”Faktaresistens hänger ihop med att religion försvunnit”

Det kommer hela tiden till nya ord. Faktaresistens är ett nytt ord, när folk inte tror på det massmassmedia förmedlar åt industrin. Folk rotar djupare i materialet, än vad dessa massmediala förvillare, som numera styr Sverige likt en diktatur, än vad de har tänkt sig. Så det handlar inte om tro i form av en religion, utan att folk går förbi tyckandet och tar reda på faktaunderlaget  själva. Men det är det man inte vill se, att folk är kritiska och struntar i de s k experterna som bevisligen ständigt har fel. Eftersom de experter som lyfts fram, är kopplade till industrins vinstintressen. T o m myndigheterna jobbar med att förvilla och ljuga för allmänheten, som Strålsäkerhetsmyndigheten. Se deras nya webbsida HÄR .  Genom att nedgradera det kritiska tänkandet folket till individualister och faktaresistenta, försöker man göra kritiskt tänkande individer till att framstå som egotrippade idioter. Sorry ni journalister bord rota bättre och på djupet än att lyssna på industrins s k experter.  /Solveig Silverin

Hela vetenskapssamhället mobiliserar mot den faktaresistens som hotar vårt samhälle. Journalistprisnominerade forskaren Emma Frans och filosofiprofessorn Åsa Wikforss drar varsin lans mot konspirationsteorier och klimatförnekelse.

 

Borde hon skriva något? Hon känner pressen. Det är dagen då #metoo-kampanjen briserar i Sverige och som röststark twittrare med både fakta och feminism på agendan inser Emma Frans att många följare förväntar sig en kommentar.

Men hon väljer att ligga lågt, kampanjen väcker kluvna känslor. Självklart inte när det gäller sakfrågan. Men när det gäller risken för lynchstämning och kravet på allmän bikt. Vad tycker du, frågar hon mig. Processande pågår, kanske har inställningen till att tala förändrats om några dagar.

Det bullrar utanför fönstret. Det har det gjort länge. Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik ligger granne med skandalomskrivna nya Karolinska. Störningsorsaken denna gång är av mindre format; en övergång till närmsta fastighet håller på att byggas.

Som en bild av hur vetenskapssamhället söker nya kontaktvägar i en omvärld där synen på sanning kraschat är den träffande. Och som symbolisk scen för vad som krävs för att slå igenom i kampen mot denna framväxande relativism kunde inget vara mer spot on än en 178 centimeter lång slagfärdig och medietillvänd epidemiolog som låter de knallgula hörselkåporna ligga oanvända på kontorshyllan. Varför ta skydd, liksom?

Det var nära att hon inte alls hade blivit så där reslig.

– Skolsköterskan ville sätta mig på hormoner för att jag skulle sluta växa. Det gjorde man på den tiden. De hade kollat på någon kurva att jag skulle bli 1.80, viket inte är någon patologisk längd alls och givetvis inte hade varit något problem över huvud taget om jag varit kille. Det handlade enbart om att jag inte passade in i någon sorts norm. Mamma blev jättearg och satte stopp. Jag har alltid blivit försvarad hemifrån.

Vi har haft en övertro på hur rationella vi är och hur mycket vi tar till oss av fakta.

Nu är Emma Frans aktuell med ”Larmrapporten”, en bok där hon i lättläst form redogör för kunskapsteori, källkritik och forskningsmetodik och som gjort att hon i veckan nominerades till Stora Journalistpriset. Förutom det egna forskningsprojektet om sambandet mellan ADHD och hjärt- och kärlsjukdomar skriver hon Vetenskapskollen här i Svenska Dagbladet, krönikor där hon granskar olika typer av påståenden och frågor – allt från ”Får man kraftigare hårväxt om man rakar benen?” till varför antalet autism-diagnoser ökat.

Hon driver twitterkontot Alternativa flashar, som lyfter fram positiva nyheter från vetenskapsfronten, hon ingår som idéspruta i redaktionen för Filip och Fredriks pratshow Breaking News, och hon är ständigt ute och föreläser om ämnet på allas läppar: Faktaresistens.

– I grunden är det inget nytt fenomen, det har sitt ursprung i hur vi människor funkar och alltid har funkat. Det som blir tydligt nu, på grund av en rad orsaker, är att vi haft en övertro på hur rationella vi är och hur mycket vi tar till oss av fakta.

Visst gör vi hela tiden objektiva bedömningar av hur verkligheten ser ut. Annars hade vi inte överlevt.

– Men samtidigt är vi flockdjur som vill hålla sams, vi har känslor som påverkar vårt omdöme och vi blir lätt uppskrämda på ett sätt som gör att vi fungerar sämre. Dessutom har vi en massa kognitiva snedvridningar som hindrar oss från att bedöma intryck och information på ett objektivt sätt.

I nya boken betar hon av facktermerna ”haloeffekten”, ”bluffsyndromet” och – den hon kanske använder allra mest och som hon menar är ett av de främsta skälen till den växande faktaresistensen – ”bekräftelse-bias”.

Bekräftelse-bias handlar om hur vi är närmast programmerade att notera det vi redan tror och blunda för det som går emot våra förutfattade meningar.

– Förr hade du bara några få läroböcker. De var den kunskapskälla som fanns. Om du trodde att månen var av ost kunde du inte hitta någon källa som bekräftade det. Det kan du göra nu. Vad du än vill ha bekräftat kan du hitta det på Internet. Om det så bara finns en enda källa som bekräftar det du tror behöver du aldrig omvärdera din orimliga idé. Tvärtom blir du ännu mer säker på det du trodde på från början.

Vi behöver paketera saker på ett helt annat sätt. Även vetenskapen måste sätta på sidenbandet och bilförsäljarsmajlet.

När Emma Frans inledde sin akademiska bana var upplägget givet. Mål: Den objektiva sanningen. Väg dit: Forskning. Kunskapssamhället skulle byggas och hon själv bidra med korrekt information; bara man granskar kommer folk byta felaktiga uppfattningar mot riktiga.

Det var före Trump. Före Brexit. Före alla de förändringar som skett inom teknik, media, ekonomi och politik – disparata och samtidigt djupt sammanflätade sfärer som tillsammans helt ritat om kartan för hur fakta formuleras, sprids och verkar. Ja, för hela synen på vad fakta är.

Under studietiden hade Emma Frans en bekant som läste till reklamare. Hon såg på sin väns vägval med lätt förakt. Om en produkt är tillräckligt bra säljer den väl sig själv?

Sedan dess har hon tänkt om.

– Det vi gör nu räcker inte. Vi behöver paketera saker på ett helt annat sätt. Även vetenskapen måste sätta på sidenbandet och bilförsäljarsmajlet.

Allt fler forskare inser att den tid är över då jobbet var avklarat när rapporten var skriven. Bidragsgivare trycker på. Från myndighetsnivå ökar pressen: ”Varför ska vi finansiera er att ta fram kunskaper som bara hamnar bakom en betalvägg?”.

– Idag måste den som forskar också vara bra på kommunikation. Alla är inte det. Men jag tycker det är roligt, och de nya kraven ger status åt mina prioriteringar. Folk här på institutionen börjar tänka att det där Emma gör är kanske inte bara är slöseri med tid.

Det är knappast bara Emma Frans som kämpar med att upplysa massorna. Hela vetenskapssamhället mobiliserar. Den som vill lära sig mer om det nya informationslandskapets hot mot forskningens position som demokratisk grundpelare har ända sedan begreppet ”faktaresistens” gjorde entré på Språkrådets nyordlista 2015 kunnat fylla dagarna med seminarier i ämnet.

Hos utbildningsväsende och kunskapsproducenter står ämnet högt på agendan. Från mest prestigefyllda nivå – nyligen hölls i Stockholm världens första konferens i sitt slag på temat, med ledande internationella forskare och i arrangemang av bland andra Wenner-Gren Foundations – till folkliga forum som Vetenskap och folkbildning, föreningen som i sin facebook-grupp driver öppen frågespalt i hejig Fråga Lund-anda och som förser medlemmarna med metoder för hur man bemöter vetenskapsskeptiker.

En tydlig händelse var förstås ”March for science” en manifestation som hölls i våras i 600 städer runt om i världen, däribland Stockholm, Luleå, Lund, Umeå och Göteborg, på initiativ från vetenskapsförsvarare i USA.

Intresset ger avtryck i bokutgivningen. I aktuella ”Björnen kommer”, vars huvudämne är den ideologiskt laddade frågan om ryskt spionage mot Sverige, flätar journalisten Mattias Göransson in kapitel om hur psykologiforskningen förklarar att vårt inre navigerar som det gör och varför vi så lätt blir rov för propaganda och desinformation.

Och i nyutkomna ”Alternativa fakta” formulerar filosofiprofessorn Åsa Wikforss ett slags kunskapsbegreppets ABC för en populistisk tid. Likt Emma Frans ägnar hon stora delar av arbetstiden åt att ge nycklar och motstrategier åt en stressad publik.

Det händer att de framträder tillsammans, vilket brukar slå an. Som en frälst åhörare nyss utbrast på twitter: ”Akademins kommunikativa hjältar!”.

Om vi tror att vi kan strunta i ackumulerad kunskap är det slut på civilisationen, då blir vi som aporna som ständigt måste börja om.

Åsa Wikforss häller upp kaffe efter ännu ett avslutat seminarium. Denna gång i Sigtuna. Åhörare och övriga paneldeltagare eftersnackar i Sigtunastiftelsens pastorala innergård. Den som vill kan givetvis dra växlar på att just denna till synes skyddade oas bär på ett numera hundraårigt arv som mötesplats i kampen mot framväxande hot mot samhälle och demokrati.

– Det pågår en enorm kraftsamling. Ifrågasättandet av expertis har fått forskare att vakna till. Vi måste förklara för folk – vad krävs det för att man ska vara expert, hur fungerar vetenskapssamhället? Många är okunniga om helt elementära grejer, som hur vetenskapen har ifrågasättandet inbyggt som metod.

Expertens död är kunskapens död, säger hon.

– Den mänskliga kunskapen är social och går i arv. Nästan allt jag vet, vet jag genom andra. Till skillnad från hos djuren vet varje generation mer än den förra. Om vi tror att vi kan strunta i ackumulerad kunskap är det slut på civilisationen, då blir vi som aporna som ständigt måste börja om.

Läget är stressat, men kräver tålamod. I nya boken kan man nästan höra hur Åsa Wikforss tar ett djupt andetag innan hon ger sig in på att förklara skillnaden i sanningsanspråk mellan påståenden som ”Jorden är rund” och ”Det är gott med broccoli”.

”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det som hänt under det senaste året”, skriver hon. ”Centrala filosofiska frågor som rör kunskapens natur, evidens, sanning och lögn diskuteras dagligen i media”.

Ett av de citat som används för att exemplifiera dagens eroderade kunskapssyn är Jimmy Åkessons uttalande om hur fakta visar att samhället på många områden går framåt men, som han sa, ”känns det så?”. För många är det ett exempel på hur känslorna helt tillåtits ta över på bekostnad av rationalitet.

Kunskapsresistensen vi ser nu är ett resultat av vårt nya medielandskap. På så sätt är det en barnsjukdom. Men barn har dött av barnsjukdomar.

Men kunskap har alltid handlat om mer än att känna till fakta, menar Åsa Wikforss, och återger exempel från skolvärlden, där en elev kan skriva alla rätt på provet i naturvetenskap, men på slutet lägga in en passus om att han skrivit som han gjort bara för att få högt betyg och att han egentligen inte tror på Darwin.

– Kunskap kräver övertygelser. Man har inte kunskap i evolutionsteorin om man inte accepterar vad evolutionsteorin säger. Då har man bara kunskap om vad de som tror på teorin hävdar. Man kan inte veta att klimatet förändras om man inte också tror att så sker. Och vad vi tror avgör hur vi agerar.

Samma sak gäller när vi läser information för att ta politisk ställning.

– Om jag har falska uppfattningar om viktiga samhällsfakta röstar jag på politiker som inte verkställer det jag vill att de ska göra. Mina preferenser blir inte speglade i politiken. Och möjligheten raseras för att föra ett demokratiskt samtal om vad som är det bästa sättet för att uppnå våra gemensamma mål.

Åsa Wikforss har i snitt fem föredrag i veckan inbokade fram till jul. Forskningen får vänta. Det viktiga är att rusta vetenskap och allmänhet.

– Kunskapsresistensen vi ser nu är ett resultat av vårt nya medielandskap. På så sätt är det en barnsjukdom. Men barn har dött av barnsjukdomar.

Hon avslutar med sin mest ödesmättade fras, ett citat från historikern Timothy Snyder:

– Post-sanning är pre-fascism.

I Emma Frans torftigt inredda arbetsrum på Karolinska Institutet har det blivit tyst. Inte bara för att maskinerna utanför fönstret tagit paus, utan för att hon fått en fråga som kräver betänketid. Den handlar om den personliga faktaresistensen. Vilken sanning skulle hon själv vägra att erkänna?

Hon funderar. Jo, det finns ett scenario.

– Jag tänker på metoo-kampanjen som pågår. Om någon, någon gång i framtiden anklagade min son för våldtäkt skulle jag ha väldigt svårt att ta in det. Jag kan se min dotter som ett offer, men jag har fruktansvärt svårt att se min son som en förövare. I en sådan situation tror jag att jag skulle kunna bli faktaresistent.

Den svenska självbilden är starkt knuten till värden som förnuft och rationalitet. Är faktaresistensens framväxt mer omskakande här än i andra länder?

– I viss mån är den det. I Sverige har det länge funnits ett högt förtroende för myndigheter, grundat på stark trygghet och låg korruption. Vi forskare har tagit för givet att folk lyssnar på oss. Att detta nu knakar i fogarna är en chock för många.

Det är intressant att de två just nu stridande sfärerna – forskarvärlden och populisterna – i grunden delar samma upplevelse, nämligen känslan av förlorad röst. Av att positioner och privilegier som tagits för givna inte längre gäller.

Emma Frans konstaterar att det präglar både breda kollektiv, som vita män, och enskilda individer som tidigare haft en position som opinionsbildare och som i stressen över att se sin stjärna dala radikaliseras mitt framför ögonen på följarna.

Hon förstår mekanismerna. För inte så längesen var hon okänd. Det var lätt att ta ut svängarna på det nystartade twitterkontot. Dagens 49 000 följare medför ett ansvar, hon uttrycker sig på ett annat sätt nu. Och nog skulle hon påverkas om hon plötsligt hamnade i medieskugga. Eller när – ingen är i fokus för evigt.

– Alla kan hamna i radikaliseringsfällan, särskilt om man upplevt hur härligt det är att få applåder. Eftersom jag har barn med en mörkhyad man skulle jag knappast utvecklas till rasist. Däremot skulle jag nog kunna förvandlas till en sorts onyanserad basebollträfeminist som sparkar in öppna dörrar.

Hon växte upp i en familj där känslorna tilläts dominera. Frigörelsen handlade om att ta avstånd från det, hon bestämde sig för att känslor var värdelösa. Det är de givetvis inte, säger hon idag. Självklart älskar hon sina barn mycket mer än andras barn och det finns inget irrationellt i det. Nu försöker hon hitta balansen mellan känsla och förnuft.

Det kan tyckas paradoxalt att alarmismen och faktaresistensen brer ut sig samtidigt. Titeln på hennes bok, Larmrapporten, syftar på hur lätt vi har att ta intryck av rubriker om nya rön. Faktaresistens är egentligen det motsatta, att man inte alls tar till sig ny kunskap.

Emma Frans förklarar. Båda fenomen handlar om att man inte tänker kritiskt på rätt sätt. Den som tänker kritiskt på riktigt är den som vågar vara tveksam, som inte köper allt den hör, men som samtidigt tror på bästa möjliga förklaringsmodell.

– Att avfärda allt som trams är väldigt naivt.

Hon rättar till kjolen och sträcker på armarna. Om ett par timmar ska hon tala på ”VA-dagen”, arrangerad av föreningen Vetenskap och Allmänhet. Ännu ett föredrag. Ännu ett steg i kampen för kunskap och källkritik. Flera av de väntande paneldeltagarna har hon samtalat med förut. Hon kan de olika resonemangen kring orsaker, farhågor och åtgärdsförslag.

Jag frågar om det finns någon aspekt som borde nämnas, men som sällan kommer fram. Något man aldrig närmar sig, trots alla diskussioner.

Hon svarar snabbt:

– Religionens roll. Detta är kanske en kontroversiell åsikt, men jag tror att mycket av faktaresistensen och det konspiratoriska tänkande som hänger ihop med det handlar om att religionen har försvunnit ur våra liv.

Själv är hon ateist, och vill absolut inte ha tillbaka tiden då religionen skuldbelade människor. Men hon tycker att det är dags att börja diskutera frågan om i vilken utsträckning det som sker är en bieffekt av ett sekulärt samhälle.

– Jag tror inte att vi kan ta bort det narrativ som religionen erbjöd utan att det ersätts med något annat, som kanske är knäppare. För många är faktaresistensen det nya tolkningsmönstret som visar hur världen är beskaffad och som ger livet mening.

Det är det som gör att faktaresistens så ofta glider in i konspirationsteorier. Konspirationstänkandets ”sjukdomsvinst” är att det förklarar hur allt hänger ihop, även om den förklaringen är helt uppåt väggarna.

Samtidigt visar utvecklingen i USA att religion knappast vaccinerar mot faktaresistens. Tvärtom är det i vissa högerkristna kretsar den är som mest utbredd.

När faktaresistensen kokas ner till sin essens är det de stora existentiella frågorna som blottas. Rädsla. Behovet av tillit. Drömmen om det goda livet. Hela klimatförnekelsen är ett paradexempel på det, menar Emma Frans. Oförmågan att ta till sig rapporter om uppvärmning och koldioxidhalter beror på att de skapar en akut kognitiv dissonans mellan bilden av det lyckade livet och det liv vi borde leva.

Och genomslaget för de mest triviala kvällstidningsrubrikerna av alla, de om nyttan i en daglig dos mörk choklad, bottnar i det utmålade löftet om kontroll över åldrande och död.

– Människan är en magiskt tänkande varelse. Vi tror att vi kan påverka vår hälsa på ett sätt som vi egentligen inte kan, hur vi åldras styrs i stor utsträckning av våra gener. Men det vill vi inte kännas vid. I stället håller vi fast vid illusionen om att det är vi som styr hur länge vi ska leva.

Kartan är omritad. Hur ska den tolkas? Det är inte längre mellan religion och vetenskap som striden står, säger Emma Frans.

– Striden står mellan vetenskap och individualism. Idag tycker vi att vi själva ska kunna bedöma, vad är rätt för mig, vad är sant för mig?

Hela yttrandefrihetsdiskussionen är en spegel av det, menar hon. Av individens rätt att få säga vad som helst till vem som helst. I en sådan situation blir vetenskapen en objuden inkräktare.

– Vad har vetenskapen för rätt att komma in i ditt hem och säga vad du ska göra med dina barn, eller vad du ska tro på och tycka? Många diskuterar postmodernismens skuld när det gäller faktaresistens. Men som jag ser det handlar det mycket mer om detta, att individualismen blivit så dominerande.