Var finns alla elektrosensitiva testpersoner som genomgått provokationsstudierna som SSM och Socialstyrelsen hänvisar till som vetenskapligt bevis, att det inte finns ett samband mellan elektriska fält och ohälsa?

Ja, var är alla dessa elektrosensitiva testpersoner? Jag själv har varit elektrosensitiv i 19 år och jag har inte träffat på en enda elöverkänslig person som varit testperson i någon av alla dessa studier, under alla dessa år. Jag har dock själv genomgått en provokationstest i Bollnäs i mitten på 1990-talet i ett rum avskärmat med kopparplåt.

Efter att ha vistats under flera dagar i dåliga elmiljöer där jag genomgick grundliga medicinska undersökningar bland annat sov jag med ett 12 volts batteri under sängen under huvudet, avslutades vistelsen där med en provokationsstudie.

Jag var då uppkopplad med ett stort antal elektroder på huvudet och på andra ställen på kroppen. Styrdatorn stod i ett annat rum så den såg jag inte. Jag testades i en dubbelblindtest under en hel dag.

Jag reagerade när de satte på styrdatorn med en lätt hjärtrusning, sedan minns jag att jag började frysa och under hela testet hade jag en ökad urinproduktion. (Det fanns en portapotti i rummet för toalettbehov)

Jag förlorade dock tidsgreppet under provokationsförsöket och när de stängde av styrdatorn trodde jag att jag hade en timme kvar av testtiden. När de stängde av datorn hoppade jag till så kraftigt att detta inte borde ha missats i registreringen.

När koden bröts hade jag inte varit utsatt för provokation, men jag hade ändå varit utsatt för elektriska och magnetiska fält under hela testtiden direkt in i huvudet med alla dessa elektroder. Jag uppmärksammade de personer som höll i testet att jag uppenbarligen hade reagerat på styrdatorn när de både satte på och stängde av den, fast jag då hade trott att jag var utsatt för en provokation. Jag sa då att kontakten/filtret mellan styrdatorn och de elektroniska prylarna som jag hade omkring mig i testrummet måste vara trasig. När de hade kollat den (enligt vad de sa) så hade den inte fungerat till 100 %.

Trots att jag hade reagerat kraftigt på styrdatorn och att detta borde ha registrerat i styrdatorn så nämndes detta inte i rapporten.

Oavsett om jag var utsatt för provokationsfält eller inte så var jag utsatt för styrdatorns elektriska fält via utrustningen jag hade omkring mig eftersom filtret uppenbarligen  inte fungerade. Fast om det inte fanns kontakt mellan utrustningen i rummet, elektroderna jag hade på mig och styrdatorn hur kunde då styrdatorn registrera elektroderna och styra utrustningen?

Jag som testperson var alltså utsatt för elektriska fält oavsett om jag var utsatt för provokationsfält eller inte. Det var Kjell Hansson-Mild som byggt utrustningen åt Bollnästeamet.

Efter detta test försämrades min elöverkänslighet avsevärt och nu tålde jag heller inte likström troligen på grund av att jag sovit med ett bilbatteri under sängen. Det tog ett år för mig att komma tillbaka till den elöverkänslighetsnivå jag hade före testet. Det enda ”positiva” med denna grundliga undersökning var att man bland annat upptäckte svår B12-brist i ryggmärgsvätskan, vilket ju var behandlingsbart.

När jag kom tillbaka efter denna veckas undersökning, då struntade länsstyrelsens företagsläkare i att sätt in en behandling mot B12-bristen, istället sade han upp mig som patient och försäkringskassan drog in min sjukersättning.  Länsstyrelsens personalchef sa att jag måste säga upp mig och ställa mig till arbetsmarknadens förfogande om jag skulle få rätt till socialbidrag. Personalen på ”socialen” uppmanade mig dock att inte säga upp mig och hjälpte mig ekonomiskt oavsett.

Nu stod jag utan sjukersättning men än mer elöverkänslig efter Bollnäsvistelsen och utan läkare för att få hjälp att behandla min svåra B12-brist. Jag hade ju reagerat på, och efteråt blivit avsevärt än mer sjuk av, de elektriska fält som styrdatorn avger. Men eftersom jag inte varit utsatt för provokationsfält så var det ”fel” att reagera på styrdatorn. Bollnäs läkarteam höll alltså tyst om att jag varit utsatt för styrdatorns elektriska fält under testet, trots att jag nu förlorade min sjukersättning och en behandlande läkare. Jag vill tillägga att det var ytterst få läkare som ville ha en elöverkänslig patient. Elöverkänsliga vägrades alltså också sjukvårdshjälp.

Min reaktionen hade absolut registrerats via alla dessa elektroder jag var förbunden med till styrdatorn och dessa reaktioner hade de enkelt kunnat jämföra med i tid då de satte på och stängde av datorn. Men som sagt de höll tyst om detta.

Flera år senare blev jag behandlad med Mecobalamin (injektioner av B12). Efter ett halvårs behandling med dagliga sprutor ledde detta till en klar förbättring av min hälsa. Även om jag blev lika sjuka av dåliga elmiljöer, så återhämtade jag mig betydligt snabbare. Om det tidigare tog ett halvår att återhämta mig, så tog det nu några dagar, en vecka att komma tillbaka till ett mer normalt hälsotillstånd.

 

Solveig Silverin, miljöingenjör, f d handläggare på länsstyrelsen i Kalmar, miljöenheten.

 

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s