Fullt frisk – Databildskärmen gjorde mig elöverkänslig

Hej!

Översänder här en kort resumé.

Bakgrund: 52-årig man, gift, inga barn, bor i villa i en mellansvensk stad, akademiker. Under 1980-talet chef vid en statlig myndighet. Tidigare helt frisk utan allergier.

Besvären debuterade hösten 1989. Började känna hetta och rodnad i huden som inte skyddades av kläder. Omgivningen undrade om jag varit på solarium (som jag aldrig besökt). Besvären accentuerade på arbetet när jag arbetade vid datorskärmen. Började jobba med data 1986, men endast några timmar om dagen. 1988 började jag tillbringa allt större delen av arbetet framför datorn. Besvären avtog hemma och på morgonen var jag helt bra. Så småningom fick jag gruskänsla i ögonen som också blev röda. Känner mig allmänt trött och hängig. Men blir helt besvärsfri under sommarsemestern 1990.

I augusti 1990 fick jag en ny datorskärm (färg). Besvären tilltog genast och det var jobbigt att ha skjorta eller polotröja på som skavde mot huden på halsen. Fick nu också stickningar och krypningar i armar och ben och ögonen blir sämre. Började få besvärande huvudvärk och blev illamående. Värk i muskler och leder, metallsmak i munnen och ständigt törstig. Oerhört trött, sov 11 – 12 timmar per dygn.

Kontaktar Statshälsan som ställer sig frågande till mitt påstående om att det kunde vara elöverkänslighet (läste om fenomenet första gången i maj 1990).

Besök på yrkesmedicin, rekommenderade en provokation. Statshälsans skyddsingenjör fotograferade mitt ansikte under en hel dag när jag satt vid datorn och kunde konstatera en ökad rodnad. Men mer blev det inte av detta.

Remissen till hudkliniken förkastade elöverkänslighet och läkaren där sa att det möjligen kunde vara rosacea. Rekommenderades en hudkräm och sa att jag var välkommen åter om hudsymptomen försämrades.

På arbetsplatsen konstaterade Statshälsans skyddsingenjör att mitt rum saknade ventilation, samt att lysrörsbelysningen bara hängde ca en halv meter ovanför mitt huvud och bakom mig stod datorn. I angränsande rummet fanns arbetsplatsens datacentral inklusive kopieringsapparat och skrivare. Jag begärde att Statshälsan skulle skaffar fram apparatur för mätningar av de elektromagnetiska fälten i mitt rum. Mina besvär tilltar allt mer, känner mig nu också desorienterad, tappar ord, är fumlig och yr och har fått sämre reaktionsförmåga vilket märktes bl a annat i trafiken. Har nu svår trötthet och är alltmer lättirriterad.

Statshälsan dröjde med att få fram mätapparat och under tiden flyttade jag till ett större och bättre ventilerat rum. En kortvarig förbättring under några dagar, men sedan tilltog besvären igen i samband med dataarbete, men även när jag talade i telefon. Började nu känna av andra apparater också t ex kopierings- och overheadapparater. Magen började också bli sämre, troligen p g a alla huvudvärkstabletter jag tog, mot den ständiga huvudvärken. Numera räcker inte en kväll eller en helg, för att jag skall känna mig bättre. Började också känna av lysrör och TV:n hemma i lägenheten.

Det dröjde nio(!) månader innan Statshälsan för fram en mätapparat och det visar sig att mitt gamla rum och det nya rummet hade både höga elektromagnetiska värden.

I det nya rummet satt jag t ex rakt ovanför en kraftig kabel i golvet. Jag fick efter dessa mätningar ett hörnrum med lägre värden. Mina besvär fortsatte dock och jag tvingades nu sjukskriva mig. Min läkare på Statshälsan trodde inte alls på detta med elöverkänslighet utan jag fick en annan diagnos. Skyddsingenjören var också skeptisk till mina besvär. Däremot fick jag stöd hos arbetsgivaren som såg till att elsanera mitt rum under sjukskrivningen.

Man satte bl a upp aluminiumtapeter, jordade telefon, kablar och skrivbord och gav mig en ny lågstrålande LCD-skärm. Vid återgång i tjänst återkom mina besvär redan första dagen. Jag började nästan tvivla på mig själv eftersom rummet trots allt skulle vara elsanerat. Efter en månad tvingades jag åter sjukskriva mig, men denna gång hos en annan läkare på Statshälsan, som jag hade större förtroende för. Under tiden bad jag arbetsgivaren göra nya mätningar i mitt rum och det visade sig då att elektrikern slarvat med el-saneringen. Ny sanering gjordes och jag återgick i tjänst igen. Men jag hade blivit så känslig nu, så att jag kände av LCD-skärmen och telefon och kunde inte längre vistas i korridoren utan att känna mig dålig.

Sommaren 1992 började jag också bli ljuskänslig och fick lätt dimsyn samt soleksem. Blev då också allergisk mot pollen, damm och tidningssvärta och fick ibland astmaliknande besvär. Blev lätt hes och hörde sämre i dåliga el-miljöer. Hela ansiktet svällde upp och troligen även då också hörselgångarna m m. Fick börja med högsta solskyddsfaktorn i solkrämer för att kunna klara solen.

Blir återigen sjukskriven under flera månader. Försökte en kort tid på jobbet men tvingades sjukskriva mig igen. Råkar ut för ständiga infektioner av olika slag. Tvingas byta till annan lägenhet, eftersom jag inte längre kunde vistas i den gamla då en el-central ligger rakt under lägenheten. Börjar dock snart känna mig dålig även i den nya lägenheten, framför allt på kvällen när grannarna sätter på sina TV-apparater.

Under hösten 1992 tillkallar jag en el-sanerings- och mät-expert till min lägenhet och utifrån detta protokoll som experten upprättade, ansöker jag om bostadsanpassningsbidrag hos kommunen för el-sanering av lägenheten.

Under tiden har även försäkringskassan (FK) kopplats in och där möts jag av en stor misstro. Jag remitterades bl a till medicin, en psykiatriker (han finner mig vara psykiskt frisk och vid mina sinnens fulla bruk). Samtal förs med FK:s förtroendeläkare och handläggare om olika behandlingsmetoder.

Jag kunde inte längre bo kvar i vår nya lägenhet och vi tvingas flytta till en villa i närheten. Förnyad ansökan om bostadsanpassningsbidrag skickades till kommunen och jag beviljades en summa för elsanering av villan. Till grund för denna ansökan låg ett mät-protokoll, som hade upprättats av mättekniker.

Jag var vid denna tid så pass känslig, att jag inte kunde vistas mer än några minuter i banker, på posten, i varuhus, i affärer eller på biblioteket.

Tågresor gjorde mig våldsamt dålig och jag kände mig även dålig av de moderna bilarnas elektronik. Endast i el-fria miljöer kände jag mig bra.

Våren 1993 gör jag ett sista försök att arbeta på halvtid, men får ”kasta in handduken” efter några veckor. En ny sjukskrivning börjar, med nya remisser av FK till olika läkare under 1993 – 1994. Min anmälan om arbetsskada godkänns inte av FK med hänvisning till att det inte finns något som heter elöverkänslighet.

Under min sjukskrivning lider jag dessutom av ett svårt ekonomiskt avbräck p g a den låga sjukersättningen. Två kostsamma flyttar, husköp, läkarbesök och kostnader för vitaminer, elsanering m m. Hittills har det kostat mig i runda tal 350 000 – 400 000 kronor. För att inte tala om den irritation och ibland hjälplöshet jag känt inför en del oförstående myndigheter och sjukvårdspersonal. Tack och lov finns det enstaka undantag.

Jag är nu sjukpensionerad och har börjat anpassa mig till det nya livet, men det kändes svårt att lämna ett arbete och mina arbetskamrater som jag trivdes med. Jag har dock konstaterat att det sociala skyddsnätet lämnar mycket i övrigt önska. Man upptäcker vilka som är ens verkliga vänner och vilka som inte är ens vänner både bland arbetskamrater och i bekantskapskretsen.

Man upptäcker också med vilken oerhörd nonchalans och okänslighet som FK behandlar sina kunder. Det krävs både verbal och skriftlig förmåga samt ett oändligt tålamod, samt tro på sig själv för att inte brytas ned av FK.

Man blir av nödvändighet även en naturmänniska eftersom man mår bäst i el-fria miljöer. Man måste ju försöka se något positivt i sin nya situation.

Eftersom jag inte kunnat se på TV på flera år har jag istället fått tid att ge mig in i böckernas värld. Jag har även börjat måla och känner genom det en bättre livskvalitet även om ”frizonerna” i samhället blir allt färre för oss elöverkänsliga. Ett besök på biblioteket måste numera gå med blixtens hastighet och ett teaterbesök är inte att tänka på. Långresor med flygplan till andra kontinenter kan inte längre göras. Och att ta in på hotell är omöjligt. Det är också svårt att besöka vänner. Man får samlas hemma hos mig istället. I båthamnar och på badplatser börjar det också bli jobbigt, har jag märkt, på grund av att allt fler har mobiltelefoner, bärbara TV-apparater och datorer m m.

Det som är mest viktigt just nu, är att man accepterar elöverkänslighet som en faktisk sjukdom som inte är psykiskt betingat och att samhället göra stora satsningar på forskning kring detta fenomen. Och att man satsar på forskare som är öppna i sinnet och ödmjuka. ”Mörkermän” som professor Sture Lidén och David Ingvar (båda från Karolinska institutet) gör för närvarande stor skada. Men också framför allt, lyssna på de elöverkänsligas egna erfarenheter. De har kunskapen om vilka elapparater som utlöser sjukdomsbesvär och vilka organ som mest påverkas i kroppen.

Jag bifogar också ett brev jag skickat till vårdcentraler i länet, eftersom landstinget beslutar att inte inrätta elsanerad avdelning för elöverkänsliga vårdtagare.

Från fullt frisk till ständigt sjuk av el

 

IMG Från Helander

Annonser