2005 – Svenskt strålskydd i kris samtidigt som riskerna ökar

http://www.dn.se/debatt/svenskt-stralskydd-i-kris-samtidigt-som-riskerna-okar

Forskare slår larm till regeringen: Läget sämre i dag än före Tjernobylolyckan.Strålskyddsarbetet är i akut kris. Trots terrorhot med radioaktiva ämnen och allt fler mobiltelefoner som ökar riskerna med strålning i samhället tappar svensk strålskyddsforskning i kompetens. Situationen är sämre i dag än före kärnkrafts-olyckan i Tjernobyl. Regeringen har inte lyssnat på våra varningar. Sverige har hävdat sig bra på strålskyddsområdet i EU. Men nu hotar de svenska insatserna att krympa, i synnerhet som flertalet forskare går i pension de närmaste åren. Det skriver tolv ledande forskare, organisationstoppar och myndighetspersoner, däribland chefen för Strålskyddsinstitutet Lars-Erik Holm.

Strålskyddsforskningen i Sverige är i kris. Trots ökade behov tynar forskningen på strålskyddsområdet bort. Det dränerar Sverige på vetenskaplig kompetens i viktiga frågor som olyckor och terrorhot med radioaktiva ämnen och strålningen från den snabbt växande användningen av mobiltelefoner och annan trådlös kommunikation.

Forskare, myndigheter och organisationer har länge uppmärksammat regeringen på den allvarliga situationen, men utan resultat. Det finns ett akut behov av anslag för strålskyddsforskning till forskare vid universitet och högskolor.

”Forskningen inom strålskyddsområdet i landet är viktig för att miljökvalitetsmålet, säker strålmiljö, skall uppnås.” Så skriver regeringen i den nya forskningspropositionen. Men några pengar blev det inte, trots att regeringen väl känner till att strålskyddsforskningen är i kris och att det i praktiken inte finns något forskningsorgan som beviljar medel till detta område.

För att skydda oss mot skadlig strålning krävs kunskap och kompetens inom många områden. Det gäller i det dagliga arbetet med strålning inom exempelvis sjukvård och kärnteknisk industri, men också för gemene man som hela tiden exponeras för olika elektromagnetiska fält. För bästa möjliga bedömning av olika risker behövs forskarkompetens som är oberoende av industri och myndigheter.

En aktuell fråga rör bedömningen av industrins förslag till hur det högaktiva avfallet från kärnkraftverken långsiktigt ska tas om hand. Den svenska beredskapen på strålningsområdet ska även kunna hantera konsekvenserna av strålningsolyckor. Det fick vi erfarenhet av efter kärnkrafts-olyckan i Tjernobyl 1986. Men det krävs också kunskap för att möta nya potentiella hot, såsom terrorhandlingar där radioaktiva ämnen kommer till användning på ett sätt som berör svenska medborgare i eller utanför landet.

Den radioekologiska forskningen i Sverige var på väg att försvinna redan i början av 1980-talet. Tjernobylkatastrofen visade klart behovet av kompetens och detta medförde ett tillfälligt uppsving i medelstilldelning. Men nu är situationen på många sätt sämre än före olyckan, bland annat har den enda universitetsinstitutionen i radioekologi i landet lagts ner. Strålningsbiologin är i många stycken i samma situation.

Ett annat område rör den snabba ökningen av olika typer av trådlös kommunikation med frekvenser i mikrovågsområdet. Den tekniska utvecklingen stärker tillväxten, är viktig för Sverige och måste förenas med en säkerhetsstrategi grundad på försiktighetsprincipen.

I arbetslivet är mobiltelefonen ett allt viktigare arbetsredskap och fler och fler unga använder mobiltelefoni varje dag. När den fasta telefonin snabbt avvecklas och ersätts med trådlös kommunikation ökar exponeringen för elektromagnetiska fält påtagligt på arbetsplatser, i hemmen och samhället i stort.

I dag råder samstämmighet om behovet av mer forskning rörande de biologiska verkningar som kan uppstå av radiofre-kvent strålning. Det framgick klart på den utfrågning som miljö- och jordbruksutskottet ordnade i februari 2004. Samma slutsats drar SSI:s expertgrupp, fristående forskare och expertgrupper i olika länder. Därför är det nödvändigt att tillräckliga resurser avsätts för att upprätthålla forskning på en hög internationell nivå.

Ett funktionellt strålskydd och en god beredskap att lösa nya uppgifter och hantera nya strålningslarm kräver en säker kunskapsgrund och mer forskning inom strålskyddsområdet. Redan 1994 pekade en statlig utredning på att strålskyddsforskningen befann sig i ett bekymmersamt läge, och på behovet av särskilda medel för grundforskningen inom strålskyddsområdet. Utredningen resulterade inte i några anslag.

SSI och dess forskningsnämnd har vid flera tillfällen påtalat att finansieringen av strålskyddsforskningen minskat kraftigt och att forskningen måste stärkas för att trygga den nationella kompetensen på strålskyddsområdet. En rimlig lösning vore att ge myndigheten ett särskilt anslag som kan finansiera grundläggande och tillämpad forskning inom strålskyddsområdet. Detta nämns också i forskningspropositionen, men hittills utan konkret resultat.

Sverige har hittills hävdat sig relativt bra inom EU:s forskningsprojekt på strålskyddsområdet. Men utan stärkt finansiering är risken överhängande att det svenska deltagandet sjunker i sjunde ramprogrammet som startar 2007, särskilt då flertalet forskare går i pension de närmaste åren.

I praktiken kan situationen betecknas som krisartad. Trots att förekomsten av strålning i samhället ökar ger inte de nationella forskningsråden anslag på området, delvis beroende på att forskningen ofta bygger på tvärvetenskapliga ansatser som inte alltid uppskattas i traditionella forskningsorgan.

Sverige har ett högt kärnkraftsberoende och är en internationell spjutspets på IT-området. Exponering från strålning ökar totalt sett och en nysatsning på både grundläggande och tillämpad forskning om miljö, hälsa, arbetsmiljö och säkerhet relaterat till såväl joniserande som icke-joniserande strålning är därför väl motiverad.

Svenska forskare har tidigare lämnat värdefulla vetenskapliga bidrag på området. Det är också en självklarhet att aktiva svenska forskare är en förutsättning för direkt tillgång till internationella resultat och bedömningar som kan föras ut till en bredare krets med praktisk nytta i arbetslivet och samhället.

Vi anser att det behövs en långsiktig satsning med nya resurser till ett nationellt forskningsprogram rörande joniserande och ickejoniserande strålning, och som lägger grunden för ett kompetenscentrum med tvärvetenskaplig inriktning inom området.

I avvaktan på långsiktiga initiativ är det angeläget att omgående ge SSI ett särskilt anslag för att finansiera strålskyddsforskning vid universitet och högskolor, om nödvändigt genom omfördelning redan i höstens budgetproposition av befintliga myndighetsresurser på området.

En säker strålmiljö kan aldrig skapas utan vetenskaplig tyngd bakom det förebyggande arbete som bedrivs av myndigheter, företag och ideella organisationer.

Lars-Erik Holm
Generaldirektör, SSI
Sture Nordh
Ordförande i TCO
Mikael Karlsson
Ordförande i SNF
Eva Forssell-Aronsson
Professor i medicinsk radiofysik, Göteborgs universitet
Mats Harms-Ringdahl
Professor i strålningsbiologi, Stockholms universitet
Sören Mattsson,
Professor i radiofysik, Lunds universitet
Leif Moberg
Forskningschef, SSI
Torbjörn Nylén
Programchef FOI, Stockholm
Katrine Riklund Åhlström
Professor, Norrlands universitetssjukhus i Umeå
Göran Sundqvist
Docent, Göteborgs universitet
Margareta Törnqvist
Docent, Stockholms universitet
Jan Rudling
Vd, TCO Development

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s