Man måste vara psykiskt stark om man har oturen att bli elöverkänslig

Hej!

Insjuknade akut på jobbet (receptionist på ett sjukhus akutmottagning) oktober 1985. Första symtomen var frossa och trötthet sedan fick jag yrselattacker, smärtor i bröstet, skakningar och domningar i kroppen, i muskler, huvudvärk, ländryggsbesvär, problem med förstoppning, värk/kramp i urinblåsa, problem med att kissa. Blev sjukskriven någon vecka och försökte sedan återgå till arbetet, men samma obehagliga och smärtsamma symtom återkom.

Blev inlagd på medicin, fick diagnosen hjärnhinneinflammation, senare trodde de att det var virus på hjärnan. Man gjorde EKG och ett Arbets-EKG. Endast hög puls konstaterades. EEG gjordes. EP misstänktes p g a mina kramper. Efter tre månader upptäcktes knuta på sköldkörteln som opererades bort.
Var mycket dålig, låg hela dygnet till sängs. Klarade inte av att gå in i en affär fick svåra yrselattacker som blev bara värre och värre. Fick ny remiss med väntetid på ett år.

Överläkaren skrattade åt mig och sa att lite yr kan vem som helst bli, alltså beslutade Försäkringskassan att jag var frisk och jag fick börja arbetsträna på gamla jobbet. Jag jobbade 1-2 tim per dygn. Jag hade stora problem att ta mig dit p g a yrseln och den höga pulsen. Men alla de andra symtomen kom tillbaka, när jag vistades framför alla el-apparater. Jag kallsvettades och skakade i hela kroppen. Klara knappt skriva maskin, räkna pengar, skriva kvitton. Det gick inte att koncentrera sig. Jag började ana att jag inte tålde el-apparaterna men vågade inte säga något, för att inte bli betraktad som ett psykfall.

Jag började även få problem hemma, framför allt TV och elspisen gav allt värre symtom.
När jag lagat mat var jag tvungen att gå ut en stund för att vila från elen, innan jag kunde sätta mig att äta.

Min arbetsträning varade i ca 3 månader sedan orkade jag inte mer, utan blev sängliggande. Nätterna var värst ingen sömn, fruktansvärda bröstsmärtor och smärta i urinblåsan. Fick inte hjälp av sjukvården och hela tiden möte med arbetsgivaren och försäkringskassan. Ingen förstod vad jag led av och jag fick börja arbetsträna på sjukhusets centrallager.

Eftersom jag var så yr skulle jag ha ett rörligt arbete enligt arbetsgivaren. Efter bara 1-2 timmar kändes det som om jag arbetet i 20 timmar. Arbetet var jättetungt bl a annat lossa pallar från långtradare (70-80 stycken) och köra med handtruck ner en våning och sedan lasta av. Klättra på rangliga stegar, sortera upp febertermometrar som då och då åkte i golvet och gick sönder. Kvicksilvret sopades upp med handen på ett papper, som sedan hälldes ut i handfatet.

Muskel och skelettvärken ökade kraftigt kunde knappt stå på benen, men försäkringskassan sa att jag var tvungen att öka arbetstiden. Det var det som var meningen med arbetsträningen sa de.
Jag testade att börja äta selen vilket blev en riktig kick och jag kvicknade till avsevärt. Jag trodde, att jag nu att jag var på väg att bli frisk igen, men orkade dock med nöd och näppe 4 timmars arbete. När jag kommit upp i 50 % tjänst på lagret ordnade Försäkringskassan en tjänst till mig och jag tvingades att friskskriva mig. Nu förlorade jag en stor del av min inkomst. När jag var hemma låg jag i sängen för jag orkade ingenting och äktenskapet började knaka i fogarna. Min man skötte allt här hemma plus att han började jobba extra på kvällar och hade två andra jobb på helgerna. Min dotter som bara var tre år fick skötas om av storebror som då var sex år. Han gjorde allt från att göra frukost, till att beställa ambulans på natten när jag blev akut dålig.

Efter 8 månader på lagret orkade jag inte jobba 4 timmar längre utan fick gå ner till 1-2 timmar.
Skelettvärken skulle utredas (själv var jag säker på att jag hade skelettcancer) men läkarna trodde på MS. Jag genom gick alla undersökningar, men de fann inga fel på mig. Vid årsskiftet 89/90 var jag tvungen att åka till Tranås i 8 veckor för arbetsutredning.

Försäkringskassan hade informerat om vilka undersökningar jag skulle genomgå, som tur var visste jag ej vad som väntade. Min elöverkänslighet förvärrades hela tiden. Jag hade ju själv upptäckt på min gamla arbetsplats att det var el-apparaterna där som utlöste symtom. Jag fick problem med att ta i metaller som stickor, nålar, saxar etc vilket var en stor sorg för mig då jag älskade att handarbeta.

I Tranås fanns bara metallsängar så jag tvingades sova på golvet, men sov ändå inte på hela tiden jag var i Tranås trots avslappnande medel och sömnmedel.
Det var full aktivitet från tidig morgon till sena kvällen och efter någon dag var min kropp totalt slutkörd. Jag mådde ständigt illa och kräktes och hade en ihållande migränvärk och muskelvärk i hela kroppen och hade ständig frossa. Jag blev allt sjukare, men efter fyra veckor skulle jag arbeta vid en elektrisk svarvmaskin, men föll ihop efter någon timme.

Arbetsterapeuten hjälpte mig därifrån och återstoden av tiden, 4 veckor, låg jag till sängs. Jag bad att få åka hem men då skulle försäkringskassan dra in sjukersättningen i tre år, hotade de mig med. På avdelningen fanns en fruktansvärt otrevlig läkare, hade endast träffat henne vid in- och utskrivningarna och vid ronder, några medicinska undersökningar gjordes inte, endast psykiska tester t o m sista dagen.

Under denna tid i Tranås knäcktes även min psykiska hälsa och sömnproblemen blev bara värre och värre. Ekonomin hemma raserades helt. Jag stod för matkontot hemma, men skulle nu samtidigt betala vårdavgiften i Tranås (dit jag blivit tvingad av Försäkringskassan, FK).

Den hemska läkaren lovade sjukbidrag i två år vid utskrivningen februari 1990 men jag hörde inget från Försäkringskassan. Vid kontakt med FK fick jag veta, att de inte behövde rätta sig efter Tranås beslut och att jag själv måste göra en ansökan om sjukbidrag. Jag skickar då in en ansökan men fortfarande hände ingenting. Det visade sig att handläggaren hade ändrat ansökningsdatumet, vilket upptäcktes senare. Det tog ett och ett halvt år att behandla mitt sjukärende. Förvisso fick jag det retroaktivt, men under denna tid levde vår familj under stor ekonomisk press och oro. Mitt äktenskap gick inte att rädda, samtidigt fortsätter FK kräva ny arbetsträning, nya kurser och hotades ständigt med indraget sjukbidrag.

Under långa perioder träffade jag en läkare högst två gånger sedan ”sade de upp mig som patient”. Ingen ville ha mig, en del läkare sa det rent ut, andra var otrevliga.

Eftersom tröttheten är ett av de största problemen, orkar jag vara uppe högst 4 timmar per dag. Jag lider av ständig sömnbrist då jag inte kan sova. Denna förlamande trötthet som aldrig vill gå över, ledde till att jag istället blev sjukskriven för trötthetssyndrom. På läkarintyget anges att vila, lugn och ro är det bästa medlet för tillfrisknande, men detta skrattade bara FK åt. Trots läkares ordination som FK borde ha hörsammat fortsätter FK att hota mig, trots att de även tidigare fått läkarutlåtande från Tranås arbetsutredning.

Jag har dock kvar min tjänst på akuten, men hur länge? Jag har ingen bra kontakt med arbetsgivaren, facket SKTF, gjorde inget för att hjälpa mig. Trots att landstinget har egna mätinstrument gjorde de inga mätningar på min arbetsplats av elektriska och magnetiska fält.
Någon hjälp till sanering av el-miljön hemma har jag inte fått. Ingen hjälp har man fått någonstans, bara för att man blivit elöverkänslig blir man ju inte per automatik eltekniker också. Man är precis lika okunnig som övriga allmänheten som saknar el-teknisk utbildning.

Januari 1996 befinner jag mig återigen i samma oroliga ekonomiska press som före sjukbidraget. Är återigen tvingad till arbetsprövning i fyra veckor, nu i Nässjö. Enligt FK kan jag inte räkna med fortsatt sjukbidrag.

Min dag ser ut så här vid denna tid: Stiger upp klockan 9 och det är jättejobbigt då jag har värk i hela kroppen och har yrsel. Försöker ta mig till affären, fixar de nödvändigaste hushållsgöromålen som jag orkar, lagar middag, går ut med hunden en halvtimme. Lägger mig mellan 19 och 21 totalt utpumpad. Och så alla besvär/symtom av elen som ständig huvudvärk, yrsel, illamående, sveda i ansiktet, tinnitus, kramper i muskler, samt nacke och ländryggsbesvär mm.

Jag försöker skruva av el-säkringarna så mycket som möjligt, särskilt under nätterna. Använder stearinljus, oljelampor, fotogenlampor.
Kontakten med mina arbetskamrater upphörde ungefär 3 år efter insjuknandet därefter total isolering för varje år som gått. Har inte varit på semester på 10 år, mina barn kommer inte utanför stan på hela sommarlovet. Hade jag inte haft barnen hade jag avslutat mitt liv, livet var ett helvete.

Jag insjuknade oktober1985 och elva år efter trots alla utredningar och arbetsprövningar fortsatte Försäkringskassan att jaga mig och hota mig. Är man ensamstående mor är man oerhört ekonomiskt sårbar och som elöverkänslig ansågs man inte vara sjuk, hur sjuk jag än var.

Så här känns det, som om jag sitter innestängd i en tunna och varje gång jag försöker ta mig upp trampas man ner om och om igen.

Jag förlorade mitt arbete, min ekonomi och mitt äktenskap. Jag förlorade ett normalt socialt liv. Jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad i över 10 år av Försäkringskassan. Det är lika traumatiskt som att leva i en krigszon. Man lever under konstant hot för liv, hälsa och ekonomi.

Min arbetsskada lämnades in 1990 fick nej. Överklagade till kammarrätten och fick nej.
Man måste vara psykiskt stark om man har oturen att bli elöverkänslig.

En som vet

Här är arbetsplats som jag blev sjuk av. Lägg märke till att larmet för hiss och ambulans ligger på ena sidan och televäxel-anläggningen på andra sidan. Vad hände 1985 i min arbetsmiljö som gjorde att jag blev sjuk av el? (redaktören har ritat av arbetsplatsen så att texten blev tydligare)

_DSC0003