DO -Funktionsnedsättning

http://www.do.se/om-diskriminering/skyddade-diskrimineringsgrunder/funktionsnedsattning-som-diskrimineringsgrund/

Funktionsnedsättning som diskrimineringsgrund

Det finns sju diskrimineringsgrunder som omfattas av lagens diskrimineringsförbud. Denna sida handlar om diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning. Här kan du bland annat läsa om hur grunden definieras i lagen. Vi ger också några exempel på hur diskriminering som har samband med funktionsnedsättning kan se ut.

Innehåll

De sju grunder som omfattas av diskrimineringslagen är kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Diskriminering har många gånger samband med fler än en diskrimineringsgrund. Det gäller både när en individ blir diskriminerad och diskriminering på en samhällelig nivå. En äldre person med funktionsnedsättning kan därför ha andra erfarenheter av diskriminering än en ung person med samma funktionsnedsättning. På samma sätt kan föreställningar om funktionsnedsättning i kombination med exempelvis etnisk tillhörighet eller religion, ha betydelse för hur en person blir behandlad eller vilka former av diskriminering hen bli utsatt för.

Definition av funktionsnedsättning

Med funktionsnedsättning menas varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga som till följd av en skada eller en sjukdom fanns vid födseln, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå. Tillfälliga begränsningar av en persons funktionsförmåga är inte en funktionsnedsättning i diskrimineringslagens mening.

Funktionsnedsättning innebär en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Det är alltså något som en person har, inte något som en person är.

Begreppen som används på området har växlat över tid. Det har gått från handikapp till funktionshinder till funktionsnedsättning. Funktionshinder beskriver den begränsning en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. Ett funktionshinder uppstår därmed i mötet mellan människa och miljö. Det kan handla om allt från höga trösklar till attityder. Det är alltså miljön och omgivningen som är funktionshindrande.

Från den 1 januari 2015 ersatte begreppet funktionsnedsättning begreppet funktionshinder i diskrimineringslagen.

Diskrimineringslagens förbud mot diskriminering

Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering som har samband med funktionsnedsättning. Lagen gäller inom arbetsliv, utbildning, hälso- och sjukvård, varor, tjänster och flera andra samhällsområden. Förbudet är i princip lika för samtliga diskrimineringsgrunder, med några få undantag. På nedanstående länkar kan du läsa mer om lagens diskrimineringsförbud och de undantag som finns inom vissa samhällsområden.

Vad är diskriminering?

En förenklad beskrivning av diskriminering enligt diskrimineringslagen innebär att någon missgynnas eller kränks. Missgynnandet eller kränkningen ska ha samband med någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering kan vara direkt eller indirekt. Även bristande tillgänglighet, trakasserier, sexuella trakasserier och instruktioner att diskriminera är former av diskriminering.

Begreppet diskriminering kan i bred bemärkelse omfatta händelser eller kedjor av händelser som någon upplevt som kränkande, missgynnande, rasistiska, orättvisa, ojämlika eller liknande. Det finns dock ofta skillnader mellan de juridiska definitionerna av diskriminering och vad personer kan uppleva som diskriminerande. På den här sidan beskriver vi hur diskrimineringslagen definierar diskriminering samt de centrala begrepp som är kopplade till lagens definition.

 

Lagen skyddar endast individer

Diskrimineringslagen skyddar individer (och inte till exempel organisationer och företag). Förbudet mot diskriminering innebär till exempel att arbetsgivare inte får diskriminera anställda, att skolan inte får diskriminera elever och att personal i en affär inte får diskriminera sina kunder.

Om en händelse är diskriminering beror på den enskilda situationen. Här följer några exempel på sådant som kan vara diskriminering:

  • En arbetsgivare uppfattar att en arbetssökande har ett utländskt klingande namn och väljer därför att inte kalla hen till intervju.
  • En restaurang släpper inte in en person och det har samband med att hen har en CP-skada.
  • En bank nekar en person ett lån för att hen anses vara för gammal.
  • En anställd har lägre lön än en kollega med samma eller likvärdigt arbete och det har samband med kön.
  • En chef gör ovälkomna sexuella närmanden.
  • En lärare hånar en elev för att hon bär huvudduk.
  • En tandläkarmottagning låter inte en man boka tid för att han bär klänning.
  • En fabrik kräver att alla anställda måste ha en viss kroppslängd.
  • En handläggare på arbetsförmedlingen hånar en person för att hen är bisexuell.
  • En arbetsgivare avbryter en provanställning när den anställda berättar att hon är gravid.
  • Personalen på en restaurang vägrar att läsa upp menyn för en gäst som har en synnedsättning.

Den som ytterst ansvarar för en verksamhet ansvarar också för att personalen inom verksamheten inte diskriminerar någon.

Diskrimineringslagen gäller inte överallt

Diskrimineringslagen reglerar inte det som händer mellan privatpersoner när det till exempel handlar om hur grannar eller släktingar behandlar varandra. Inte heller innehållet i reklam, och TV, radio, sociala medier och tidningar omfattas av diskrimineringsförbudet. Det finns däremot andra lagar och regler som sätter gränser för till exempel ageranden mellan privatpersoner och för vad som får skrivas och sägas i reklam och media.

Var kan man bli diskriminerad?

Förbudet mot diskriminering gäller på följande områden i samhället

  • arbetslivet
  • utbildning
  • arbetsmarknadspolitisk verksamhet och arbetsförmedling utan offentligt uppdrag
  • start eller bedrivande av näringsverksamhet
  • yrkesbehörighet
  • medlemskap i vissa organisationer
  • varor, tjänster och bostäder (utanför privat- och familjelivet)
  • anordnande av allmän sammankomst eller offentlig tillställning (exempelvis konserter, marknader eller mässor )
  • hälso- och sjukvården
  • socialtjänsten, färdtjänst och bostadsanpassningsbidrag
  • socialförsäkringssystemet (Försäkringskassans tjänster)
  • arbetslöshetsförsäkring
  • statligt studiestöd
  • värn- och civilplikt.

Diskrimineringslagen innehåller även ytterligare en bestämmelse om förbud mot diskriminering när offentligt anställda möter allmänheten. Denna bestämmelse gäller enbart inom den offentliga sektorn och kompletterar de diskrimineringsförbud som gäller inom ovanstående områden. De som omfattas av förbudet är anställda inom stat, kommun och landsting. Förbudet gäller framförallt hur anställda bemöter allmänheten när de ger upplysningar, vägledning, råd eller annan sådan hjälp.

Indirekt diskriminering

Indirekt diskriminering är när det finns en regel eller en rutin som verkar neutral men särskilt missgynnar personer med visst kön, viss könsidentitet eller uttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning, viss funktionsnedsättning, viss sexuell läggning eller viss ålder. Då kan regeln vara diskriminerande, trots att det är samma regel som tillämpas för alla. Det kan till exempel handla om krav på viss längd som kan missgynna kvinnor och krav på körkort som kan missgynna personer med funktionsnedsättning.

Det är dock inte indirekt diskriminering om följande kriterier är uppfyllda:

  • Syftet med regeln eller rutinen är berättigat, det vill säga befogat och objektivt godtagbart. Detta innebär att syftet ska vara värt att skydda sig och vara tillräckligt viktigt för att kunna få företräde framför principen om icke-diskriminering.
  • De medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet. Det innebär att det inte finns andra alternativ eller medel för att uppnå syftet.

 

Andra samhällsområden

Diskrimineringslagen skyddar individer mot diskriminering inom en rad olika samhällsområden som till exempel varor, tjänster, bostäder och sjukvård.

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

Diskriminering är förbjuden inom hälso- och sjukvården, inom socialtjänstens verksamhet samt i fråga om färdtjänst och bostadsanpassningsbidrag.
Vad som är diskriminering eller inte beror på den enskilda situationen. Följande är exempel på sådant som kan vara diskriminering:

  • En kommun tvångsomhändertar ett barn utan att göra en individuell prövning av föräldrarnas möjlighet att ta hand om barnet. Beslutet om tvångsomhändertagande har samband med föräldrarnas funktionsnedsättning.
  • En läkare skriver kränkande om en person i ett läkarintyg och kränkningen har samband med hens könsidentitet eller könsuttryck.
  • En person får inte vård på en vårdcentral och det har samband med hens sexuella läggning.

Vägledningen Att mötas inom hälso- och sjukvård

Undantag för diskrimineringsgrunden kön

Inom hälso- och sjukvården och inom socialtjänsten kan det vara tillåtet att behandla personer av olika kön olika om det har ett berättigat syfte och görs på ett sätt som är lämpligt och nödvändigt. Det kan till exempel röra sig om situationer där individer har olika behov beroende av kön, till exempel skyddade boenden för kvinnor eller män som utsätts för våld i nära relationer.

Undantag för diskrimineringsgrunden ålder

Det kan vara tillåtet att särbehandla personer utifrån ålder om

  • en viss ålder är föreskriven i lag
  • det på annat sätt finns ett berättigat syfte att särbehandla och om de medel som används är lämpliga och nödvändiga.
Trakasserier och sexuella trakasserier

Det finns sex former av diskriminering. Två av dessa är trakasserier och sexuella trakasserier.

Trakasserier är ett agerande som kränker någons värdighet. För att omfattas av diskrimineringslagen måste det kränkande agerandet ha samband med någon eller några av diskrimineringsgrunderna.

Trakasserier kan till exempel vara att ge uttryck för förlöjligande eller nedvärderande generaliseringar, med koppling till diskrimineringsgrunderna.

Det är därför viktigt att den som är trakasserad klargör för den som trakasserar att beteendet är obehagligt och ovälkommet. I vissa situationer kan kränkningen vara så tydlig att inga påpekande krävs från den som känner sig trakasserad.

 

Bristande tillgänglighet

Det finns sex former av diskriminering. En av dessa är bristande tillgänglighet.

Bristande tillgänglighet är när en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att en verksamhet inte vidtar skäliga tillgänglighetsåtgärder för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning.

Den som är ansvarig för en verksamhet är skyldig att genomföra skäliga åtgärder för att verksamheten ska vara tillgänglig för en person med funktionsnedsättning. Den som underlåter (låter bli) att genomföra skäliga tillgänglighetsåtgärder kan komma att göra sig skyldig till diskriminering. Underlåtenhet kan både vara att den som är ansvarig för en verksamhet inte gör något alls eller att de åtgärder som denne genomfört inte är tillräckliga. Åtgärderna är tillräckliga om de leder till att en person med en funktionsnedsättning kommer i jämförbar situation med en person utan denna funktionsnedsättning.

Exempel på åtgärder som kan krävas kan vara att ta bort trösklar, att läsa upp menyn på en restaurang eller att erbjuda hjälpmedel som någon behöver för att kunna delta i skolan eller på jobbet.

En enskild person med funktionsnedsättning har rätt att ställa krav på tillgänglighet inom bland annat restaurang, butik, utbildning, arbete och hälso- och sjukvård (se samtliga samhällsområden ovan i avsnittet Var kan man bli diskriminerad?). Det handlar om att personen ska kunna få del av den aktuella verksamheten och inte att det alltid måste ske på exakt samma sätt som är möjligt för personer utan denna funktionsnedsättning. Skillnaderna får dock inte vara större än vad som är sakligt påkallat.

Vad är skäliga åtgärder?

Lagen ställer krav på att genomföra skäliga tillgänglighetsåtgärder. Vilka åtgärder som är skäliga att kräva avgörs genom en helhetsbedömning i varje enskilt fall. Utgångspunkten för vad som är en skälig åtgärd är de krav på tillgänglighet som gäller enligt de lagar eller andra regler som finns för verksamheten, till exempel i arbetsmiljölagen, skollagen, plan- och bygglagen eller enligt EU-förordningar om passagerares rättigheter vid transporter.

Utöver krav som finns i lagar och andra regler kan det för de flesta verksamheter endast bli aktuellt att genomföra enklare åtgärder. Ytterligare åtgärder kan dock komma att krävas inom arbetslivet och när det gäller lokalerna i högskolan.
I helhetsbedömningen av vad som är en skälig åtgärd tas även hänsyn till:

  • De ekonomiska och praktiska förutsättningarna hos verksamheten.
  • Hur varaktig och omfattande relationen mellan den enskilda personen och verksamheten är.
  • Andra omständigheter av betydelse, till exempel nyttan av en åtgärd.

Vad är åtgärder för tillgänglighet?

Åtgärder för tillgänglighet kan handla om stöd eller personlig service, information och kommunikation, samt den fysiska miljön.

Exempel på stöd eller personlig service:

  • Stöd i skolundervisning.
  • Ledsagning genom myndighetslokaler.
  • Hjälp att plocka och packa matvaror i en butik.
  • Att få menyn uppläst på en restaurang.

Exempel på tillgänglig information och kommunikation:

  • Information i alternativa format, till exempel i stor stil (text med en större teckenstorlek än den brukar vara), eller på daisy (text inläst på CD-skiva med goda sökmöjligheter).
  • Tillgång till olika kontaktmöjligheter till exempel via e-post och personlig service.
  • Möjlighet till en avskild plats för samtal vid en myndighetskontakt.
  • Alternativa sätt att tillhandahålla biljetter.

Exempel på åtgärder i den fysiska miljön:

  • Ökad framkomlighet i en butik genom omplacering av varor.
  • Utjämning av trösklar och andra nivåskillnader.
  • Montering av kontrastmarkeringar vid nivåskillnader.
  • Omplacering av starkt doftande produkter.
  • Åtgärder för att en person ska kunna ta sig ombord på och färdas med en buss eller andra transportmedel.
  • Ledsagning och hjälp med bagage.

Observera att listan ovan är exempel på tillgänglighetsåtgärder som en verksamhet kan genomföra. Vilka åtgärder som är skäliga att kräva avgörs genom en helhetsbedömning i varje enskilt fall.

Annonser