedriver parallell eller anpassad verksamhet på
marknaden som motverkar konkurrens.
(27) Det är väsentligt att reglerade förhandsskyldigheter
endast införs där konkurrensen inte är effektiv, dvs. på
marknader där det finns ett eller flera företag med betydande
inflytande på marknaden, och där åtgärder i
nationell konkurrenslagstiftning och gemenskapskonkurrenslagstiftning
inte räcker för att lösa problemet. Kommissionen
måste därför ta fram riktlinjer på gemenskapsniv
å i enlighet med principerna i konkurrenslagstiftningen
vilka nationella regleringsmyndigheter skall
följa när de bedömer dels huruvida konkurrensen är
effektiv på en viss marknad, dels huruvida ett företag
har ett betydande inflytande på marknaden. De nationella
regleringsmyndigheterna bör analysera huruvida
konkurrensen på en viss produkt- eller tjänstemarknad
är effektiv i ett visst geografiskt område, vilket kan utgö-
ras av hela eller en del av en berörd medlemsstats territorium
eller angränsande delar av medlemsstaters territorium
betraktade som helhet. En analys av den effektiva
konkurrensen bör inbegripa en analys av huruvida man
kan få konkurrens på marknaden i framtiden, och alltså
huruvida bristen på konkurrens är bestående. Dessa
riktlinjer kommer också att omfatta frågan om nya,
framväxande marknader, där det marknadsledande företaget
faktiskt kan ha betydande marknadsandel men inte
bör åläggas olämpliga skyldigheter. Kommissionen bör
se över riktlinjerna regelbundet för att säkerställa att de
alltid är aktuella på en snabbt föränderlig marknad. De
nationella regleringsmyndigheterna kommer att behöva
samarbeta med varandra i de fall då den aktuella marknaden
befinns vara gränsöverskridande.
(28) Vid bedömningen av huruvida ett företag har betydande
inflytande på en viss marknad, bör de nationella regleringsmyndigheterna
handla i enlighet med gemenskapslagstiftningen
och ta synnerlig hänsyn till kommissionens
riktlinjer.
(29) Gemenskapen och medlemsstaterna har inom ramen för
Världshandelsorganisationen gjort åtaganden i fråga om
standarder och regelverket för telenät och teletjänster.
(1) EGT L 199, 26.7.1997, s. 32. Direktivet ändrat genom direktiv
98/61/EG (EGT L 268, 3.10.1998, s. 37).
L 108/36 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002
(30) Standardisering bör förbli en i första hand marknadsdriven
process. Det kan dock fortfarande förekomma situationer
där det är lämpligt att på gemenskapsnivå kräva
att vissa bestämda standarder måste följas i syfte att
åstadkomma driftskompatibilitet inom den inre marknaden.
På nationell nivå omfattas medlemsstaterna av
bestämmelserna i direktiv 98/34/EG. I Europaparlamentets
och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober
1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler
(1) föreskrivs inte något särskilt överf
öringssystem för digital-tv och inte heller något särskilt
tjänstekrav. Genom gruppen för sändning av digital
video (Digital Video Broadcasting Group) har aktörerna
på den europeiska marknaden utvecklat en grupp av
system för sändning av televisionssignaler. Dessa system
har standardiserats av Europeiska institutet för telestandarder
(ETSI) och utfärdats som rekommendationer av
Internationella teleunionen (ITU). Alla beslut om obligatorisk
tillämpning av sådana standarder bör fattas efter
ingående offentliga samråd. Standardiseringsförfarandena
enligt detta direktiv påverkar inte tillämpningen av
bestämmelserna i direktiv 1999/5/EG, rådets direktiv
73/23/EG av den 19 februari 1973 om harmonisering
av medlemsstaternas lagar om elektrisk utrustning
avsedd för användning inom vissa spänningsgränser (2)
och rådets direktiv 89/336/EEG av den 3 maj 1989 om
tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk
kompatibilitet (3).
(31) Samverkan mellan digitala interaktiva televisionstjänster
och förbättrad digital televisionsutrustning på konsumentniv
å bör uppmuntras så att fritt informationsflö-
de, mediemångfald och kulturell mångfald kan säkerställas.
Det är önskvärt att konsumenterna har möjlighet att
motta samtliga digitala interaktiva televisionstjänster,
oavsett sändningsteknik, med beaktande av teknisk neutralitet,
framtida tekniska framsteg, nödvändigheten av
att främja införandet av digital television och konkurrenssituationen
på marknaderna för digitala televisionstj
änster. De som driver digitala interaktiva televisionsplattformar
bör sträva efter att införa ett öppet gränssnitt
för tillämpningsprogram (API) som överensstämmer
med standarder eller specifikationer som antagits av
ett europeiskt standardiseringsorgan. Övergången från
existerande API till nya öppna API bör uppmuntras och
organiseras genom t.ex. samförståndsavtal mellan alla
berörda marknadsaktörer. Öppna API underlättar samverkan,
dvs. möjlighet att flytta interaktivt innehåll mellan
olika distributionssystem och att få samma innehåll
att fungera fullständigt i förbättrad digital televisionsutrustning.
Det bör emellertid beaktas att det är nödvändigt
att mottagarutrustningen inte hindras från att fungera
och att den skyddas från uppsåtliga angrepp av
t.ex. virus.
(32) Om en tvist uppstår mellan företag i en och samma
medlemsstat inom ett område som omfattas av detta
direktiv eller av särdirektiven, t.ex. om skyldigheter i
samband med tillträde och samtrafik eller metoderna för
att överföra abonnentförteckningar, bör en förfördelad
part som har förhandlat i god tro, men misslyckats med
att nå en överenskommelse, kunna vända sig till den
nationella regleringsmyndigheten för att lösa tvisten. De
nationella regleringsmyndigheterna bör kunna förelägga
parterna en lösning. När den nationella regleringsmyndigheten
ingriper i lösningen av tvister mellan företag
som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät
eller kommunikationstjänster i en medlemsstat, bör den
sträva efter att säkerställa att de skyldigheter som uppst
år genom detta direktiv eller särdirektiven uppfylls.
(33) Utöver den rätt till åtgärder som ges i nationell lagstiftning
eller gemenskapslagstiftning finns ett behov av ett
enkelt förfarande som kan inledas på begäran av någon
av parterna i tvisten för att lösa gränsöverskridande tvister
som ligger utanför de enskilda nationella regleringsmyndigheternas
behörighet.
(34) En enda kommitté bör ersätta kommittén för tillhandah
ållande av öppna nät (ONP-kommittén), som inrättades
enligt artikel 9 i direktiv 90/387/EEG, och tillståndskommitt
én, som inrättades enligt artikel 14 i Europaparlamentets
och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april
1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation
och individuella tillstånd på teletjänstområdet (4).
(35) Nationella regleringsmyndigheter och nationella konkurrensmyndigheter
bör förse varandra med den information
som krävs för tillämpningen av bestämmelserna
i detta direktiv och i särdirektiven, så att de får möjlighet
att samarbeta fullt ut. När det gäller den information
som utbyts bör den mottagande myndigheten säkerställa
samma grad av sekretess som den myndighet som lämnar
informationen.
(36) Kommissionen har meddelat sin avsikt att inrätta en
europeisk regleringsgrupp för elektroniska kommunikationsn
ät och kommunikationstjänster, som skulle vara
en lämplig mekanism för att främja samarbete och samordning
mellan nationella regleringsmyndigher i syfte att
främja utvecklingen av den inre marknaden för elektroniska
kommunikationsnät och kommunikationstjänster,
samt för att försöka få till stånd en konsekvent tillämpning
i alla medlemsstater av de bestämmelser som fastst
älls i detta direktiv och i särdirektiven, särskilt på
områden där nationell lagstiftning som genomför
gemenskapslagstiftning tillerkänner nationella regleringsmyndigheter
ett utrymme för skönsmässig bedömning
vid tillämpningen av relevanta bestämmelser.
(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 51.
(2) EGT L 77, 26.3.1973, s. 29.
(3) EGT L 139, 23.5.1989, s. 19. (4) EGT L 117, 7.5.1997, s. 15.
24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/37
(37) Det bör krävas att de nationella regleringsmyndigheterna
samarbetar med varandra och med kommissionen på ett
öppet sätt för att garantera konsekvent tillämpning i alla
medlemsstaterna av bestämmelserna i detta direktiv och
i särdirektiven. Detta samarbete skulle bland annat
kunna äga rum i kommunikationskommittén eller i en
grupp innefattande europeiska regleringsmyndigheter.
Medlemsstaterna bör bestämma vilka organ som skall
vara nationella regleringsmyndigheter i enlighet med
bestämmelserna i detta direktiv och särdirektiven.
(38) Åtgärder som skulle kunna påverka handeln mellan
medlemsstater är åtgärder som direkt eller indirekt, faktiskt
eller potentiellt, skulle kunna påverka handelsm
önstren mellan medlemsstater på sådant sätt att det
skulle kunna utgöra ett hinder för den inre marknaden.
Det rör sig om åtgärder som har omfattande konsekvenser
för operatörer eller användare i andra medlemsstater,
bland annat åtgärder som påverkar priserna för användare
i andra medlemsstater, åtgärder som inverkar på ett
i en annan medlemsstat etablerat företags möjligheter att
tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster och,
i synnerhet, åtgärder som inverkar på möjligheterna att
tillhandahålla tjänster på gränsöverskridande basis samt
åtgärder som påverkar marknadsstrukturen eller tillträdet
till marknaden och som har konsekvenser för företag i
andra medlemsstater.
(39) Bestämmelserna i detta direktiv bör ses över med jämna
mellanrum, främst i syfte att avgöra behovet av modifieringar
med hänsyn till den tekniska utvecklingen eller
ändrade marknadsvillkor.
(40) De åtgärder som krävs för att genomföra detta direktiv
bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av
den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas
vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter
(1).
(41) Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, nämligen
att åstadkomma ett harmoniserat regelverk för elektroniska
kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsn
ät, tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster,
inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna
och de därför på grund av åtgärdens omfattning
och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå,
kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen
i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen
i samma artikel går detta direktiv
inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa
mål.
(42) Vissa direktiv och beslut på detta område bör upphävas.
(43) Kommissionen bör övervaka övergången från nuvarande
regelverk till det nya regelverket och kan i synnerhet,
vid lämpligt tillfälle, lägga fram ett förslag om upph
ävande av Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tilltr
äde till accessnät (2)
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
TILLÄMPNINGSOMRÅDE, SYFTE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Tillämpningsområde och syfte
1. Genom detta direktiv inrättas ett harmoniserat regelverk
för elektroniska kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsn
ät, tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster. I
detta direktiv fastställs uppgifter för nationella regleringsmyndigheter
och inrättas en rad förfaranden som syftar till att
åstadkomma en harmoniserad tillämpning av regelverket inom
hela gemenskapen.
2. Detta direktiv och särdirektiven påverkar inte de skyldigheter
som anges i nationell lagstiftning i överensstämmelse
med gemenskapslagstiftningen, eller direkt i gemenskapslagstiftningen,
med avseende på sådana tjänster som tillhandahålls
med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstj
änster.
3. Detta direktiv och särdirektiven påverkar inte de åtgärder
som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på
gemenskapsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som
avser allmänintresset, särskilt när det gäller reglering av inneh
åll och audiovisuell politik.
4. Detta direktiv och särdirektiven påverkar inte tillämpningen
av bestämmelserna i direktiv 1999/5/EG.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser
som här anges:
a) elektroniskt kommunikationsnät: system för överföring och i
tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt
andra resurser som medger överföring av signaler via tråd,
via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska
överföringsmedier, däribland satellitnät, fasta nät (kretskopplade
och paketkopplade, inbegripet Internet) och
markbundna mobilnät, elnätsystem i den utsträckning dessa
(1) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. (2) EGT L 336, 30.12.2000, s. 4.
L 108/38 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002
används för signalöverföring, rundradionät samt kabel-tvn
ät, oberoende av vilken typ av information som överförs.
b) gränsöverskridande marknader: de marknader som fastställs i
enlighet med artikel 15.4 och som omfattar gemenskapen
eller en betydande del därav.
c) elektronisk kommunikationstjänst: en tjänst som vanligen tillhandah
ålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen
utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsn
ät, däribland teletjänster och överföringstjänster i nät
som används för rundradio, men inte tjänster i form av tillhandah
ållande av innehåll som överförts med hjälp av elektroniska
kommunikationsnät och kommunikationstjänster
eller utövande av redaktionellt ansvar över detta innehåll.
Den omfattar inte de av informationssamhällets tjänster
enligt definitionen i artikel 1 i direktiv 98/34/EG som inte
helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i
elektroniska kommunikationsnät.
d) allmänt kommunikationsnät: elektroniskt kommunikationsnät
som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla
allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.
e) tillhörande faciliteter: de faciliteter i samband med ett elektroniskt
kommunikationsnät och/eller en elektronisk kommunikationstj
änst som möjliggör och/eller stöder tillhandah
ållande av tjänster via det nätet och/eller den tjänsten.
Den inbegriper system för villkorad tillgång och elektroniska
programguider (EPG).
f) system för villkorad tillgång: tekniska åtgärder och/eller arrangemang
som medger tillträde till en skyddad radio- eller
televisionssändningstjänst i tolkningsbar form endast efter
abonnemang eller annan form av på förhand utfärdat
enskilt tillstånd.
g) nationell regleringsmyndighet: ett eller flera organ som av en
medlemsstat har fått i uppdrag att utföra någon av de
regleringsuppgifter som fastställs i detta direktiv och i särdirektiven.
h) användare: en fysisk eller juridisk person som använder eller
efterfrågar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstj
änst.
i) konsument: varje fysisk person som använder eller efterfrå-
gar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst
för ändamål som ligger utanför dennes affärs- eller yrkesverksamhet.
j) samhällsomfattande tjänster: det minimiutbud av tjänster,
definierade i direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande
tjänster), av viss angiven kvalitet vilka är tillg
ängliga för alla användare oavsett var de befinner sig och
till ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella
förhållandena.
k) abonnent: varje fysisk eller juridisk person som har ingått
avtal med en leverantör av allmänt tillgängliga elektroniska
kommunikationstjänster om tillhandahållande av sådana
tjänster.
l) särdirektiv: direktiv 2002/20/EG (auktorisationsdirektiv),
direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv), direktiv
2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster) och
direktiv 97/66/EG.
m) tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät: etablering,
drift, kontroll eller tillgängliggörande av ett sådant
nät.
n) slutanvändare: en användare som inte tillhandahåller allm
änna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska
kommunikationstjänster.
o) förbättrad digital televisionsutrustning: digitalboxar som är
avsedda att anslutas till televisionsapparater eller integrerade
digitala televisionsapparater och som kan ta emot
digitala interaktiva televisionstjänster.
p) gränssnitt för tillämpningsprogram (API): gränssnitt mellan
tillämpningsprogram, som tillhandahålls av sändningsföretag
eller tjänsteleverantörer, samt resurser i den förbättrade
digitala televisionsutrustningen för digitala televisions- och
radiotjänster.
KAPITEL II
NATIONELLA REGLERINGSMYNDIGHETER
Artikel 3
Nationella regleringsmyndigheter
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att alla uppgifter som
åvilar de nationella regleringsmyndigheterna enligt detta direktiv
och enligt särdirektiven fullgörs av ett behörigt organ.
2. Medlemsstaterna skall garantera sina respektive nationella
regleringsmyndigheters oberoende genom att säkerställa att de
är rättsligt åtskilda från och verksamhetsmässigt oberoende av
alla organisationer som tillhandahåller nät, utrustning eller
tjänster för elektronisk kommunikation. Medlemsstater som
behåller äganderätten till eller kontrollen över företag som tillhandah
åller elektroniska kommunikationsnät och/eller kommunikationstj
änster skall säkerställa att en faktisk organisatorisk
åtskillnad görs mellan regleringsverksamheten och sådan
verksamhet som har samband med ägande eller kontroll.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna
utövar sina befogenheter på ett sätt som
är opartiskt och öppet redovisat.
4. Medlemsstaterna skall säkerställa att de uppgifter som
skall utföras av de nationella regleringsmyndigheterna offentligg
örs i lätt åtkomlig form, i synnerhet när sådana uppgifter ges
24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/39
till fler än ett organ. Medlemsstaterna skall i förekommande fall
säkerställa samråd och samarbete mellan sådana myndigheter,
och mellan sådana myndigheter och de nationella myndigheter
som har ansvaret för tillämpningen av konkurrenslagstiftningen
och de nationella myndigheter som har ansvaret för tillämpningen
av konsumentlagstiftningen, i frågor som är av gemensamt
intresse. Om mer än en myndighet har behörighet i
sådana ärenden, skall medlemsstaterna säkerställa att varje
myndighets respektive uppgifter offentliggörs i lätt åtkomlig
form.
5. De nationella regleringsmyndigheterna och de nationella
konkurrensmyndigheterna skall förse varandra med den information
som krävs för tillämpningen av bestämmelserna i detta
direktiv och i särdirektiven. När det gäller den information
som utbyts skall den mottagande myndigheten säkerställa
samma grad av sekretess som den myndighet som lämnar
informationen.
6. Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla alla
nationella regleringsmyndigheter som tilldelas uppgifter enligt
detta direktiv och särdirektiven samt deras respektive ansvarsomr
åden.
Artikel 4
Rätt att överklaga
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att det på nationell nivå
finns fungerande system enligt vilka varje användare eller företag
som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och/
eller kommunikationstjänster, som berörs av ett beslut av en
nationell regleringsmyndighet, har rätt att överklaga beslutet till
en instans som är oberoende av de inblandade parterna. Denna
instans, som kan vara en domstol, skall ha tillgång till den
kompetens som är nödvändig för att den skall kunna utföra
sina uppgifter. Medlemsstaterna skall säkerställa att vederbörlig
hänsyn tas till ärendet i sak och att det finns ett effektivt förfarande
för överklagande. I väntan på utgången av ett sådant
överklagande skall den nationella regleringsmyndighetens
beslut fortsätta att gälla, såvida inte överklagandeinstansen
beslutar annorlunda.
2. Om den instans som avses i punkt 1 inte har domstolskarakt
är, skall den alltid lämna en skriftlig motivering till sitt
beslut. I sådana fall skall dess beslut dessutom kunna prövas av
en sådan domstol i en medlemsstat som avses i artikel 234 i
fördraget.
Artikel 5
Tillhandahållande av information
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att företag som tillhandah
åller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstj
änster tillhandahåller all den information, även ekonomisk
information, som är nödvändig för att de nationella regleringsmyndigheterna
skall kunna säkerställa att bestämmelserna
i eller de beslut som fattas enligt detta direktiv och särdirektiven
följs. Företagen skall på begäran tillhandahålla sådan information
snabbt och enligt den tidsskala och med den detaljeringsgrad
som den nationella regleringsmyndigheten kräver.
Den information som den nationella regleringsmyndigheten
begär skall stå i proportion till genomförandet av uppgiften.
Den nationella regleringsmyndigheten skall motivera sin begä-
ran om information.
2. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna
på motiverad begäran tillhandahåller kommissionen
den information som är nödvändig för att den skall
kunna fullgöra sina uppgifter enligt fördraget. Den information
som kommissionen begär skall vara anpassad till vad som
behövs för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter. Om den
information som ges hänför sig till information som tidigare
lämnats av företagen på begäran av den nationella regleringsmyndigheten,
skall de företagen informeras om detta. I den
mån det behövs och om inte den myndighet som tillhandahåller
informationen inkommit med en uttrycklig och motiverad
begäran om motsatsen får kommissionen göra den information
som lämnas tillgänglig för en annan sådan myndighet i en
annan medlemsstat.
Om inte annat följer av kraven i punkt 3, skall medlemsstaterna
säkerställa att den information som överlämnas till en
nationell regleringsmyndighet kan göras tillgänglig för en
annan sådan myndighet i samma eller i en annan medlemsstat
efter en motiverad ansökan, när det är nödvändigt för att
endera myndigheten skall kunna fullgöra sitt ansvar enligt
gemenskapslagstiftningen.
3. Om informationen av en nationell regleringsmyndighet
betraktas som konfidentiell i enlighet med gemenskapslagstiftning
och nationell lagstiftning om affärshemligheter, skall kommissionen
och de berörda regleringsmyndigheterna säkerställa
denna sekretess.
4. Medlemsstaterna skall, i överensstämmelse med nationella
bestämmelser om allmänhetens tillgång till information och i
enlighet med gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning
om affärshemligheter, säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna
offentliggör sådan information som kan bidra
till en öppen och konkurrensutsatt marknad.
5. De nationella regleringsmyndigheterna skall offentliggöra
de villkor som gäller för allmänhetens tillgång till den information
som avses i punkt 4, inklusive förfaranden för att
erhålla sådan tillgång.
Artikel 6
Förfarande för samråd och insyn
När nationella regleringsmyndigheter avser att i enlighet med
detta direktiv eller särdirektiv vidta åtgärder som har betydande
inverkan på den relevanta marknaden, skall medlemsstaterna,
utom i de fall som omfattas av artikel 7.6, artikel 20 eller artikel
21, säkerställa att regleringsmyndigheterna ger de berörda
parterna möjlighet att yttra sig om det preliminära förslaget till
åtgärd inom en skälig tidsfrist. De nationella regleringsmyndig-
L 108/40 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002
heterna skall offentliggöra sina nationella samrådsförfaranden.
Medlemsstaterna skall säkerställa att det inrättas ett gemensamt
informationsställe där det kan erhållas information om alla
pågående samrådsförfaranden. De nationella regleringsmyndigheterna
skall göra resultatet av samrådsförfarandena allmänt
tillgängliga, utom när det rör sig om sekretessbelagd information
enligt bestämmelser om affärshemligheter i gemenskapsr
ätten och nationell rätt.
Artikel 7
Stärkande av den inre marknaden för elektroniska
kommunikationer
1. De nationella regleringsmyndigheterna skall när de utför
sina uppgifter enligt detta direktiv och särdirektiven ta så stor
hänsyn som möjligt till de mål som fastställs i artikel 8, inbegripet
i den mån de berör hur den inre marknaden fungerar.
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall bidra till
utvecklandet av den inre marknaden genom att samarbeta med
varandra och med kommissionen på ett öppet sätt för att
säkerställa konsekvent tillämpning i alla medlemsstaterna av
bestämmelserna i detta direktiv och i särdirektiven. I detta syfte
skall de särskilt sträva efter att komma överens om de typer av
instrument och lösningar som är bäst lämpade för att åtgärda
särskilda situationer på marknaden.
3. Förutom det samrådsförfarande som avses i artikel 6 skall
en nationell regleringsmyndighet, då den avser att vidta en
åtgärd som
a) omfattas av artiklarna 15 eller 16 i detta direktiv, artiklarna
5 eller 8 i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv) eller artikel
16 i direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande
tjänster), och
b) skulle påverka handeln mellan medlemsstaterna,
samtidigt göra förslaget till åtgärd tillgängligt för kommissionen
och de nationella regleringsmyndigheterna i andra medlemsstater,
liksom den motivering som åtgärden grundar sig
på, i enlighet med artikel 5.3, och informera kommissionen
och andra nationella regleringsmyndigheter om detta. De nationella
regleringsmyndigheterna och kommissionen får yttra sig
till den berörda nationella regleringsmyndigheten inom högst
en månad eller inom den period som anges i artikel 6 om den
perioden är längre. Enmånadsperioden kan inte förlängas.
4. När den planerade åtgärd som avses i punkt 3 syftar till
a) att definiera en berörd marknad som skiljer sig från dem
som definierats i rekommendationen i enlighet med artikel
15.1, eller
b) att avgöra huruvida ett företag, enskilt eller tillsammans
med andra, skall anses ha ett betydande inflytande på
marknaden, i enlighet med artikel 16.3, 16.4 eller 16.5,
och skulle påverka handeln mellan medlemsstater och kommissionen
har meddelat den nationella regleringsmyndigheten att
den anser att den föreslagna åtgärden skulle utgöra ett hinder
för den inre marknaden eller hyser allvarliga tvivel om att den
är förenlig med gemenskapslagstiftningen, särskilt med de mål
som avses i artikel 8, skall den föreslagna åtgärden inte antas
förrän efter ytterligare två månader. Denna period kan inte förl
ängas. Under tvåmånadersperioden får kommissionen i enlighet
med förfarandet i artikel 22.2 fatta beslut om att den nationella
regleringsmyndigheten skall dra tillbaka förslaget. Detta
beslut skall åtföljas av en detaljerad och objektiv analys av varf
ör kommissionen inte anser att den föreslagna åtgärden bör
antas tillsammans med specifika förslag till ändringar av den.
5. Den berörda nationella regleringsmyndigheten skall i
största möjliga utsträckning beakta yttrandena från övriga
nationella regleringsmyndigheter och kommissionen och får,
utom i de fall som omfattas av punkt 4, anta det förslag till
åtgärd som följer av detta och skall, om den gör detta, meddela
det till kommissionen.
6. Under exceptionella omständigheter, när en nationell
regleringsmyndighet anser att den måste handla skyndsamt för
att säkerställa konkurrensen och skydda användarnas intressen,
får den omedelbart vidta proportionella och tillfälliga åtgärder
såsom ett undantag från förfarandet i punkterna 3 och 4.
Regleringsmyndigheten skall utan dröjsmål, med en fullständig
motivering, underrätta kommissionen och övriga nationella
regleringsmyndigheter om dessa åtgärder. Om den nationella
regleringsmyndigheten beslutar att göra sådana åtgärder permanenta
eller att förlänga deras tillämpningsperiod skall detta
beslut omfattas av bestämmelserna i punkterna 3 och 4.
KAPITEL III
DE NATIONELLA REGLERINGSMYNDIGHETERNAS
UPPGIFTER
Artikel 8
Allmänna mål och regleringsprinciper
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna,
i samband med att de fullgör de regleringsuppgifter
som anges i detta direktiv och i särdirektiven,
vidtar alla rimliga åtgärder för att uppnå de mål som framgår
av punkterna 2, 3 och 4. Åtgärderna skall stå i proportion till
dessa mål.
Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna
när de fullgör de regleringsuppgifter som anges
24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/41
i detta direktiv och i särdirektiven, i synnerhet de uppgifter
som syftar till att säkerställa en effektiv konkurrens, i största
möjliga utsträckning beaktar det önskvärda i att regleringen
görs teknikneutral.
De nationella regleringsmyndigheterna får inom sitt behörighetsomr
åde bidra till att säkerställa genomförandet av sådan
politik som syftar till att främja kulturell och språklig mångfald
och mediemångfald.
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall främja konkurrens
vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsn
ät och kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter
och tjänster och därvid bland annat
a) säkerställa att användarna, inbegripet användare med funktionshinder,
får maximalt utbyte när det gäller urval, pris
och kvalitet,
b) säkerställa att det inte uppstår någon snedvridning eller
begränsning av konkurrensen inom sektorn för elektronisk
kommunikation,
c) främja effektiva investeringar i infrastruktur, främja innovation,
samt
d) främja en effektiv användning och säkerställa en ändamålsenlig
förvaltning av radiofrekvenser och nummerresurser.
3. De nationella regleringsmyndigheterna skall bidra till
utvecklingen av den inre marknaden bland annat genom att
a) avlägsna kvarvarande hinder för tillhandahållande av elektroniska
kommunikationsnät, tillhörande faciliteter och
elektroniska kommunikationstjänster på det europeiska planet,
b) främja inrättande och utveckling av transeuropeiska nät
och samverkan mellan alleuropeiska tjänster och uppkoppling
mellan slutanvändare,
c) säkerställa att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsn
ät och kommunikationstjänster inte behandlas
olika under lika omständigheter, och
d) samarbeta med varandra och med kommissionen på ett
öppet sätt för att säkerställa att en enhetlig regleringspraxis
utarbetas och att detta direktiv och särdirektiven tillämpas
på ett konsekvent sätt.
4. De nationella regleringsmyndigheterna skall främja de
intressen som medborgarna i Europeiska unionen har, genom
att bland annat
a) säkerställa att alla medborgare får tillgång till samhällsomfattande
tjänster enligt direktiv 2002/22/EG (direktiv om
samhällsomfattande tjänster),
b) säkerställa ett gott skydd för konsumenter i deras förhållande
till leverantörer, i synnerhet genom att säkerställa att
det finns enkla och kostnadsmässigt rimliga tvistelösningsf
örfaranden som utförs av ett organ som är fristående från
de berörda parterna,
c) bidra till att säkerställa ett gott skydd av personuppgifter
och av privatlivet,
d) främja tillhandahållandet av tydlig information, särskilt
genom att kräva öppen redovisning av avgifter och villkor
för användning av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstj
änster,
e) tillgodose behoven hos särskilda samhällsgrupper, i synnerhet
hos användare med funktionshinder, och
f) säkerställa att de allmänna kommunikationsnätens integritet
och säkerhet upprätthålls.
Artikel 9
Förvaltning av radiofrekvenserna för elektroniska
kommunikationstjänster
1. Medlemsstaterna skall säkerställa en effektiv förvaltning
av radiofrekvenserna för elektroniska kommunikationstjänster
inom sitt territorium i enlighet med artikel 8. De skall säkerst
älla att den allokering och tilldelning av sådana radiofrekvenser
som utförs av nationella regleringsmyndigheter är baserad
på objektiva, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella
kriterier.
2. Medlemsstaterna skall främja harmoniseringen av användningen
av radiofrekvenser inom gemenskapen, i linje med
behovet av en ändamålsenlig och effektiv användning och i
enlighet med beslut nr 676/2002/EG (radiospektrumbeslut).
3. Medlemsstaterna får tillåta företag att överföra rättigheter
att använda radiofrekvenser med andra företag.
4. Medlemsstaterna skall säkerställa att ett företags avsikt att
överföra rättigheter att använda radiofrekvenser anmäls till den
nationella regleringsmyndighet som har ansvaret för tilldelningen
av radiospektrum, och att varje överföring äger rum i
enlighet med förfaranden som fastställts av den nationella
regleringsmyndigheten och offentliggörs. De nationella regleringsmyndigheterna
skall säkerställa att konkurrensen inte
snedvrids som ett resultat av sådana transaktioner. I de fall
användningen av radiofrekvenser har harmoniserats genom tilll
ämpning av beslut nr 676/2002/EG (radiospektrumbeslut)
eller andra gemenskapsåtgärder, skall sådan överföring inte leda
till ändrad användning av radiofrekvensen.
Artikel 10
Nummer, namn och adresser
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna
kontrollerar tilldelningen av alla nationella
L 108/42 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002
nummerresurser samt förvaltningen av de nationella nummerplanerna.
Medlemsstaterna skall säkerställa att erforderliga
nummer och nummerserier tillhandahålls för alla allmänt tillg
ängliga elektroniska kommunikationstjänster. De nationella
regleringsmyndigheterna skall fastställa objektiva, öppet redovisade
och icke-diskriminerande förfaranden för tilldelning av
de nationella nummerresurserna.
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att
nummerplanerna och därmed förknippade förfaranden tillämpas
så att alla leverantörer av allmänt tillgängliga elektroniska
kommunikationstjänster behandlas lika. Medlemsstaterna skall
särskilt säkerställa att ett företag som har tilldelats en nummerserie
inte diskriminerar andra leverantörer av elektroniska kommunikationstj
änster i fråga om de nummersekvenser som ger
tillträde till deras tjänster.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella nummerplanerna
och alla senare tillägg och ändringar i dessa
offentliggörs, med undantag endast för inskränkningar som har
gjorts med hänsyn till den nationella säkerheten.
4. Medlemsstaterna skall stödja harmoniseringen av nummerresurserna
inom gemenskapen när detta är nödvändigt för
att främja utvecklingen av alleuropeiska tjänster. Kommissionen
får, i enlighet med förfarandet i artikel 22.3, vidta lämpliga
tekniska genomförandeåtgärder på området.
5. För att åstadkomma global driftskompatibilitet mellan
tjänster skall medlemsstaterna vid behov samordna sina ståndpunkter
inom internationella organisationer och fora där beslut
fattas i frågor som rör nummer, namn och adresser för elektroniska
kommunikationsnät och kommunikationstjänster.
Artikel 11
Ledningsrätter
1. När en behörig myndighet överväger
— en ansökan om beviljande av rättigheter att installera faciliteter
på, över eller under offentlig eller privat egendom för
ett företag som godkänts för tillhandahållande av allmänna
kommunikationsnät, eller
— en ansökan om beviljande av rättigheter att installera faciliteter
på, över eller under offentlig egendom för ett företag
som godkänts för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsn
ät som inte är allmänt tillgängliga,
skall medlemsstaterna säkerställa att myndigheten
— fattar beslut på grundval av öppet redovisade och allmänt
tillgängliga förfaranden som tillämpas utan diskriminering
och utan dröjsmål, och
— följer principerna om öppenhet och icke-diskriminering
när den knyter villkor till sådana rättigheter.
Dessa förfaranden kan variera beroende på om sökanden tillhandah
åller allmänna kommunikationsnät eller inte.
2. I de fall där offentliga eller lokala myndigheter har ägander
ätt till eller kontroll över företag som driver elektroniska
kommunikationsnät och/eller tillhandahåller kommunikationstj
änster, skall medlemsstaterna säkerställa att det råder en ändam
ålsenlig organisatorisk åtskillnad mellan den verksamhet som
har ansvar för beviljande av de rättigheter som avses i punkt 1
och de verksamheter som har samband med ägande eller kontroll.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att det finns effektiva
mekanismer för att ge företagen möjlighet att överklaga beslut
om beviljande av rättigheter att installera faciliteter till ett
organ som är oberoende av de berörda parterna.
Artikel 12
Samlokalisering och gemensamt utnyttjande av faciliteter
1. Om ett företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsn
ät enligt nationell lagstiftning har rätt att installera
faciliteter på, över eller under offentlig eller privat egendom,
eller om det får utnyttja ett förfarande för att expropriera
eller använda egendom, skall de nationella regleringsmyndigheterna
främja gemensamt utnyttjande av sådana faciliteter eller
egendom.
2. Medlemsstaterna får, särskilt när företagen saknar andra
möjliga utvägar genom att miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet
behöver skyddas eller genom att mål för fysisk planering
behöver uppnås, föreskriva gemensamt utnyttjande av faciliteter
eller egendom (inbegripet fysisk samlokalisering) för ett
företag som driver ett elektroniskt kommunikationsnät eller
vidta åtgärder för att underlätta samordningen av offentliga
arbeten endast efter skälig tid av offentligt samråd under vilket
alla berörda parter måste ges tillfälle att yttra sig. Sådana föreskrifter
om gemensamt utnyttjande eller samordning får inneh
ålla regler för fördelning av kostnaderna för det gemensamma
utnyttjandet av faciliteterna eller egendomen.
Artikel 13
Särredovisning och ekonomisk rapportering
1. Medlemsstaterna skall kräva att företag som tillhandahåller
allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska
kommunikationstjänster, och som har särskilda eller
exklusiva rättigheter att tillhandahålla tjänster inom andra sektorer
i samma medlemsstat eller i någon annan medlemsstat,
skall
24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/43
a) särredovisa de verksamheter som har samband med tillhandah
ållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstj
änster, i den utsträckning som det skulle ha
krävts om verksamheterna i fråga hade bedrivits av juridiskt
fristående bolag, så att alla kostnader och intäkter kan
detaljredovisas, tillsammans med beräkningsunderlag och
specifikationer över de tillämpade tilldelningsmetoder som
har att göra med deras verksamheter i samband med tillhandah
ållandet av elektroniska kommunikationsnät eller
kommunikationstjänster, inklusive en specificerad uppdelning
av kostnader för anläggningstillgångar och organisation,
eller
b) organisatoriskt särskilja de verksamheter som har samband
med tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät
eller kommunikationstjänster.
En medlemsstat får välja att inte tillämpa kraven i led a på de
företag vars årsomsättning inom verksamheter som har samband
med elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstj
änster i medlemsstaten är lägre än 50 miljoner euro.
2. Om företag som tillhandahåller allmänna kommunikationsn
ät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstj
änster inte omfattas av kraven i företagslagstiftningen och inte
uppfyller kriterierna för små och medelstora företag enligt
bestämmelserna om redovisning i gemenskapslagstiftningen,
skall deras ekonomiska rapporter utarbetas och underställas
granskning av en fristående revisor samt offentliggöras.
Granskningen skall utföras i enlighet med tillämpliga gemenskapsbest
ämmelser och nationella bestämmelser.
Detta krav skall gälla också för den särredovisning som föreskrivs
i punkt 1 a.
KAPITEL IV
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 14
Företag med betydande inflytande på marknaden
1. I de fall där nationella regleringsmyndigheter i enlighet
med kraven i särdirektiven skall avgöra huruvida operatörer
har ett betydande inflytande på marknaden i enlighet med förfarandet
i artikel 16, skall punkterna 2 och 3 i den här artikeln
tillämpas.
2. Ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på
marknaden om det, antingen enskilt eller tillsammans med
andra, har en ställning som är likvärdig med dominans, dvs. en
ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfattning
kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder
och i sista hand av konsumenterna.
De nationella regleringsmyndigheterna skall särskilt, när de
bedömer om två eller flera företag tillsammans har en dominerande
ställning på en marknad, handla i enlighet med gemenskapslagstiftningen
och ta största möjliga hänsyn till ”Riktlinjer
för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande
inflytande på marknaden”, som skall offentliggöras av kommissionen
i enlighet med artikel 15. De kriterier som skall tillämpas
vid en sådan bedömning anges i bilaga II.
3. Om ett företag har ett betydande inflytande på en viss
marknad, kan det också anses ha ett betydande inflytande på
en närliggande marknad, när sambanden mellan de två marknaderna
är sådana att inflytandet på en marknad kan överföras
till den andra marknaden, varigenom företagets marknadsinflytande
stärks.
Artikel 15
Förfarande för marknadsdefinition
1. Efter offentligt samråd och samråd med de nationella
regleringsmyndigheterna skall kommissionen anta en rekommendation
om relevanta produkt- och tjänstemarknaderna (nedan
kallad ”rekommendationen”). I rekommendationen skall
det i enlighet med bilaga I till detta direktiv fastställas vilka
produkt- och tjänstemarknader inom sektorn för elektronisk
kommunikation som har sådana särdrag att det kan vara motiverat
att införa regleringsskyldigheter enligt särdirektiven, utan
att det påverkar marknader som i vissa fall kan finnas angivna
i konkurrenslagstiftningen. Kommissionen skall definiera marknaderna
i enlighet med konkurrenslagstiftningens principer.
Kommissionen skall regelbundet se över rekommendationen.
2. Kommissionen skall senast vid den tidpunkt då detta
direktiv träder i kraft offentliggöra riktlinjer för marknadsanalys
och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden
(nedan kallade ”riktlinjerna”), vilka skall överensstämma
med principerna i konkurrenslagstiftningen.
3. De nationella regleringsmyndigheterna skall i största möjliga
utsträckning beakta rekommendationen och riktlinjerna
vid definitionen av de med hänsyn till nationella förhållanden
relevanta marknaderna, särskilt geografiska marknader inom
sitt territorium, i överensstämmelse med konkurrenslagstiftningens
principer. De nationella regleringsmyndigheterna skall
följa förfarandena i artiklarna 6 och 7, innan de definierar
marknader som skiljer sig från dem som framgår av rekommendationen.
4. Kommissionen får efter samråd med de nationella regleringsmyndigheterna
i enlighet med förfarandet i artikel 22.3
anta ett beslut i vilket gränsöverskridande marknader anges.
Artikel 16
Förfarande för marknadsanalys
1. Så snart som möjligt efter det att rekommendationen har
antagits eller uppdaterats skall de nationella regleringsmyndigheterna
analysera de relevanta marknaderna och därvid i största
möjliga utsträckning beakta riktlinjerna. Medlemsstaterna
L 108/44 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002
skall säkerställa att denna analys, när så är lämpligt, genomförs
i samarbete med de nationella konkurrensmyndigheterna.
2. I de fall då det enligt artiklarna 16, 17, 18 eller 19 i
direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster)
eller artiklarna 7 eller 8 i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv)
krävs att den nationella regleringsmyndigheten skall avgöra
huruvida skyldigheter för företag skall införas, behållas, ändras
eller upphävas, skall den nationella regleringsmyndigheten på
grundval av sin marknadsanalys enligt punkt 1 i den här artikeln
avgöra huruvida det råder effektiv konkurrens på en relevant
marknad.
3. I de fall då en nationell regleringsmyndighet kommer
fram till slutsatsen att det råder effektiv konkurrens på marknaden,
skall den inte införa eller bibehålla någon av de specifika
regleringsskyldigheter som avses i punkt 2. I de fall då sektorspecifika
regleringsskyldigheter redan existerar, skall den
upphäva sådana skyldigheter som ålagts företag inom den relevanta
marknaden. En skälig uppsägningstid skall iakttas gentemot
de parter som berörs av ett sådant upphävande av skyldigheter.
4. Om en nationell regleringsmyndighet avgör att det inte
råder effektiv konkurrens på en relevant marknad, skall den
identifiera företag med betydande inflytande på den marknaden
i enlighet med artikel 14 och ålägga dessa företag de lämpliga
specifika regleringsskyldigheter som avses i punkt 2 i den här
artikeln eller bibehålla eller ändra sådana skyldigheter om de
redan existerar.
5. För de gränsöverskridande marknader som skall fastställas
i det beslut som avses i artikel 15.4 skall de berörda nationella
regleringsmyndigheterna gemensamt genomföra marknadsanalysen
med största möjliga beaktande av riktlinjerna samt
gemensamt besluta om huruvida de regleringsskyldigheter som
anges i punkt 2 i den här artikeln skall införas, behållas, ändras
eller upphävas.
6. Åtgärder som vidtas i enlighet med punkterna 3, 4 och 5
i den här artikeln skall omfattas av förfarandena i artiklarna 6
och 7.
Artikel 17
Standardisering
1. Kommissionen skall, i enlighet med förfarandet i artikel
22.2, upprätta en förteckning över standarder och/eller specifikationer
som skall fungera som ett stöd för främjandet av ett
harmoniserat tillhandahållande av elektroniska kommunikationsn
ät, elektroniska kommunikationstjänster och tillhörande
faciliteter och tjänster, samt offentliggöra den i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning. Vid behov får kommissionen, i
enlighet med förfarandet i artikel 22.2 och efter samråd med
den kommitté som inrättas genom direktiv 98/34/EG, begära
att standarder skall utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen
(Europeiska standardiseringskommittén (CEN), Europeiska
kommittén för standardisering inom elområdet (Cenelec)
och Europeiska institutet för elstandarder (ETSI)).
2. Medlemsstaterna skall främja användningen av sådana
standarder och/eller specifikationer som anges i punkt 1 för
tillhandahållande av tjänster, tekniska gränssnitt och/eller nätfunktioner,
i den utsträckning som är absolut nödvändig för att
garantera tjänsternas kompatibilitet och öka användarnas valfrihet.
Innan standarder och/eller specifikationer i enlighet med punkt
1 har offentliggjorts skall medlemsstaterna främja tillämpning
av standarder och/eller specifikationer som har antagits av de
europeiska standardiseringsorganen.
Om sådana standarder och/eller specifikationer saknas, skall
medlemsstaterna främja tillämpningen av internationella standarder
eller rekommendationer som har antagits av Internationella
teleunionen (ITU), Internationella standardiseringsorganisationen
(ISO) eller Internationella elektrotekniska kommissionen
(IEC).
Om det finns internationella standarder, skall medlemsstaterna
uppmana de europeiska standardiseringsorganen att använda
dessa, eller tillämpliga delar av dessa, som grundval för de standarder
som de utarbetar, utom i de fall då sådana internationella
standarder eller tillämpliga delar av dem inte är ändamålsenliga.
3. Om de standarder och/eller specifikationer som avses i
punkt 1 inte har tillämpats på tillfredsställande sätt, så att
driftskompatibilitet mellan tjänsterna inte kan garanteras i en
eller flera medlemsstater, kan tillämpningen av dessa standarder
och/eller specifikationer göras obligatorisk i enlighet med
punkt 4, i den utsträckning som är absolut nödvändig för att
garantera sådan driftskompatibilitet och öka användarnas
valfrihet.
4. Om kommissionen avser att göra tillämpningen av vissa
standarder och/eller specifikationer obligatorisk, skall den
offentliggöra ett meddelande i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning och begära in yttranden från alla berörda parter.
Kommissionen skall, i enlighet med förfarandet i artikel 22.3,
göra tillämpningen av de standarder som är av betydelse i sammanhanget
obligatorisk genom att ange dem som obligatoriska
standarder i den förteckning över standarder och/eller specifikationer
som offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning.
5. Om kommissionen anser att de standarder och/eller specifikationer
som avses i punkt 1 inte längre bidrar till tillhandah
ållandet av harmoniserade elektroniska kommunikationstjänster,
att de inte längre tillgodoser konsumenternas behov eller
att de hindrar den tekniska utvecklingen, skall kommissionen i
enlighet med förfarandet i artikel 22.2 stryka dem från den förteckning
över standarder och/eller specifikationer som anges i
punkt 1.
6. Om kommissionen anser att de standarder och/eller specifikationer
som avses i punkt 4 inte längre bidrar till tillhandah
ållandet av harmoniserade elektroniska kommunikationstjänster,
att de inte längre tillgodoser konsumenternas behov eller
att de hindrar den tekniska utvecklingen, skall kommissionen i
24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/45
enlighet med förfarandet i artikel 22.3 stryka dem från den förteckning
över standarder och/eller specifikationer som anges i
punkt 1.
7. Denna artikel skall inte tillämpas på de väsentliga krav,
specifikationer för gränssnitt eller harmoniserade standarder
som bestämmelserna i direktiv 1999/5/EG skall tillämpas på.
Artikel 18
Samverkan mellan digitala interaktiva televisionstjänster
1. För att främja ett fritt informationsflöde, mediemångfald
och kulturell mångfald skall medlemsstaterna i enlighet med
bestämmelserna i artikel 17.2 uppmuntra
a) leverantörer av digitala interaktiva televisionstjänster, som
tillhandahålls allmänheten i gemenskapen från digitala
interaktiva televisionsplattformar oavsett sändningsteknik,
att använda ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram
(API),
b) leverantörer av all förbättrad digital televisionsutrustning
som används för mottagning av digitala interaktiva televisionstj
änster från digitala interaktiva televisionsplattformar
att använda ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram
(API) i enlighet med minimikraven i relevanta standarder
eller specifikationer.
2. Medlemsstaterna skall, utan att det påverkar tillämpningen
av artikel 5.1 b i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv),
uppmuntra innehavare av öppet gränssnitt för tillämpningsprogram
(API) att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande
villkor, mot rimlig ersättning, tillhandahålla all sådan
information som krävs för att leverantörer av digitala interaktiva
televisionstjänster skall kunna erbjuda alla tjänster som
stöds av det öppna gränssnittet för tillämpningsprogram (API) i
fullt fungerande form.
3. Kommissionen skall inom ett år efter den tillämpningsdag
som avses i artikel 28.1 andra stycket undersöka effekterna av
den här artikeln. Om samverkan och valfrihet för användarna
inte har uppnåtts på ett tillfredsställande sätt i en eller flera av
medlemsstaterna kan kommissionen vidta åtgärder i enlighet
med förfarandet i artikel 17.3 och 17.4.

Artikel 19
Harmoniseringsförfaranden
1. När kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel
22.2 utfärdar rekommendationer till medlemsstaterna om harmonisering
av genomförandet av bestämmelserna i det här
direktivet och särdirektiven för att de mål som anges i artikel 8
skall uppnås, skall medlemsstaterna säkerställa att de nationella
regleringsmyndigheterna tar största hänsyn till dessa rekommendationer
när de utför sina uppgifter. Om en nationell
regleringsmyndighet väljer att inte följa en rekommendation,
skall den meddela kommissionen detta och motivera sin ståndpunkt.
2. Om kommissionen konstaterar att skillnader på nationell
nivå i den reglering som är avsedd att genomföra artikel 10.4
skapar hinder för den inre marknaden, får kommissionen i
enlighet med förfarandet i artikel 22.3 vidta lämpliga tekniska
genomförandeåtgärder.

Artikel 20
Lösning av tvister mellan företag
1. Om en tvist i samband med de skyldigheter som uppstår
genom detta direktiv eller särdirektiven uppkommer mellan
företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät
eller kommunikationstjänster i en medlemsstat, skall den
berörda nationella regleringsmyndigheten på begäran av någon
av parterna, och utan att det påverkar tillämpningen av
bestämmelserna i punkt 2, så snart som möjligt, dock senast
inom fyra månader, utom i undantagsfall, fatta ett bindande
beslut för att lösa tvisten. Medlemsstaten ifråga skall kräva att
alla parter samarbetar fullt ut med den nationella regleringsmyndigheten.
2. Medlemsstaterna får ge de nationella regleringsmyndigheterna
rätt att vägra lösa tvisten genom ett bindande beslut när
andra mekanismer, t.ex. medling, finns att tillgå och är bättre
ägnade att leda till att tvisten löses inom rimlig tid i enlighet
med bestämmelserna i artikel 8. Den nationella regleringsmyndigheten
skall utan dröjsmål underrätta parterna om detta. Om
tvisten inte har lösts inom fyra månader och talan inte har
väckts inför domstol av den part som begär prövning, skall
den nationella regleringsmyndigheten på begäran av någon av
parterna utfärda ett bindande beslut för att lösa tvisten inom
en så kort tidsfrist som möjligt, dock senast inom fyra månader.
3. Den nationella regleringsmyndigheten skall vid lösande
av tvisten fatta beslut som syftar till att uppnå målen i artikel
8. Alla eventuella skyldigheter som den nationella regleringsmyndigheten
ålägger ett företag vid lösningen av en tvist skall
stämma överens med bestämmelserna i det här direktivet eller
särdirektiven.
4. Den nationella regleringsmyndighetens beslut skall offentligg
öras, varvid eventuella affärshemligheter därvid skall respekteras.
De berörda parterna skall ges en fullständig redogörelse
för de skäl som beslutet grundar sig på.
5. Det förfarande som anges i punkterna 1, 3 och 4 skall
inte hindra någon av parterna från att väcka talan vid en domstol.

Artikel 21
Lösning av gränsöverskridande tvister
1. Förfarandet i punkterna 2, 3 och 4 skall tillämpas när en
gränsöverskridande tvist inom det område som omfattas av
L 108/46 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002
detta direktiv eller särdirektiven uppkommer mellan parter i
olika medlemsstater, om tvisten faller inom de nationella regleringsmyndigheternas
behörighet i minst två medlemsstater.
2. Varje part får hänskjuta tvisten till de berörda nationella
regleringsmyndigheterna. De nationella regleringsmyndigheterna
skall samordna sina insatser för att lösa tvisten, i enlighet
med målen i artikel 8. Alla eventuella skyldigheter som den
nationella regleringsmyndigheten ålägger ett företag när den
löser en tvist skall stämma överens med bestämmelserna i detta
direktiv eller särdirektiven.
3. Medlemsstaterna får ge de nationella regleringsmyndigheterna
rätt att gemensamt vägra att lösa en tvist när andra
mekanismer, t.ex. medling, finns att tillgå och är bättre ägnade
att leda till att tvisten löses inom rimlig tid i enlighet med
bestämmelserna i artikel 8. De skall utan dröjsmål underrätta
parterna om detta. Om tvisten inte har lösts inom fyra månader
och talan inte har väckts inför domstol av den part som
begär prövning, skall de nationella regleringsmyndigheterna på
begäran av någon av parterna samordna sina insatser för att
lösa tvisten i enlighet med bestämmelserna i artikel 8.
4. Det förfarande som anges i punkt 2 skall inte hindra
någon av parterna från att väcka talan vid en domstol.

Artikel 22
Kommitté
1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté (nedan kallad
”kommunikationskommittén”).
2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 3 och 7
i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i
det beslutet.
3. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7
i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i
det beslutet.
Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara
tre månader.
4. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.

Artikel 23
Utbyte av information
1. Kommissionen skall ge kommunikationskommittén all
relevant information om resultatet av de regelbundna överläggningarna
med företrädare för nätoperatörer, tjänsteleverantörer,
användare, konsumenter, tillverkare, fackliga organisationer
samt tredje länder och internationella organisationer.
2. Kommunikationskommittén skall, med beaktande av
gemenskapens politik inom området elektronisk kommunikation,
främja informationsutbytet mellan medlemsstaterna och
mellan medlemsstaterna och kommissionen när det gäller läget
för och utvecklingen av regleringsverksamheten avseende elektroniska
kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

Artikel 24
Offentliggörande av information
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att aktuell information
rörande tillämpningen av detta direktiv och särdirektiven görs
tillgängliga för allmänheten i en form som säkerställer att alla
berörda parter lätt kan få tillgång till den. De skall offentliggöra
ett meddelande i sina nationella officiella tidningar med uppgift
om hur och var informationen har offentliggjorts. Det första
meddelandet skall offentliggöras före den tillämpningsdag som
avses i artikel 28.1 andra stycket, och därefter skall ett meddelande
offentliggöras vid varje ändring av innehållet i meddelandet.
2. Medlemsstaterna skall skicka en kopia av alla sådana
meddelanden till kommissionen i samband med offentliggörandet.
Informationen skall genom kommissionens försorg i tilll
ämpliga fall delges kommunikationskommittén.

Artikel 25
Översynsförfarande
1. Kommissionen skall regelbundet se över hur detta direktiv
fungerar och rapportera resultatet till Europaparlamentet
och rådet, varvid det första rapporteringstillfället skall infalla
senast tre år efter den tillämpningsdag som avses i artikel 28.1
andra stycket. För detta ändamål får kommissionen begära in
upplysningar från medlemsstaterna, vilka skall lämnas utan
onödigt dröjsmål.
KAPITEL V
SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 26
Upphävande
Följande direktiv och beslut upphör härmed att gälla med verkan
från och med den tillämpningsdag som avses i artikel 28.1
andra stycket:
— Direktiv 90/387/EEG.
24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/47
— Rådets beslut 91/396/EEG av den 29 juli 1991 om införandet
av ett gemensamt europeiskt larmnummer (1),
— Rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhandah
ållande av öppna nät för förhyrda förbindelser (2),
— Rådets beslut 92/264/EEG av den 11 maj 1992 om infö-
randet av ett standardiserat internationellt telefoniprefix i
gemenskapent (3),
— Direktiv 95/47/EG.
— Direktiv 97/13/EG.
— Direktiv 97/33/EG.
— Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG av den
26 februari 1998 om tillhandahållande av öppna nätverk
(ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för
telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö (4).

Artikel 27
Övergångsbestämmelser
Medlemsstaterna skall behålla alla skyldigheter enligt nationell
lagstiftning i enlighet med artikel 7 i direktiv 2002/19/EG (tilltr
ädesdirektiv) och artikel 16 i direktiv 2002/22/EG (direktiv
om samhällsomfattande tjänster) till dess att en nationell regleringsmyndighet
beslutar om dessa skyldigheter i enlighet med
artikel 16 i det här direktivet.
Operatörer av fasta allmänna telefonnät som av sina nationella
regleringsmyndigheter har utsetts som företag med ett betydande
inflytande på marknaden när det gäller att tillhandahålla
fasta allmänna telefonnät och tjänster enligt bilaga I avsnitt 1 i
direktiv 97/33/EG eller direktiv 98/10/EG skall även i fortsättningen
betraktas som ”anmälda operatörer” i enlighet med förordning
(EG) nr 2887/2000 till dess att det förfarande för analys
av marknaden som anges i artikel 16 har avslutats. Därefter
skall de inte längre betraktas som ”anmälda operatörer” i enlighet
med förordningen.

Artikel 28
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall anta och offentliggöra de lagar och
andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv
senast den 24 juli 2003. De skall genast underrätta kommissionen
om detta.
De skall tillämpa dessa bestämmelser från och med den 25 juli
2003.
2. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de
innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en
sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om
hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
3. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna
till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar
inom det område som omfattas av detta direktiv samt texterna
till eventuella senare ändringar av dessa bestämmelser.

Artikel 29
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 30
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 7 mars 2002.
På Europaparlamentets vägnar
P. COX
Ordförande
På rådets vägnar
J. C. APARICIO
Ordförande
(1) EGT L 217, 6.8.1991, s. 31.
(2) EGT L 165, 19.6.1992, s. 27. Direktivet senast ändrat genom kommissionens
beslut 98/80/EG (EGT L 14, 20.1.1998, s. 27).
(3) EGT L 137, 20.5.1992, s. 21.
(4) EGT L 101, 1.4.1998, s. 24.
L 108/48 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002

BILAGA I
Förteckning över de marknader som skall finnas med i kommissionens första rekommendation om relevanta
produkt- och tjänstemarknader enligt artikel 15
1. Marknader som avses i direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster)
Artikel 16 – Marknader som fastställts enligt det gamla regelverket, där skyldigheterna bör ses över.

Tillhandahållande av anslutning till och bruk av det allmänna telefonnätet vid fasta anslutningspunkter.
Tillhandahållande av hyrda förbindelser till slutanvändare.
2. Marknader som berörs av direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv)
Artikel 7 – Marknader som fastställts enligt det gamla regelverket, där skyldigheterna bör ses över.

Samtrafik (direktiv 97/33/EG)
Samtal som börjar i det fasta allmänna telefonnätet
Samtal som slutar i det fasta allmänna telefonnätet
Förmedlingstjänster via det fasta allmänna telefonnätet
Samtal som börjar i allmänna mobiltelefonnät
Samtal som slutar i allmänna mobiltelefonnät

Samtrafik mellan hyrda förbindelser (samtrafik mellan delförbindelser)
Tillträde till nät och särskilt tillträde till nät (direktiven 97/33/EG och 98/10/EG)
Tillträde till det fasta allmänna telefonnätet, innefattande tillträde till accessnätet
Tillträde till allmänt mobiltelefonnät, innefattande val av nätoperatör
Tillhandahållande av hyrd förbindelsekapacitet till andra operatörer (direktiv 92/44/EEG)
Tillhandahållande av hyrd förbindelsekapacitet till andra leverantörer av elektroniska kommunikationsnät eller
tjänster
3. Marknader som berörs av förordning (EG) nr 2887/2000
Tjänster som tillhandahålls via accessnät (med tvinnad parkabel av metall).
4. Andra marknader
De nationella marknaderna för tillhandahållande av internationella roamingtjänster på det allmänna mobiltelefonnä-
tet.
24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/49

BILAGA II
Kriterier som skall användas av de nationella regleringsmyndigheterna vid bedömning av om gemensam
dominerande ställning föreligger enligt artikel 14.2 andra stycket
Två eller flera företag kan anses ha en gemensamt dominerande ställning i den mening som avses i artikel 14, även om
inga strukturella eller andra kopplingar finns emellan dem, om de opererar på en marknad vars struktur anses gynna
samordnade åtgärder. Utan att det påverkar domstolens rättspraxis i fråga om gemensam dominans, är detta sannolikt
fallet där marknaden uppvisar ett flertal tillämpliga särdrag, särskilt när det gäller marknadskoncentration, insyn och följande
andra särdrag:
— Mogen marknad.
— Stagnerande eller måttlig tillväxt på efterfrågesidan.
— Låg efterfrågeelasticitet.
— Homogen produkt.
— Likartade kostnadsstrukturer.
— Likartade marknadsandelar.
—

Brist på teknisk innovation, utvecklad teknik.
— Avsaknad av överskottskapacitet.
— Stora hinder för inträde.
— Brist på motverkande inflytande från köparnas sida.
— Brist på potentiell konkurrens.
— Olika former av informella eller andra kopplingar mellan de berörda företagen.
— Vedergällningsmekanismer.
— Brist på eller minskat utrymme för priskonkurrens.
Ovanstående förteckning är inte uttömmande och kriterierna är inte kumulativa. Förteckningen skall endast ses som en
illustration av sådana faktorer som kan användas för att stödja antaganden om att det föreligger gemensam dominans
på marknaden.
L 108/50 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002