Läkarna var snälla men kunde inte hjälpa mig – Jag blev bara sämre och sämre

Allt började 1989 på mitt arbete som ekonomikontorist hos en bilfirma.
Efter en arbetsdag vid datorns bildskärm började mina besvär. Jag kände jag mig bränd i ansiktet som om jag hade solat för mycket. Jag var röd i ansiktet, på öronen och på halsen där huden inte var täkt av kläder. Ögonen värkte också. Nästa arbetsdag upprepades samma besvär och senare på kvällen slog det upp blåsor under ögonen, på kinderna och hakan.

Men på morgonen hade svedan lagt sig och av blåsorna fanns en liten sårskorpa kvar.
Fyra dagar senare när jag satt vid bildskärmen fick jag samma sveda, men nu fick jag stark värk i ögonen och även i mina öron. Hela ögongloben värkte och gjorde ont. Mina arbetskamrater som observerade hur jag såg ut, uppmanade mig att gå från datorjobbet. De tog över mina arbetsuppgifter och delade upp dem mellan sig.

Jag gjorde sedan andra kontorsgöromål som ej krävde dator och det fungerade bra. Så småningom hamnade jag i växeln, där jag själv tyckte arbetsmiljön var bra.

Men efter ett tag började jag känna av svedan i ansiktet och värk i ögonen även där, dessutom en oförklarlig huvudvärk och en gränslös trötthet.

Mina arbetskamrater uppmanade mig att gå till läkare, men själv tyckte jag inte det var så farligt. Besvären gick ju över under natten till nästa dag. Jag trivdes så bra på jobbet och ville inte lämna mitt arbete.

Men så en dag, då jag endast suttit två timmar i växeln och besvären ökade då markant. Mitt ansikte hettade, det sved och värkte i ögonen som blev grusiga och torra. Då först gick jag till läkaren. Företagsläkaren kom tillbaka med ett recept på allergimedicin.

Nästa dag uppsökte jag distriktsläkaren och där togs prover och han undersökte mina ögon. Läkaren lyssnade på mina besvär och tog dem på allvar. Jag blev sjukskriven i fjorton dagar för elöverkänslighet och remitterades tillbaka till företagsläkaren.
Distriktsläkaren hade sagt till mig: ”Du är elöverkänslig, det är inte lätt men du ska veta att du är inte ensam” Detta var alltså 1989 och jag hade inte hört talas om elöverkänslighet, men trodde att besvären skulle vara borta på efter ett tag. Företagshälsan så lyssnade nu på mig. Läkaren lyssnade och lyssnade men gjorde inget för att hjälpa mig. . . i två år pågick detta.

Jag sjukskrevs då inga åtgärder sattes in på mitt jobb, möjligen en luftfuktare.

Vid denna tid klarade jag heller inte av elen hemma. Vi skruvade ur alla proppar förutom till värmepannan. Vi levde nu med stearinljus och gasol. Lagade mat på gasolspis.

Försäkringskassan har varit förstående och jag har sjukbidrag två år i taget för besvär i anknytning till elektriska apparater. Arbetsgivaren sa inte mycket. Den nye personalchefen som börjat på firman bad mig söka nytt jobb, eftersom hela firman skulle datoriseras.
Men arbetskamraterna försökte uppmuntra mig, men ett sorgeår i mörker och helgvistelser i en kall stuga följde.

Vänner och släkt försökte var till hjälp och stängde av huvudströmmen. De kokade kaffe på termos och vi kunde vara med i gemenskapen. Mina arbetskamraterna kom hem till oss och överraskade oss med färdiglagad mat.

Vi sökte bostadsanpassningsbidrag men fick avslag. Överklagade fick godkänt för elsanering på övre våningen i vår villa. Tyvärr blev inte elsaneringen så bra, kanske berodde det på dåliga kunskaper hos elektrikern. De nya avskärmade dosorna hade heller inte kommit ut på marknaden. Men vi kunde ha en lampa tänd i alla fall. Boverket satte sedan stopp för vidare hjälp med bostadsanpassningsbidrag.
Ingående och utgående elkablar till huset grävs ner 1,5 meter, vilket gjorde stor skillnad. Detta bekostades av elverket.

Vi blev dock tvungna att sälja huset och flyttat ut till sommarstugan, då jag inte längre tålde gatljusen, kraftledning och annan el-ektrosmog i stan.

Elverket har grävt ner kabeln i stugområdet för vår skull och vi har skärmade kablar i vår stuga idag. Denna elsanering fungerade bra. Vi betalade själva som vi själva denna elsanering. Stugan är inget permanentboende men en fristad för mig där jag mår någorlunda bra.

Jag kan sitta i baksätet i vår elsanerad bil och klarar av att åka många mil. Jag kan dock inte vistas på sjukhus långa stunder utan att få besvär. Samma gäller alla offentliga lokaler. Hur mycket min hälsa påverkas beror helt på vilka el-miljöer jag utsätter mig för. Trots att sex år förflutit efter jag blev elöverkänslig så reagerar jag fortfarande i närhet av TV, lysrörsbelysning och dylikt.

I dag går jag hos en läkare som lyssnar och bryr sig. De släcker ner belysning och man har mätt upp lokalens el- och magnetfält och vi hänvisas alltid, vid besök, till en plats med låga elektriska och magnetiska fält.

Min första läkare ringde till mig under min svåraste tid: ”Jag har inget att tillföra, men jag vill bara höra efter hur du har det”. Det gav tröst just när jag kände mig utlämnade i den situationen jag hamnat i.

Konsekvensen av min sjukdom är att jag mist mitt arbete. Jag har förlorat ekonomiskt, varit tvungen att sälja huset till underpris och flyttat till landet. Jag kan inte resa med tåg, flyg eller buss. Jag kan heller inte längre vara på offentliga platser p g a alla mobiltelefoner.

Vänner som inte var några vänner har försvunnit, de har vänt oss ryggen. Men trots allt så är jag vid gott mod.

Jag skrev till vårt kommunalråd med en förfrågan, vilka planer de hade för att hjälpa elöverkänsliga med elsanering. Se kommunalrådets svar i bilagan.

Tack vare att jag mött förståelse, har jag haft kraft kvar att stötta andra elöverkänsliga som haft det svårt.

Fritidsstugan blev permanentboende

Annonser