Om nanopartiklar Miljödepartementets utredning SOU 2013:70

Miljödepartementet om nano-partiklar SOU 2013:70

 1–100 nm kallas för nanopartikel.

I statens offentliga utredning kan man läsa vad de vet om hälsoriskerna med nanopartiklar som kan finnas i chemtrails. Chemtrails sprids storskaligt och numera dygnet runt och vi får i oss stora mängder nanopartiklar av aluminium. Samtidigt blir vi utsatta för extremt hög mikrovågsstrålning från mobiloperatörernas sändare. Mikrovågor har en effektiv penetrerande förmåga, ICNIRP 16/2009. Befolkningen påtvingas en strålningsnivå av artificiella mikrovågor som ökat dryga 10 miljarder gånger sedan 1990-talet. Mikrovågsstrålningen öppnar den skyddande blod-/ hjärnbarriären vilket gör att miljögifter kan ta sig in i hjärnan och skada den.

Kombinationen av storskalig chemtrailsspridning och storskalig intensiv artificiell mikrovågsstrålning tycks vara en gemensam överenskommelse genom lobbyistverksamhet inom EU. EU-kommissionen skrev till regeringarna att de inte skulle lägga sig i vilken teknik mobiloperatörerna nyttjar, en teknik som tränger igenom väggar och tak, tränger in i kroppen och påverkar organ och biokemiska processer. LÄS  ett utdrag ur Statens offentliga utredning om  vad de vet om hälsoeffekter gällande nanopartiklar.

Här är hela betänkandet

Här till Kemikalieinspektionen

Statens offentliga utredning Betänkande SOU 2013:70
Säker utveckling! – Nationell handlingsplan för säker användning
och hantering av nanomaterial

Nanopartiklar hälsoeffekter Exponering för nanomaterial via huden torde också vara en relevant exponeringsväg i arbetsmiljön. Exponering via mag-tarmkanalen är sannolikt av mindre betydelse, men nedsväljning av dammpartiklar och aerosoler måste också beaktas

Effekter på hälsa Från djurstudier och i experiment på odlade celler kan man idag urskilja vissa effekter orsakade av nanomaterial och som potentiellt kan ge upphov till skador på människors hälsa. Nedan redovisas exempel på studier rörande hälsorisker med nanomaterial där resultaten börjar bli samstämmiga.

Upptag, fördelning, omvandling och utsöndring i kroppen Nanopartiklar kan tas upp i kroppen via lungorna eller via magtarmkanalen och kan därigenom nå blodcirkulationen och sedan distribueras till kroppens flesta övriga organ. Vissa nanopartiklar har också visats kunna passera flera av kroppens skyddande barriärer och nå hjärna, testiklar och foster.

Den viktigaste vägen för upptag av partikulärt nanomaterial är via lungorna. I övrigt är upptag via munnen (mag-tarmkanalen) främst aktuell vad beträffar nanomaterial i livsmedelsrelaterade produkter och läkemedel.

Upptag av nanomaterial via huden kan också vara relevant. De flesta studier visar dock att oorganiska nanopartiklar, som titandioxid i solskyddskrämer, inte tas upp av kroppen när de appliceras på oskadad hud. Partiklarna kan ta sig ned i hårsäckarna men förväntas inte ta sig längre in i huden den vägen. Dessa studier har gjorts på frisk hud från människa. Kunskapen är dålig om hur det förhåller sig för skadad hud. Det pågår också en diskussion om eventuell skillnad i hudupptaget mellan oorganiska nanomaterial i solskyddskrämer och organiska nanomaterial i läkemedel avsedda att penetrera huden.

Nanopartiklar återfinns ofta i större mängd i lever, mjälte och lymfsystemet, dvs. i organ som har till uppgift att oskadliggöra främmande partiklar i kroppen. I njurarna har större ansamling av nanopartiklar bara noterats i ett fåtal studier. I de flesta studier som gjorts på spridning av nanopartiklar till hjärnan har nivån varit liten eller obefintlig. Nanopartiklar sprids endast i mindre mängd till hjärtat.

Fortfarande finns liten kunskap om metabolism (omvandling) olika nanomaterial. Många nanopartiklar som används i medicinska applikationer, t.ex. silver, guld, järnoxid, kisel och kvantprickar, är stabila föreningar som inte bryts ned snabbt eller enkelt. Nyligen kom studier som visar att enväggiga kolnanorör kan brytas ned av enzymer från människa. Det har visats att nanomaterial kan utsöndras ur kroppen via levern och njurarna. Utsöndringsvägar via lungor, bröstmjölk och svettkörtlar är knapphändigt studerade.

Datorbaserade toxikokinetiska fysiologiska modeller som används för studier av hur ”vanliga” kemikalier tas upp, fördelas, omvandlas och utsöndras ur kroppen är också tillämpliga på nanomaterial.Modellerna behöver dock ändras och anpassas till nanomaterial.

Effekter på olika organ Studier på djur där nanomaterial tillförts via luftvägarna tyder på att lungexponering kan innebära en hälsorisk. Både lokala effekter i lungorna och effekter på hjärt-kärlsystemet och andra inre organ har observerats hos gnagare. Kolnanorör liknar asbestfibrer till utseendet. Det finns studier som visar att de också kan ha liknande effekter, dvs. ge upphov till lungfibros, och farhågor finns att de i förlängningen kan ge upphov till lungcancer. Kolnanorör som inandas kan tas omhand och oskadliggöras av en typ av vita blodkroppar, makrofager. De kan också föras ut med luftrörens flimmerhår eller stanna kvar i lungorna. Om fibrerna är stora har makrofagerna svårt att eliminera dem. Kolnanorör som inte oskadliggörs kan i vissa fall orsaka skada på arvsmassan genom inflammation och bildning av fria radikaler.7 Det finns också studier som visar att vissa kolnanorör kan elimineras genom att brytas ned av olika enzymer. Vid en generell jämförelse mellan tillverkade nanopartiklar och större partiklar som hamnar i lungan genom inandning tas nanopartiklar i högre utsträckning upp i blodcirkulationen, interagerar mer med proteiner och tränger in i celler och cellkärnor. Tidigt visades i en undersökning med gnagare att inandning av titandioxid respektive aluminiumtrioxid ger större toxiska effekter än samma ämnen i mikrostorlek.

Nanopartiklar kan påverka hjärt-kärlsystemet indirekt genom att orsaka inflammation i lungan som eventuellt kan ge upphov till förändringar av blodets koagulationsfaktorer. Skador kan även orsakas av en direkt påverkan av partiklar och kolnanorör på blodkärlen och hjärtat. En del av den kunskap som finns om inandning av nanopartiklar bygger på studier gjorda på oavsiktligt bildade nanopartiklar i luftföroreningar. Man har sett att hjärt-kärlsjuklighet och problem för astmatiker/personer med KOL (kroniskt obstruktiva lungsjukdomar) påverkas av andelen ultrafina partiklar i luftföroreningarna.

Indikationer på påverkan på arvsmassan Flera nanomaterial, speciellt metalloxider, har gett utslag i tester för genotoxicitet, dvs. de kan påverka arvsmassan (DNA). Nanomaterial kan skada DNA genom att de kan generera fria radikaler som i sin tur kan reagera med DNA. Nanomaterial kan även orsaka inflammation i olika vävnader som i sin tur leder till bildning av fria radikaler. Det har också observerats att t.ex. kolnanorör kan påverka hur kromosomer fördelas då cellerna delar sig.

Cancer WHO:s organ för cancerforskning, International Agency for Research on Cancer (IARC) har klassificerat titandioxid, i både bulk- och nanoform, som möjligen cancerframkallande för människor baserat på ett ökat antal tumörer hos råttor. Kimrök är också klassificerat som möjligt cancerframkallande för människor. Vad gäller kolnanorör har man sett att cancer kan bildas lokalt efter injektion av kolnanorör i bukhålan hos möss och i pungen hos råttor men man har ännu inte visat att cancer kan uppstå i lungsäcken hos försöksdjur vid inhalation.

 Påverkan på immunsystemet Olika nanopartiklar kan vara utformade så att de kan undgå att upptäckas av immunsystemet. De kan även förstärka eller försvaga immunsvaret. Det finns studier som visar att kolbaserade nanopartiklar kan öka immunsvaret för luftburna ämnen, vilket kan orsaka allergiska reaktioner. Nanopartiklars olika egenskaper kan utnyttjas inom läkemedelsforskningen, t.ex. kan nanopartiklar användas för att förstärka effekten av ett vaccin.

Effekter vid passage över olika barriärer För vissa organ och system i kroppen finns hinder som skydd mot skadliga ämnen och organismer. Sådana är till exempel blod-hjärnbarriären som skyddar det centrala nervsystemet, blod-testikelbarriären som skyddar produktionen av spermier och placentabarriären i moderkakan som har till uppgift att skydda fostret. Det har visat sig i experimentella studier på djur att flera nanomaterial har förmåga att passera dessa barriärer. Nanopartiklar har i djurförsök visat sig kunna passera blodhjärnbarriären och dessutom påverka blod-hjärnbarriärens egenskaper. Om blod-hjärnbarriären skadas ökar risken för att även andra substanser – även skadliga – kan passera. Till exempel har nanoformen av aluminiumtrioxid visats kunna påverka speciella proteiner i blod-hjärnbarriären som kontrollerar vilka substanser som får passera. Nanomaterial kan också störa hjärnans signalprocesser genom att göra så att proteinerna får ett annat utseende.

Skadade proteiner kan i sin tur vara kopplade till sjukdomar i nervsystemet. Studier på gnagare har också visat, för flera olika nanopartiklar, att de kan komma in i hjärnan via luktnerven och därefter ansamlas i hjärnvävnad. Upptag av manganoxid i hjärnan har orsakat inflammatoriska förändringar. Nanopartiklar av koppar kan inverka på frisättning av hjärnans signalsubstanser. Tillförsel av titandioxidpartiklar ledde till ansamling i olika delar av hjärnan där man även såg en förlust av nervceller. Nanopartiklar av koppar, silver eller aluminium har i djurförsök, efter tillförsel via bukhålan, visats kunna framkalla skada på blodhjärnbarriären, orsaka bl.a. lätt nedsatt koordinationsförmåga samt cellförändringar i hjärnan. Det har visats att nanopartiklar kan passera moderkakan hos dräktiga möss. Nanopartiklar av kvarts och titandioxid som injicerats i blodet har hittats i moderkakan och i fostrets lever och hjärna. De möss som behandlats hade mindre livmödrar och mindre foster än obehandlade möss. Fullerenmolekyler som var större än nanostorlek orsakade inte liknande komplikationer. Man har även kunnat se förändringar i uttrycket av gener som har samband med utveckling och funktion av det centrala nervsystemet hos nyfödda och 2–3 veckor gamla möss då de dräktiga honorna behandlats med nano-titandioxid. Nanopartiklar av titaniumdioxid som injicerats i dräktiga möss kunde återfinnas i musungarnas hjärna och testiklar.

Det har också visats att nanopartiklar av polystyren kan passera moderkakan hos människa när man undersökt passage av partiklar i moderkakor strax efter förlossningen. Partiklar i nanostorlek kunde passera, men inte partiklar av större storlek. I experiment på gnagare har visats att nanoformen av titandioxid och även kimrök kan passera blod-testikelbarriären och skada testiklar och spermieproduktion. Mushonor som exponerats för kimrök vid tillförsel via lungan under dräktigheten fick musungar med nedsatt spermieproduktion och mikroskopiska förändringar i testiklarna

4.2.3
Interaktion mellan nanomaterial och deras omgivning sid 92. Nanomaterial kan interagera med varandra och bilda formationer som aggregat (hårt bundna partiklar) och agglomerat (lösare bundna partiklar). Graden av aggregation beror på vilken sorts nanopartikel det är och dess egenskaper, i kombination med de aktuella miljö-förhållandena. Agglomeration och aggregation kan påverka bl.a. hur materialet tas upp och sprids i människokroppen och miljön. Nanomaterial kan också interagera med biologiska system. När nanopartiklar kommer in i en biologisk omgivning kan t.ex. protein fästa på nanomaterialets yta och bilda en så kallad biokorona. Biokoronan förändrar partikelns biologiska identitet så att den ofta skiljer sig avsevärt från den ursprungliga partikelns identitet. Denna process leder till att cellerna kan uppfatta nanomaterialet som en biologisk enhet och inte som en främmande kemikalie. På så vis kan nanomaterialet nå celler via biologiska transportmekanismer, vilket kan medföra att det tas upp och sprids på helt andra sätt än vanliga kemikalier. Det kan liknas vid att nanomaterialet ”klär ut sig” för att kunna komma in där det annars inte skulle ha tillträde. Bildningen av biokorona påverkas av nanomaterialens kemiska sammansättning och egenskaper. Koronans sammansättning kan också variera i olika typer av omgivning, t.ex. sur eller basisk miljö, i människokroppen eller i andra biologiska system.

4.3.3 Miljö

Miljöexponering

De studier som gjorts pekar på att det behövs nya verktyg för att förstå och uppskatta exponering i miljön. Speciellt finns det behov av att utveckla exponeringsmodeller anpassade för nanomaterial eftersom exponeringsmodeller för ”vanliga” kemikalier, generellt sett, inte är direkt tillämpliga för nanomaterial. Problem kan vara att det saknas tillgång till relevanta data att lägga in i modellerna. Det kan också saknas analysmetoder för att identifiera, mäta och karaktärisera nanomaterialen med tillräcklig precision

Spridning, fördelning ansamling och nedbrytning av nanomaterial i miljön Det är relativt okänt hur nanomaterial sprids, fördelas, ansamlasoch bryts ned i miljön. Det har dock visats att nanomaterial kan tas upp i biologisk vävnad och omfördelas i kroppen på testorganismer. Det finns också indikationer på att nanomaterial kan transporteras och ansamlas i näringskedjan från lägre till högre stående organismer. Till exempel har kvantprickar transporterats från alger till hoppkräftor, och titandioxid har transporterats från hoppkräftor till fisk.

Vad gäller bioackumulering av nanomaterial (en process där ämnen ansamlas i levande organismer och biologiska miljöer) har studier gjorts bl.a. på hoppkräftor, fisk och daggmaskar. Nanoformen av järnoxid kan ackumuleras i hoppkräftor. Järnoxid kan dessutom fungera som bärare av toxiska ämnen som arsenik och påverka graden av den skadliga effekten av dessa. Även titandioxid ansamlas i hoppkräftor. Andra nanomaterial, som zinkoxid, aluminiumtrioxid, kopparoxid och nickeloxid, har hittats i fiskar, musslor och daggmaskar. Nanoformer av zinkoxid, aluminiumtrioxid och koppar ansamlas ofta i större utsträckning än större former av samma ämne

Effekter i miljön Det finns begränsad information om skador som observeras ute i miljön orsakade av nanomaterial. Däremot påvisas allt fler effekter i experimentella ekotoxikologiska tester Det finns ett stort antal experimentella studier på ekotoxicitet orsakad av nanomaterial. Bland de mest studerade ämnena är nanoformer av silver, titandioxid, zinkoxid och kiseldioxid m.fl. metaller och metalloxider samt kolnanorör och fullerener. Silver i nanoform är starkt toxiskt och även bioackumulerande, speciellt för vattenlevande organismer. Vattenreningsverk riskerar att bli mindre effektiva när silver som frigörs vid tvätt av silverbehandlade textiler släpps ut i avloppsvattnet och förgiftar bakterierna i reningsverket. Toxiciteten hos nanosilver anses vara kopplad till att toxiska silverjoner frigörs från nanosilvret. Eventuell påverkan på miljön av nanosilvret i sig är fortfarande okänd.

Det finns indikationer på att nanopartiklar av titandioxid kan vara bioackumulerande och persistenta i vattenmiljö, vilket innebär att de lagras i organismer och inte försvinner från miljön. Olika ekotoxikologiska studier på nanoformer av titandioxid visar dock olika och icke överensstämmande resultat, vilket gör det svårt att dra några slutsatser om skada på miljön. En trolig förklaring till skillnaderna i resultat är variation i t.ex. storlek, kristallin form och ytbehandling hos de studerade nanopartiklarna, vilket medför att jämförelser av resultaten inte är relevanta (se avsnitt 4.2). Samma erfarenheter finns från ekotoxikologiska studier på nanoformer av t.ex. järn och ceriumoxid.

Data om miljöpåverkan av kiseldioxid är sparsam, men toxiska effekter som cellskada, hämning av algers tillväxt och missbildningar hos embryon till zebrafiskar har observerats. Andra exempel på miljöeffekter är observation av minskad längd och kroppsvikt hos fiskar som en följd av långtidsexponering för aggregat av fullerener.

De kan bilda biokorna partiklar alltså koppla på sig kroppsegna protein och där med känner inte kroppen av att de tär  en främmande partikel och släpps därför in i celler eller lätt kan passera blod-/hjärnbarriären

Annonser