Den enda vetenskapliga sanningen är metodutveckling oavsett nobelpris för vetenskapliga reslutat

Det finns vetenskapliga resultat som gör vetenskapsmännen oförmögna att tänka vidare. De sitter fastlåsta i en metodik som begränsar deras kreativa tänkande. Oftast  är det fritänkande hjärnor som letar sig vidare förbi låsta vetenskapliga resultat, geniernas kreativa tänkande. Därför är det märkligt att man inom medicinen harvar på med förlegade och ovetenskapliga metoder som borde tillhöra medeltidens  vetenskapliga funderingar. Exempel på detta är är provokationsstudierna på elöverkänslighet. Felkällorna är många och absolut medvetna:

1. Man nyttjar inte elöverkänsliga som testgrupp i testet

2. Man gör inte kontrollmätningar i testrummet för radiofrekvent- samt mikrovågsstrålning därmed vet man inte hur hög bakgrundsstrålningen är i testrummet.

3. Man nyttjar specialgjorda mobiler som är påslagna under hela testet som påverkar testpersonerna och därmed stör testresultaten.

4. Man följer heller inte upp testpersonernas reaktioner efter test. Oftast blir elöverkänsliga sjuka ett eller flera dygn senare efter en exponering. Detta känner  man väl till trots det tar man inte med denna faktor i metodiken.

5. Man gör snabba växlingar,  vilket en biologisk varelse inte klarar av att växla mellan, vilket man även känner till. Biologiska system har en fördröjningseffekt innan reaktionen kommer.

6. Reaktionen på fält är olika hos olika personer. Det är därför också individuellt reaktionsmönster som inte ryms inom metodiken.

7. Man redovisar inte de personer som lämnar testet då de blivit sjuka av testrummet före test, vilket ju visar att strålningen generellt är hög i testrummen, vilket i sin tur är en stor felkälla i metodiken. Jämför, placera en pälsdjursallergiker i ett rum med pälsdjur, släpp sedan in ytterligare pälsdjur i testrummet som inte testpersonen ser. Be sedan testpersonen känna efter om den känner av dessa pälsdjur. Exakt så ser provokationsstudierna ut på elöverkänslighet.

Här nedan hittade jag något helt annat, men som ändå visar att vedertagna vetenskapliga resultat som fått nobelpriset inte är en slutstationen för den enda sanningen. Nya metodiker leder vidare till helt nya forskningsresultat. Den största vetenskapliga sanningen inom vetenskapen är metodutvecklingen. Det är metoden som är bromsklossen i alla vetenskapliga resultat. Vetenskapliga resultat är enbart är en tillfälligt plattform för en viss kunskapsnivå. Den sanna vetenskapen söker vidare och utvecklar nya metoder. Så, när skall medicinen utveckla mer sofistikerad vetenskapliga metoder för att förstå vilken typ av neurologisk skada elöverkänsliga fått av strålningen. Eller vet man det redan och gör allt för att tysta skadorna, eftersom det inte gynnar mobilindustrin?

Nåväl läs vidare HÄR  om den vetenskapliga sanningen som fick revideras

Enligt honom skulle en rad märkliga egenskaper dyka upp om två supraledare kopplades ihop via ett hinder, ett tunt oxidskikt, som i sig inte är supraledande eller ens elektriskt ledande. En sådan struktur kallas numera en Josephson-övergång. I den kan Cooperparen hoppa över hindret från den ena supraledaren till den andra och därmed skapa supraledande strömmar, hävdade Josephson. Han förutsade dessutom att en likriktad spänning över en Josephson-övergång borde resultera i en växelström.

Detta ansågs strida mot rådande vetenskaplig intuition. Vid tiden då Josephson publicerade sina resultat, 1962, förknippades nämligen växelström bara med växelspänning, medan likriktad spänning var nära förknippad med likström.

Så Josephson fick mycket riktigt hård kritik från sina forskarkolleger för att ha kokat ihop något helt orimligt. Inte minst från John Bardeen, som då redan hade fått sitt första Nobelpris och dessutom stod bakom BCS-teorin för supraledning.

Med en sådan väldig meningsmotståndare kan det inte ha varit helt lätt för den unge Josephson att få gehör för sin teori.

Han stod dock på sig, speciellt under en numera historisk vetenskaplig diskussion vid den internationella konferensen i lågtemperaturfysik, som hölls vid Queen Mary college i London i september 1962. Bardeen och Josephson presenterade där sina olika teorier om möjliga förhållanden mellan elström och spänning i en Josephson-övergång. Bardeen hävdade att några Cooperpar inte kan uppstå i ett isolerande oxidskikt och därför kan de inte heller hoppa från ena änden till den andra.

Men bara ett år senare, 1963, visade experiment att Josephsons teorier stämde. Bardeen fick erkänna att den unge studenten hade haft rätt, och efter ytterligare tio år kom det största erkännandet: Brian Josephson tilldelades 1973 års Nobelpris i fysik.