1996 skrev jag om tillrättalagd forskning gällande elöverkänslighet

Och längre än så har vi inte kommit på 21 år

1996-07 -17

Debattartikel till läkartidningen

Varför granskar inte Rådet för Arbetslivsforskning den vetenskapliga kvaliteten och redovisningen av utbetalda forskningsanslag?

 Enligt Svensk författningssamling nr 1995:852 skall Rådet för Arbetslivsforskning 2 § andra stycket:” svara för att den av rådet finansierad verksamhet återkommande följs upp och utvärderas” (1). Detta görs inte enligt rådet i ett brevsvar till undertecknad, daterat den 1996-04-12.

Undertecknad har i en skrivelse till rådet, efter en granskning av projektledare Sture Lidéns senaste rapport ”En psykologisk behandlingsmodell för patienter som lider av ”elöverkänslighet”. Subjektiva effekter och reaktioner i en dubbelblind provokationsstudie”  som presenterades februari 1996, uppmärksammat rapportens märkliga resultat.

Projektet har totalt kostat 1,5 miljoner kronor och skulle ha varit slutförd 1 juli 1994 enligt projektplanen. Det är en mycket märklig rapport. Större delen av t e x de biologiska parametrarna som skulle utföras enligt projektplanen, har inte redovisats.

Bland annat skulle 10 biologiska s k objektiva mått analyseras i blodprover, men endast fyra av dessa redovisades. Varför de inte redovisar övriga biologiska parametrar framgår inte i rapporten.

I ansökan till dåvarande Arbetsmiljöfonden skulle en dermatolog göra hudundersökningar på försökspersonerna. Detta har heller inte gjorts, men varför även denna biologiska parameter uteslutits framgår inte heller i rapporten. Projektansvarige Sture Lidén är ju själv hudläkare.

I rapporten som är en provokationsstudie där elöverkänsliga skall avgöra om en dator är ”av” eller ”på” påstår forskarna att testrummet är fälfritt och att det inte finns några elektriska fält i testrummet som kunde störa provokationsstudien.

Forskargruppen hade endast kontrollmätt fält upp till 400 kHz. Elektriska fält däröver hade de inte kontrollerat. Försökspersonerna testades i en liten barack på Karolinska institutets område. Styrutrustningen för testet kunde mycket väl ge ifrån sig elektriska fält upp till 1 GHz.  Dessa fält är av samma typ som testdatorn. Det är därför omöjligt för försökspersonen att avgöra om datorn är ”av” eller ”på”.

Hade forskarna kontrollmätt de elektriska fälten hade de med största sannolikhet också upptäckt högfrekventa störningsfält från bl a utrustningen.

I forskargruppen ingick en person från Statens Strålskyddsinstitut Ingvar Langlet. Av den anledningen borde det därför inte vara p g a okunskap forskargruppen uteslöt kontrollmätning av högfrekventa elektromagnetiska fält. Snarare saknades viljan kan man misstänka. Eftersom rådet inte granskar enskilda forskare kan forskare skriva vad som helst i sammanfattningen eller i rapportreferatet till rådet. Så har skett i detta projekt.

Läser man igenom resultatet kan man konstatera att forskarna själva är förvånade över att den psykologiska behandlingen, som halva testgruppen fick, inte förändrade reaktionen i provokationsstudien. Behandlingen hade främst koncentrerats på tolkningen av symtom, men detta hade ändå inte minskat skattningen av symtom. Det förväntade resultatet från forskarnas sida bekräftades alltså inte i testet.

Ändå skriver forskargruppen i sammanfattningen och i rapportreferatet till rådet att den psykologiska behandlingen varit effektiv. Forskarna har alltså inte presenterat hela resultatet synligt i rapporten, utan presenterat sina åsikter genom att utesluta viktiga resultat. Bengt Arnetz som ingår i ovanstående forskarteam satt i dåvarande Arbetsmiljöfondens prioriteringsgrupp och kände därför väl till att man inte granskade rapporterna.

Rutinerna har inte ändrats sedan rådet kom till.

Rådet hänvisar sedan till dessa forskares åsikter som vetenskaplig kunskap i sin översikt ”Forskning kring elöverkänslighet” (2) som kom den 12 april 1996.

Arbetsmiljöfonden och Rådet efterfrågar redovisning över hur projekten fortlöper. Därför är det märkligt att Sture Lidén som fått 1,5 miljoner kronor för ett projekt, får ytterligare 300.000 kronor efter endast en sju rader lång redovisningen av 1,5 miljoner kronor (bilaga 1).

Sammanfattningsvis kan undertecknad konstatera, att inga granskningar av den vetenskapliga kvaliteten görs. Forskares åsikter omvandlas till vetenskaplig kunskap. Inte ens ett miljonprojekt granskas. Tydligen kan vissa forskare få hur mycket anslag som helst utan att behöva redovisa vart pengarna tagit vägen?

Än mer märkligt är, att någon vetenskaplig kompetens inom ämnesområdet inte efterfrågas. Sture Lidén som sysslat med ”psykforskning” av elöverkänsliga är tex hudläkare. Åtskilliga miljoner har gått till ”psykforskning” av elöverkänsliga. Forskare har t o m kunnat förvränga, som i detta fall, sina s k forskningsresultat, för att få sina förutbestämda åsikter bekräftade inom sina psykologiska förklaringsmodeller.

Det är dags för rådet att ge anslag till forskning av konkreta fysiologiska störningar hos elöverkänsliga. Störningar som hudförändringar, immunbiologiska skador, nervskador, men också ge anslag till forskning på synergistiska effekter mellan kvicksilver och elektriska fält och mellan flamskyddsmedel och elektriska fält. Båda dessa gifter binder till lipiderna i nervcellerna och övriga cellmembran.

Elöverkänslighet är en fysiologisk medicinsk miljöskada och inget annat. Det är på tiden forskningen blir vetenskap och inte åsikter.

Solveig Silverin, Miljöingenjör Kalmar

Annonser