Allmänmedicinska historien

Läkartidningen den Allmänmedicinska historien 

Etik och läkarroll

DEN SVENSKA ALLMÄNMEDICINENS HISTORIA

Sammanfattat

En översikt ges av allmänmedicinens utveckling från slutet av 1600-talet och framåt, med tonvikt på de senaste 50 åren.

Från att provinsialläkarväsendet var nedläggningshotat på 1950-talet har allmänmedicin vuxit fram som en egen specialitet med ansvar för läkarutbildning, handledning och forskning.

Allmänmedicinen utgör nu stommen i dagens primärvård.

Utvecklingen har varit omvälvande, fylld av förhoppningar, besvikelser och stridigheter – både med andra specialiteter och med politiker.

Artikeln avslutas med reflexioner kring utvecklingen och tankar inför framtiden.

_________________________________________________________

O Allmänmedicin är idag den största specialiteten inom medicinen, med en utbildning jämförbar med övriga specialiteters. Allmänmedicinska avdelningar finns vid alla sex universitet som bedriver läkarutbildning och forskning. Samtidigt är det endast 25 år sedan allmänmedicin blev en egen medicinsk specialitet. Vägen dit var omvälvande, fylld av förhoppningar, besvikelser och konflikter (med olika specialister, politiker och andra) men även fylld av framgångar som så småningom ledde till att allmänmedicin numera är en viktig och respekterad specialitet vid sidan av de övriga. För att lättare kunna förstå allmänmedicinens, allmänläkarnas och primärvårdens situation i dag och den tänkbara fortsatta utvecklingen, är det viktigt att se tillbaka och söka allmänmedicinens rötter.

Tidig historik
Allmänmedicin och allmänläkarvård har sitt ursprung i provinsialläkarväsendet, som kom till i slutet av 1600-talet [1]. Till en början fanns krav på att provinsialläkaren skulle vara medicine doktor och ha sin bostad nära landshövdingen. Han fick inte heller lämna distriktet utan landshövdingens tillstånd. Provinsialläkaren skulle förestå hospitalet, besöka fattiga som var sjuka, övervaka befolkningens hälsa, upplysa om lämplig mat och dryck, och ge råd om barnuppfostran.

Omkring år 1900 fanns det omkring 500 tjänsteläkare, vilket innefattade både provinsialläkare och stadsläkare. Majoriteten av läkarkåren bestod av allmänpraktiserande privatläkare. Det fanns få sjukhusläkare. Allmänläkarvården var sålunda helt dominerande.

Under 1900-talets första hälft växte tjänsteläkarkåren mycket blygsamt och uppgick 1940 till endast 17 procent av läkarkåren. Sjukhusläkarkåren med olika organspecialister hade samtidigt vuxit kraftigt vid de snabbt expanderande sjukhusen och utgjorde nu 50 procent av kåren. Vid sjukhusen och även fristående från dessa hade bildats polikliniker för vissa specialiteter och sjukdomar. Trots långa väntetider i överfyllda väntrum och högt uppdriven arbetstakt hos läkarna hyste allmänheten förtroende för denna vårdform, och besökstalen ökade betydligt.

Provinsialläkarväsendet i kris

På 1950-talet var provinsialläkarväsendet inne i en svår kris. Arbetet var slitsamt och isolerat vid enläkarstationer med stor bundenhet av ständig jourtjänst. Ofta tillkom dubbelförordnande för ett vakant granndistrikt. Enda krav för att få tjänst som provinsialläkare var åtta månaders tjänstgöring på sjukhus. Även om många provinsialläkare i praktiken ändå hade 10–12 års sjukhuserfarenhet, blev kunskaperna snart föråldrade i brist på fortbildning. Det blev allt svårare att rekrytera unga läkare som hellre lockades av en karriär på sjukhuset, med möjlighet till specialistutbildning. Patienterna sökte sig också hellre till sjukhusens öppna mottagningar, då man litade mer på de specialister som hade tillgång till laboratorieundersökningar, röntgen och liknande.

Man diskuterade 1958 i den statliga ÖHS-utredningen [2] till och med om provinsialläkarna skulle avskaffas. I stället skulle man bygga ut den öppna specialistvården. Så blev det dock inte. Man beslöt att rusta upp provinsialläkarmottagningarna och gradvis övergå från enläkarmottagningar till två- eller flerläkarmottagningar.

Landstingen tar över från staten
År 1963 övertog landstingen ansvaret för provinsialläkarna. Detta efter kraftigt motstånd och många protester från de tidigare statligt anställda läkarna, som befarade sämre villkor [1]. Reformen skulle dock få stor betydelse för primärvårdens utveckling. Nya tjänster för provinsialläkare inrättades, och enläkarmottagningarna ersattes efter hand av flerläkarstationer.
I slutet av 1960-talet fanns dock endast 1000 tjänster, vilket motsvarar 7000 invånare per provinsialläkare. Därtill kom att nästan 40 procent av tjänsterna var vakanta. Det var svårt att rekrytera provinsialläkare då de hade lågt anseende i läkarkåren. Provinsialläkare kunde man bli om man inte »dög« till någon sjukhusspecialitet.

Den första vårdcentralen
Socialstyrelsen tog 1968 fram ett »Principprogram för den öppna vården« [1] med riktlinjer för en kraftig satsning på öppenvård utanför sjukhusen. Begreppet vårdcentral lanserades, och 1968 startade landets första vårdcentral i skånska Dalby. Vårdcentralen bemannades med enbart allmänläkare och hade forskningsanknytning till Lunds universitet.
Vid denna tid infördes särskilda krav för allmänpraktik eller allmänläkarkompetens omfatÅr 1970 genomfördes den så kallade sjukronorsrefomen, som innebar en kraftig förändring av läkarnas avlöningssystem. Det påverkade inte minst provinsialläkarnas arbete. Tidigare hade en stor del av de flesta läkares inkomster kommit från öppenvårdsbesöken, och läkaren fick betalt per mottagen patient. I fortsättningen skulle patienten betala ett fast pris till huvudmannen (landstinget), vid starten sju kronor för varje besök men idag betydligt mer, och alla läkare fick en fast lön som inte påverkades av antalet patienter som läkaren tog emot.tande tre års tjänstgöring vid olika sjukhuskliniker. Samtidigt tillkom ett ökat utbud av fortbildningskurser, bland annat provinsialläkarfondens kurser på 1–2 veckor, vilka sammantaget bidrog till att förbättra allmänläkarnas kunskaper och färdigheter.

Sjukronorsreformen

År 1970 genomfördes den så kallade sjukronorsrefomen, som innebar en kraftig förändring av läkarnas avlöningssystem. Det påverkade inte minst provinsialläkarnas arbete. Tidigare hade en stor del av de flesta läkares inkomster kommit från öppenvårdsbesöken, och läkaren fick betalt per mottagen patient. I fortsättningen skulle patienten betala ett fast pris till huvudmannen (landstinget), vid starten sju kronor för varje besök men idag betydligt mer, och alla läkare fick en fast lön som inte påverkades av antalet patienter som läkaren tog emot.

Reformen ledde till att många patienter som haft långvarig kontakt med specialister på sjukhusen hänvisades till provinsialläkare, i princip en motiverad förändring men den kom i ett läge då primärvården var starkt underdimensionerad för att klara uppgiften. Sjukronorsreformen tog bort ett incitament för läkare att tänja sig lite extra för efterfrågade konsultationer. Man blev snabbare med att hänvisa till jourläkare eller någon annan mottagning. Även jourpassen, som tidigare varit en viktig inkomstkälla för många läkare, upplevdes nu betydligt tyngre.

Ekonomiska incitament med prestationsersättning som en del av lönen är i dag åter aktuell i diskussionen om husläkarens lön.

Provinsialläkaren blir distriktsläkare
Provinsialläkartjänsterna omvandlades 1972 till distriktsläkartjänster [1]. Landstingen fick möjlighet att inrätta sådana tjänster för såväl allmänläkarvård som specialiserad vård. De flesta distriktsläkarna hade allmänläkarkompetens, där kraven nu hade ökat till fyra års tjänstgöring inom olika sjukhuskliniker och dessutom med krav på sex veckolånga fortbildningskurser.
Vid en del vårdcentraler, exempelvis i Tierp utanför Uppsala, inrättades distriktsläkartjänster på heltid för specialister inom invärtes medicin, kirurgi, ögon, öron, barnmedicin och gynekologi – förutom för allmänmedicin. Snart visade det sig att de olika specialisterna hade specialistuppgifter i mycket begränsad omfattning, med visst undantag för barnläkaren och gynekologen. Endast barnläkaren blev kvar på heltid, övriga specialisttjänster omvandlades till allmänläkartjänster. I stället anlitades specialister från sjukhusen som konsulter vissa dagar med möjlighet till personlig kontakt och fortbildning av allmänläkarna.

Primärvårdens honnörsord
Primärvård definierades 1978 av Socialstyrelsen med flera [3] att omfatta all vård som kunde bedrivas utanför lasaretten. I Socialstyrelsens principprogram HS80 [4] utvecklades primärvårdsbegreppet ytterligare som både ett verksamhetsområde och en organisatorisk vårdnivå. Allmänmedicinens avgränsning och uppdrag blev här mycket otydligt, och en rad specialiteter gjorde anspråk på att bedriva primärvård.
I programskrifterna ovan betonades vissa huvudprinciper som blivit kända som primärvårdens honnörsord: helhetssyn, primärt ansvar, närhet, tillgänglighet, kontinuitet, kvalitet, säkerhet och samverkan.

Distriktsindelning och vårdlag
Under 1970-talet skedde i de flesta landsting en successiv distriktsindelning av primärvården där de nya vårdcentralerna fick bestämda upptagningsområden med vanligen omkring 10000 invånare. Man bildade inom vårdcentralerna fasta arbetslag (vårdlag), bestående av distriktsläkare eller allmänläkare, distriktssköterskor, sjukgymnaster med flera – med ett gemensamt områdesansvar. Invånarna hänvisades att söka »sin« vårdcentral, och valfriheten blev därmed begränsad. Även barn- och mödrahälsovård samt sjukhemmen ingick i den nya primärvårdsorganisationen.
De flesta vårdcentralerna hade svårt att leva upp till de ambitiösa målsättningarna, och bristen på distriktsläkare var mycket stor. Antalet tjänster hade visserligen ökat till 1700 – motsvarande en läkare per 4800 invånare – men nästan hälften av tjänsterna saknade ordinarie innehavare och många var helt vakanta [1].

Primärvårdens honnörsord

Primärvård definierades 1978 av Socialstyrelsen med flera [3] att omfatta all vård som kunde bedrivas utanför lasaretten. I Socialstyrelsens principprogram HS80 [4] utvecklades primärvårdsbegreppet ytterligare som både ett verksamhetsområde och en organisatorisk vårdnivå. Allmänmedicinens avgränsning och uppdrag blev här mycket otydligt, och en rad specialiteter gjorde anspråk på att bedriva primärvård.
I programskrifterna ovan betonades vissa huvudprinciper som blivit kända som primärvårdens honnörsord: helhetssyn, primärt ansvar, närhet, tillgänglighet, kontinuitet, kvalitet, säkerhet och samverkan.

Distriktsindelning och vårdlag
Under 1970-talet skedde i de flesta landsting en successiv distriktsindelning av primärvården där de nya vårdcentralerna fick bestämda upptagningsområden med vanligen omkring 10000 invånare. Man bildade inom vårdcentralerna fasta arbetslag (vårdlag), bestående av distriktsläkare eller allmänläkare, distriktssköterskor, sjukgymnaster med flera – med ett gemensamt områdesansvar. Invånarna hänvisades att söka »sin« vårdcentral, och valfriheten blev därmed begränsad. Även barn- och mödrahälsovård samt sjukhemmen ingick i den nya primärvårdsorganisationen.

De flesta vårdcentralerna hade svårt att leva upp till de ambitiösa målsättningarna, och bristen på distriktsläkare var mycket stor. Antalet tjänster hade visserligen ökat till 1700 – motsvarande en läkare per 4800 invånare – men nästan hälften av tjänsterna saknade ordinarie innehavare och många var helt vakanta [1].

Allmänmedicin blir egen specialitet

Institutioner med professorstjänster i allmänmedicin har efter hand inrättats vid de sex universitet som har ansvar för läkarutbildningen, och allmänmedicin har införts som ett särskilt ämne i alla läkares grundutbildning. Forskning kom igång inom allmänmedicinen och har resulterat i många avhandlingar. Vid vissa vårdcentraler skapades FoU-enheter för forskning och utveckling. För alla blivande läkare ingår numera sex månaders AT-tjänstgöring vid vårdcentral.

Ökade krav på distriktsläkarna

Den nya Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) från 1982 [6] förutsatte att i första hand primärvården skulle ta det ansvar för befolkningens hälsa som ålades landstingen. Primärvårdens tidigare nämnda honnörsord fick i HSL sin lagliga förankring. Socialdepartementets rapport HS 90 [7] förutsatte en betydande utökning av primärvårdens uppgifter med insamling av hälsodata och krav på att även bedriva samhällsinriktade preventiva åtgärder.

De alltför få distriktsläkarna, som hade stora svårigheter att hinna med angelägen basal sjukvård, upplevde de nya kraven och förväntningarna mycket frustrerande. Sjukhusläkarna uppfattade primärvårdens uppdrag som flummigt och alltför omfattande och ifrågasatte om distriktsläkarna skulle hinna med någon sjukvård vid sidan om hantering av alla hälsodata och allt samhällsinriktat arbete.

Antalet tjänster för distriktsläkare ökade under 1980-talet till 3000, men en tredjedel av tjänsterna var vakanta [8]. Avhoppen var stora både från tjänsterna och under utbildningen. Inom Sveriges läkarförbund tog man fram ett förslag om hur arbetet skulle bli mer stimulerande och attraktivt. Viktiga inslag var att göra arbetet mer omväxlande genom att regelbundet lägga in andra uppgifter och inte enbart ha mottagningsarbete. Uppdraget måste också avgränsas.

Trots upprepade politiska uttalanden om prioritering av primärvården (ofta kallad »verbal satsning«) hade i praktiken fortsatt satsning inriktats på sjukhusbaserad vård. Andelen allmänläkare var oförändrat endast 20 procent av samtliga specialistkompetenta läkare. I länder med mycket bättre fungerande allmänläkarvård var motsvarande siffror till exempel i Norge 30 procent och i England 40 procent.

Ädelreformen

I början av 1990-talet ökade rekryteringen av distriktsläkare, vakanserna minskade, samarbetet med distriktssköterskorna var väl utvecklat och det kändes som en lovande utveckling för primärvården. Då kom Ädelreformen 1992 [6], som innebar att kommunerna fick ansvar för all medicinsk vård och omsorg vid ålderdomshem och lokala sjukhem förutom för läkarinsatser, som även i fortsättningen var landstingens ansvar. I många landsting övertog kommunerna även hemsjukvården för patienter i det egna hemmet. Många distriktssköterskor och undersköterskor flyttades genom Ädelreformen över till kommunerna och fick en ny ledning. Primärvården blev uppdelad, tidigare vårdlag splittrades. Det fanns även planer på att kommunerna skulle ta över ansvaret för hela primärvården, men så blev det inte.

Husläkarlagen
Under en borgerlig regering infördes 1993 Husläkarlagen [8], med syfte att förbättra tillgängligheten och kontinuiteten i distriktsläkarvården. Hela befolkningen skulle aktivt eller passivt listas hos en husläkare som man ständigt skulle kunna vända sig till. När reformen startade 1994 fanns 4188 läkare registrerade, vilket var en oväntat hög siffra med tanke på den tidigare låga bemanningen av distriktsläkare. Husläkartanken hade i princip ett starkt stöd i landet. I flera landsting hade man redan tidigare infört en frivillig listning.
Reformen skapade dock oro och splittring i primärvården. Den starka betoningen på läkaren förändrade förutsättningarna för samverkan framför allt med distriktssköterskorna, som hade sina områden, medan husläkarens patienter kom från många olika håll. Förväntningarna att snabbt kunna söka sin egen husläkare kunde ofta inte infrias, patienterna blev besvikna och husläkarna stressade.

Husläkarlagen upphävdes av en ny politisk majoritet i riksdagen 1994 och ersattes med ett tillägg till HSL [6] om att landstingen skulle ge alla möjlighet till en fast kontakt med en allmänläkare. Listningsförfarande finns fortfarande kvar. Distriktsläkarna benämns även som husläkare eller familjeläkare.

I tillägget till HSL angavs även en ny definition av primärvård med följande formulering: »Primärvården skall som en del av den öppna vården utan avgränsning vad gäller sjukdomar eller patientgrupper svara för befolkningens behov av sådan grundläggande medicinsk behandling, omvårdnad, förebyggande arbete och rehabilitering som inte kräver sjukhusens medicinska och tekniska resurser eller annan särskild kompetens.«

Begreppet primärvård står nu inte längre för en organisationsform utan betecknar en vårdnivå.

Äldre och sjukare patienter

Antalet allmänläkare ökade långsamt under 1990-talet till 4250 år 1998, de flesta med tjänstgöring vid någon av de omkring 1100 vårdcentralerna med i genomsnitt fyra allmänläkare vid varje [9]. Andelen kvinnor hade vid denna tidpunkt ökat till 40 procent. Många distriktsläkare arbetade deltid, och antalet invånare per heltidstjänst uppgick till mellan 2000 och 3000. Den önskvärda bemanningen angavs nu till i genomsnitt 1500 invånare per läkare. Motiveringen till ökad läkarbemanning var de mer krävande uppgifterna med en åldrande befolkning, där allmänläkaren har fått ta ett betydande medicinskt ansvar med utredning och även uppföljning efter sjukhusvård av multisjuka patienter med komplicerad behandling.

Vårdcentralerna har gradvis blivit mer välutrustade så att samtliga nu har fått EKG-utrustning, oto- och oftalmoskop, peak-flow-mätare, rektoskop, mikroskop och akutväska för behandling av allergiska reaktioner. Många vårdcentraler har även fått öron- och ögonmikroskop, audiometer, spirometer, defibrillator med mera. Vissa större vårdcentraler har röntgenutrustning, framför allt i glesbygd där allmänläkarens akutvårdsansvar är större. Under 1990-talet infördes datorjournaler vid de flesta vårdcentralerna.

Primärvårdens organisation

Utbyggnad av vårdcentralerna från 1970-talet och framåt skedde inte likformigt över landet. Gemensamt var dock under lång tid en områdesbaserad verksamhet kring vårdlag och med en distriktsläkare som vårdcentralschef. En period på 1980-talet bildades ibland mycket stora vårdcentraler med 10–15 läkare eller fler, vilket så småningom upplevdes som otympligt, och en uppdelning skedde i mindre och mer självständiga vårdlag. Flera vårdcentraler kunde gemensamt ledas av en distriktsöverläkare, senare under 1980-talet kallad chefsöverläkare. Denna benämning övergick efter lagändringar till titeln verksamhetschef. Denne behövde inte vara läkare, och inom primärvården har det blivit allt vanligare att en sjuksköterska, sjukgymnast och person ur annan yrkeskategori utses till verksamhetschef.

På många vårdcentraler tillkom efter hand på 1980- och 1990-talen specialinriktade sjuksköterskor inom främst diabetes, hypertoni, astma/kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) och hjärtsvikt. Berörda patienter kunde på dessa sköterskemottagningar få stöd, övervakning och vägledning mellan läkarbesöken, vilka därmed kunde glesas ut. Ofta hade en allmänläkare med fördjupad kunskap inom respektive område ett speciellt ansvar för verksamheten.

Det förebyggande arbetet
Primärvårdens roll i det förebyggande arbetet har från politiskt håll klarlagts av HSU (statlig utredning om hälso- och sjukvården på 2000-talet) i dess delbetänkande från 1997. Den främsta skyldigheten anges vara att utveckla det individinriktade arbetet i kontakten med den enskilde patienten. Det har blivit alltmer naturligt att, särskilt vid vissa sjukdomar, ta upp frågor om livsstil: rökning, kost, motion samt alkohol och droger. Inom barn- och mödrahälsovården är dessa frågor alltid aktuella.
Distriktssköterskan har en bredare ansats, som även omfattar olycksfallsprofylax hos barn och äldre. Grupper för viktminskning och rökavvänjning finns numera vid många vårdcentraler. Befolkningsinriktat folkhälsoarbete är dock inte längre ett ansvarsområde för allmänläkarna, enligt HSU. Däremot kan distriktsläkare och distriktssköterska förmedla sina erfarenheter om hälsoproblem i distriktet till ett lokalt hälsoråd, som finns i många kommuner [9].

Reflexioner kring utvecklingen och tankar om framtiden

Mot bakgrund av att det för omkring 60 år sedan fanns tankar om att avveckla provinsialläkarna (då drygt 700) har det på många sätt skett en imponerande och framgångsrik utveckling till dagens allmänmedicin och primärvård, en utveckling som dåtidens ensamarbetande provinsialläkare knappast kunnat drömma om. Dagens distriktsläkare har en specialistutbildning som är i paritet med övriga specialistutbildningar, och allmänläkares status har gradvis ökat såväl inom läkarkåren som i befolkningen. Primärvården uppfattas nu som en helt nödvändig bas inom hälso- och sjukvården.

Under 1960- och 1970-talen påverkades allmänmedicinens innehåll och avgränsning påtagligt av myndigheter och politiker, vilket var frustrerande för allmänläkarna som i likhet med övriga medicinska ämnesområden själva ville utveckla sin profession. Under 1980- och 1990-talen har den allmänmedicinska professionen vuxit sig allt starkare och kunnat ta initiativet till att definiera ämnesområdet och utveckla både undervisning och forskning. Allmänläkarna är utbildningsmässigt väl rustade att i samarbete med övrig personal inom primärvården ta på sig sina uppgifter. Efter en period av revirstrider med andra specialiteter under 1970- och 1980-talen tycks alla parter nu inse behovet av samarbete. Det har blivit vanligt med specialistkonsulter vid vårdcentralerna.

För stora grupper av våra vanliga sjukdomar har patienterna behov av vård omväxlande inom primärvård och länssjukvård beroende på vilket stadium sjukdomen befinner sig i och vilka resurser och kompetenser som krävs vid varje vårdtillfälle. Detta kallas ofta »shared care« och visar på nyttan av samarbete och förtroende mellan vårdnivåerna. Dagens distriktsläkare har tillgång till de flesta laboratorie- och specialundersökningarna vid de större sjukhusen, och de har därmed goda möjligheter att utreda och behandla sina patienter med med röntgen och liknande.

Detta arbetssätt, med ett mer omfattande omhändertagande av komplicerade medicinska utredningar och uppföljningar, har bidragit till att dagens distriktsläkare träffar betydligt färre patienter personligen på mottagningen – i genomsnitt 10 patienter per dag. För några decennier sedan och särskilt före »sjukronan« hade provinsialläkarna betydligt fler patientbesök, ofta 30–40 per dag. Många besök gällde problem som idag sköts av sjuksköterskor, eller förmedlas av dessa.

Även om besökstalen inte går att jämföra hade dåtidens provinsialläkare troligen längre arbetsdagar och större arbetsbörda. De gjorde även hembesök i stor utsträckning, vilket gav en värdefull insyn i patienternas levnadsförhållanden, något som dagens distriktsläkare går miste om då hembesök numera är en sällsynthet.

Det minskade antalet besök förklaras även av ett ändrat arbetssätt. Den tidigare höga genomströmningen av patienter var ofta väl organiserad av personal som såg till att patienterna var intagna på undersökningsrum och avklädda, ibland till och med upplagda i gynstol, vid första kontakten med läkaren. I dag är det vanligast att läkaren själv hämtar patienten i väntrummet och visar respekt för patienten genom att samtala med denne påklädd innan det är dags för undersökning. Krav på information om läkemedel och liknande har ökat, och allt detta gör att besöken tar längre tid.

Trots en glädjande ökning av antalet yrkesverksamma specialister i allmänmedicin till 4800 år 2006 (Läkarförbundets statistik) är många av dagens distriktsläkare alltför hårt ansträngda. Med hänsyn till deltider finns det 3900 heltidsarbetande distriktsläkare. Chefsuppdrag, handledning med mera tar också tid från direkt patientarbete. Långvarig sjukskrivning på grund av utmattningsdepression (»utbrändhet«) har ökat bland distriktsläkare.

Önskemål finns att kåren skall växa ytterligare för att minska bördan för den enskilde läkaren. För närvarande ser dock återväxten inte ut att vara större än att den täcker pensionsavgångarna, som förutses bli stora de kommande åren. Det är då angeläget att hela tiden avgränsa distriktsläkarens uppdrag så att han eller hon orkar med arbetet med dagens förutsättningar och att det även ges tid att sköta sin familj.

Det är oroande att det blivit svårare att rekrytera distriktsläkare som vårdcentralschefer. Läkarna avhänder sig då möjligheter att mer aktivt kunna påverka primärvårdens utveckling. Nya spännande uppgifter är på gång, då läkarnas grundutbildning i ökad utsträckning kommer att förläggas till vårdcentral. Även om det i början blir en ökad arbetsbörda bör det på längre sikt stärka allmänmedicinens ställning ytterligare och ge möjlighet till professionell utveckling och ökad rekrytering av allmänläkare.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
Referenser
1. Socialdepartementet. Husläkare – en enklare och tryggare sjukvård. Betänkande av kontinuitetsutredningen. SOU 1978:74.

2. ÖHS-kommittén. Hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena. SOU 1958:15.

3. Primärvård – innehåll och utveckling. I samarbete mellan Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Socialstyrelsen och Spri. Stockholm: Spri; 1978. Spri rapport 101.

4. Hälso- och sjukvård inför 80-talet (HS90). Förslag till ett principprogram. Stockholm: Socialstyrelsen; 1973.

5. NLV Översynsutredningen AgA. Stockholm: Socialstyrelsen; 1980.

6. Hälso- och sjukvårdslagen. SFS 1982:

763.

7. Socialdepartementet. Hälso- och sjukvård inför 90-talet (HS90). SOU 1984:39.

8. Socialdepartementet. Husläkare. Ds 1992:41.

9. Slutapport från Socialstyrelsens primärvårdsuppföljning. Stockholm: Socialstyrelsen; 1998. Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1998:2.

Annonser

Journalisten Gunni Nordström har skrivet flera böcker i ämnet hälsorisker och elektromagnetisk strålning

Gunni Nordström har skrivit följande böcker:

1) Sjuk av bildskärm, Tiden, 1989. Förf: Gunni Nordström och Carl von Schéele

2) Fältslaget, Tiden, 1995. Förf. Gunni Nordström och Carl von Schéele

3) Mörkläggning, Hjalmarson & Högberg, 2000. Förf. Gunni Nordström

4) Invisible Disease, England 2004. Förf. Gunni Nordström

5) Menaces invisibles (på franska) 2005. Förf. Gunni Nordström

Professor-m Al Salameh har skrivit boken: Vågor och Fält av Trådlös Kommunikation samt Elektricitet och dess Hälsoeffekter

Professor-m Al Salameh har skrivit en bok om hur vi påverkas hälso- och miljömässigt av radiofrekvent strålning, elektriska- och magnetiska fält.

Professor-m Al Salameh

Bok avslöjar hälsoeffekter vid:
• Användning av trådlösa kommunikationsenheter, såsom mobiltelefon, trådlös telefon, walkie-talkie, trådlös bärbar dator, PDA, …
• Nyttjande av olika elektroniska och elektriska apparater o
• bor i närheten av basen mobiltelefon stationer, radarstationer, radio-och TV-sändare sändningar, högspänningsledningar, krafttransformatorer, transformatorstationer, …

Denna bok belyser sambandet mellan att använda trådlöst och elektrisk utrustning och de olika sjukdomar och biverkningar, däribland cancer, infertilitet, effekter på immunsystemet, högt blodtryck, förutom de EHS syndrom: manifesteras som trötthet, koncentrationssvårigheter, huvudvärk, yrsel, sömnlöshet, …

Denna bok visar effekterna av strålningen från trådlösa och elektriska apparater och utrustningar i vår livsmiljö inklusive djur och växter

Denna bok  är skriven på ett sätt som kan gynna de specialiserade …
Vågor och fält av trådlös kommunikation och Elektricitet: Hälso- och miljöeffekter.

Världshälsoorganisationen (WHO) har klassificerat ELF (inbegripet elektriska kraftnät) elektromagnetiska fält och cell strålning telefonen som möjligen cancerframkallande (orsakar cancer) för människor 2002 och 2011, respektive. Människor är idag utsatta för utsläpp från trådlös kommunikation och elektrisk .

Köpa boken? Klicka här:  3838355946

Forskning eller Förfall av Jan Åberg

FORSKNING eller FÖRFALL?
Jan Åberg 1994

Jan Åberg 1995

En analys av de yrkesmedicinska klinikernas teori och praktik i allmänhet, och i synnerhet Huddinge Yrkes-och Miljömedicins tillämpning av kognitiv beteendeterapi på elöverkänslighet

Från projektidé och ansökan hos forskningsråd till genomförande och rapport.

Några förekommande nyckelbegrepp;Idiopati
fobi
hypokondriker                       =     ELÖVERKÄNSLIGHET?
dysfunktionell attribution
illness behaviour
somatiseringstendens

Några andra nyckelbegrepp – som inte gick att se:

etik
empati
genomskinlighet
offentlighetsprincip
consensusuttalanden bland yrkesmedicinare
Persona Phatologica enligt SoS diagnosnummer 30,01-30,99

– Jan Åberg –
Juni 1997

Den här skriften kan beställas från Tandvårdsskadeförbundet i Stockholm
ring 08 – 6419081 /6419083

2

FORSKNING eller FÖRFALL?

Innehåll:
Inledning 3

1. Bakgrund 4

2. Projektplan för kognitiv beteendeterapi 15

3. Sammanfattning av teori och hypoteser i projektplan 41

4. Prioriteringskommitténs bedömning av ansökan 42

5. Undersökningen 46

6. Sammanfattning av undersökningen 51

7. Avslutande diskussion 53

8. Appendix: Litteratur och bilagor 59

    De läsare som vill skaffa sig en hastig överblick kan läsa
    de båda sammanfattningarna kapitel 3 och 6 samt den
    avslutande diskussionen i kapitel 7

Kritik, uppslag, synpunkter mottages tacksamt av författaren på adress: V:a Fjärilsvägen 89, 461 64 TROLLHÄTTAN

E-mail: jan.aaberg@trollhattan.mail.telia.com.


3

FORSKNING OM ELÖVERKÄNSLIGHET   

Elöverkänslighet är ett stort – och växande – problem. I Sverige finns det undersökningar som visar att var tionde person på arbetsplatserna uppvisar något symptom.
Forskningen har ännu inte kunnat närmare bestämma vad som sker när människor drabbas av elöverkänsligheten. Det finns många teorier.

En extrem ståndpunkt intas av de som hävdar att det inte är bildskärmar och annan elektrisk apparatur som är problemet. Att problemet i stället skulle vara människors oro iför ny teknik.
Det här synsättet har haft ett stort genomslag både vid yrkesmedicinska kliniker och hos tillsynsmyndigheterna.

Att patienter med bildskärmsskador eller besvär från elektromagnetiska fält inte blir trodda är naturligtvis en skandal. De har ofta blivit felaktigt bemötta eller tvingats in i en rundgång inom sjukvården eftersom diagnosen elöverkänslighet har varit omstridd.
En del av forskningen på elöverkänsliga utgår rent av ifrån att besvären hos patienterna består av vanföreställningar. Med hjälp av kognitiv beteendeterapi skulle sådana patienter kunna återanpassas till den elektriska miljön.

På Huddinge Sjukhus, som är ett av landets största forsknings-och undervisningsjukhus finns en Yrkes-och Miljöklinik. Här har man lanserat extrema teorier om vanföreställningar och utfört så kallas forskningsbehandling på ditremmitterade, elöverkänsliga.

Verksamheten är ett forskningsmässigt fiasko. Den håller möjligen igång en institution med samhällets forskningspengar. Men eftersom den inte är inriktad på orsakerna till patienternas lidanden, de elektromagnetiska fälten, så lämnar den patienterna i sticket. I bästa fall kan psykologisk terapi ses som ett slags symptombehandling. I värsta fall kan den bidra till att de elskadade blir ännu mer skadade och, som följd av det, psykologiskt knäckta.

Den här skriften handlar om kognitiv terapi på elöverkänsliga patienter vid Huddinge Sjukhus. Och om en nödvändig nyorientering.

På forskning, bekostade med allmänna medel, har vi rätt att ställa höga både etiska och vetenskapliga krav!


4

1. BAKGRUNDExemplet Erstorp
I slutet av 1976 började djuren på en gård i byn Erstorp utanför Finspång bli sjuka och självdö. En besättning av femtio mjölkkor fick nödslaktas. På våren 1977 började folket i byn att insjukna, den ena efter den andra. Magplågor, synrubbningar, blödningar och svimningar var vanliga symtom. Först förstod de ingenting. Men så kom de att tänka på att de fyra gårdarna i Erstorp hade en sak gemensam: de hade alla brunnar i grusåsen. Och om de skickade bort djuren till en gård utanför byn, blev djuren friskare. Men djuren blev dåliga igen när de togs hem. Byborna vände sig till kommunens hälsovårdsnämnd. De sa att de trodde att vattnet i brunnarna hade blivit förgiftat. De kommunalt ansvariga i Finspångs kommun slog ifrån sig: hela byn fick remiss till psykiatrisk mottagning i Norrköping. Man skulle undersöka om inte byborna hade blivit fixerade vid en vanföreställning att vattnet var förgiftat!

Sedan kom Björn Gillberg in i bilden. Han hade engagerats som ombud av byborna. Gillbergs anlyser visade att en gammal tipp i närheten av byn hade lakat ut stora hälsovådliga mängder av bland annat Tallium, ett råttgift. Talliumförgiftning kan bland annat medföra att de drabbade tappar hår och naglar. Dessutom fanns hälsovådligt höga koncentrationer av cyanid i vattnet. Allt talade alltså för förgiftning. Men ändå fortsatte den byråkratiska karusellen kring det förgiftade brunnsvattnet. Det dröjde 12 år innan kommunen, efter en fällande dom, till slut erbjöd förlikning i maj 1989.

Förklaringsmodellen
Under hela processen genomförde kommunaltjänstemännen och myndigheter i flera omgångar psykologisk krigföring mot Erstorpsborna. Man förklarade att:

  • ”Suggestion och psykiska pålagringsfenomen” kan ha bidragit till uppkomsten av symptomen.
  • ”…Kärnfamiljernas hälsostörningar måste ses mot en väsentligen psykosomatisk bakgrund.”
  • Myndigheters uttalanden och åtgärder enbart hade ”skapat oro och hälsostörningar” hos byborna.

Rätt i sak men ingen upprättelse
Författaren Nils Lalander gjorde en tillbakablickande studie av några av de största svenska miljöskandalerna efter andra världskriget i Sverige. Han fann då ett ständigt återkommande mönster:” `Vinnarna´ har fått betala för att äntligen få rätt. De har blivit tillstukade, somliga knäckta. De har åldrats snabbt. Ekonomiskt har de inte tjänat på att `bråka´. Vare sig tack eller ursäkter har de fått skörda. Förtal och bakdanteri har inte varit ovanligt.

Ett inte ovanligt grepp har varit att utpeka´bråkiga´ som `hysteriska´, `psykopater´, `neurotiska´ eller `inbillningssjuka´.

Och ändå är vi, och med `vi´ menar jag hela det svenska samhället, den svenska demokratin, dess `bråkstakar´ stort tack skyldiga. De tog på sig det tunga spårandet i motlut. Tack vare dem har miljömedvetenheten och vaksamheten mot miljöhoten ständigt vuxit.”
(Ur ”Svenska Miljöskandaler” Sobers förlag 1995 av Nils Lalander. Min kursivering, JÅ)

Kunskapsförskingring
Om vi sedan fokuserar några andra grupper än de klassiska miljöskandalerna så måste till Nils Lalanders miljöskandallista åtminstone tre – till synes helt olikartade – kategorier adderas. De två första: offren för asbestanvändningen och flygbränslet MC 77. Samhällets tillsynsmyndigheter (speciellt Arbetarskyddsstyrelsen och Socialstyrelsen) var handlingsförlamade i decennier med hänvisning till att ”forskningen” och ”vetenskapen” inte var enad om vilken skadeverkan som asbesten och flygbränslet utövade på den mänskliga organismen. Trots ett överväldigande antal vittnesbörd om skadorna möttes de drabbade (och deras fackliga organisationer) av en närmast cementerad uppfattning hos tillsynsmyndigheterna, ”expertis” vid de yrkesmedicinska klinikerna med flera. Det vetenskapliga genombrottet kom i stället från ett annat håll, från fackligt håll. LO-läkaren Anders Englund fann 1974 att åtta arbetare på NOHAB i Trollhättan hade dött i mesoteliom. Därefter kom den vetenskapliga vändpunkten också vid de yrkesmedicinska klinikerna. Änkorna och de överlevande fick äntligen rätt om än inte sina nära tillbaka.

Mediapsykos
Den tredje gruppen, de elöverkänsliga, har betraktats på ett likartat sätt. Tidigt ute var Arbetarskyddsstyrelsen med dess överläkare Richardo Edström 1985. I polemik med dåvarande Arbetsmarknadsminister Anna-Greta hävdade han att det är massmedias debatt om bildskärmar som är farlig, och inte bildskärmarna i sig. Anna-Greta Leijons svar var att bildskärmsanvändarnas oro måste tas på allvar och att politikerna inte bara kan ta experterna på orden. (Läkartidningen 1985, ss 3484 och 4295).

Arbetarskyddsstyrelsens uppfattning backades upp av hjärnforskaren David Ingvar. Han kommenterade 1989 en undersökning om elöverkänslighet och hävdade då att en del av fenomenet berodde på felaktig information från massmedia till allmänheten. Tillsammans med beteendeprofessorn Bernhard Frankenhauser och hudprofessorn Sture Lidén och några tongivande kretsar inom Läkarsällskapet, normrerade de elöverkänslighet till närmast ett hysteriproblem. Andra, till exempel professorn i medicinhistoria, Karin Johannisson, förankrade sedan den här ”dagshysterin” i ett längre perspektiv. Det gjorde hon med utgångspunkt från ett resonemang om ”teknostress”: historien ”visar” att folk gång efter annan har blivit ”sjuka” (hysteriska) när stora tekniska omvälvningar inträffar. Det fanns bara en hake: Forskarna saknade helt forskningskompetens om de elektromagnetiska fältens fysik.

Desto allvarligare är Socialstyrelsens och Arbetarskyddsstyrelsens agerande. Trots att de enligt författning är ålagda en strikt neutralitet i vetenskapskontroverser så agerar både SoS och ASS åklagare, advoktat och domare på ena sidan i den är vetenskapskontroversen. Man behöver nog inte gilla akademiska trätor för att inse att sådant inte gynnar en fri, dynamisk och öppet sanningssökande forskning. Ängsliga forskare som agerar enligt något slags linjeprincip, och söker i facit, tillför sällan något väsentligt till de viktiga frågorna om hur arbetslivets villkor och folkhälsan ska förbättras.

Juridisk våda uppstår när myndigheter ”sliter” en vetenskaplig tvist som är en diskussionsfråga. Ett typexempel på det kan mycket konkret studeras i Uppsala Amalgamenhets JO-anmälan mot Socialstyrelsen. Det är en nedslående men mycket viktig illustration av hur Myndigheten överträder sina befogenheter. Man ställer sig på ena sidan en vetenskapskontrovers och agerar både mot de drabbade och den forskning som stödjer deras uppfattning. Den kan beställas hos Riksdagens Ombudsmän. Diarienumret är: 466296.

I en annan JO-anmälan mot Socialstyrelsen blev SoS prickad på grund av att man hade uttalat sig mot användningen av akupunktur på 70talet. Sådant ansågs då inte vara en beprövad och lämplig behandlingsmetod. JO fann att SoS överskred sina befogenheter att uttala sig i den här kontroversen och slog uttryckligen fast att det endast är HSAN, sjukvårdens ansvarsnämnd som kan bedöma vad som är ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, och då främst huruvida felbehandling har utförts. ( JO:s utslag från 1976 har diarienumret 211/75 och är av stort intresse också för dagens kontroverser både i amalgam-och elöverkänlighetsfrågorna.)

Forskningsläget om elöverkänslighet
Forskningen om elektromagnetiska fälts på verkan på biologiska organismer har en entydig tendens: samband med ohälsa upptäcks hela tiden. Däremot är det är helt oklart vilka (biologiska) mekanismer som ger insjuknandet. Vilket kan ta mycket lång tid att exakt fastställa; cancerforskningen till exempel har – trots att forskningsområdet har varit prioriterat – inte i detalj kunnat utröna alla de olika uppkomstmekanismerna. Sålunda vet man väldigt mycket om celldelning men mindre om den mängd olika anledningar som primärt får cellerna att börja bete sig onormalt. Det här är mycket viktigt att komma ihåg. Socialstyrelsen har ju i diskussionen om elektromagnetiska fält energiskt har framhållit att man inte med bestämdhet kan uttala sig om hälsoläget. Man har sagt att det inte finns någon ”känd mekanism” som idag närmare ger besked om hur nerv-och hudskador uppstår. Från detta faktum har sedan Riksförsäkringsverket och sjukkassorna dragit helt felaktiga slutsatser om de elskadades nedsatta arbetskapacititet. För om man är sjuk – diagnosen är i det här sammanhanget helt oväsentlig – och har nedsatt arbetskapacitet så har samhället ingen rätt att ifrågasätta det och förneka dem samhällets stöd, som Försäkringskassans förtroendeläkare så ofta gör. Det skapar enbart rättslöshet och social misär. De sjuka stöts ut från vårt sociala skyddsnät.De blir allt fattigare och sjukare.

Inom forskningen på elöverkänslighet har man kommit fram till en mängd alarmerande samband. Här några typexempel:

  • ”Det finns ett stort antal studier av samband mellan yrkesmässig exponering för Elektriska och Magnetiska Fält och risken att insjukna eller dö av leukemi och hjärntumör. En del av dessa visar statistiskt säkerställda associationer…” (SoS egen bedömning av yrkesrelaterad EMF-exponering, sidan 52: Cancer: Bedömning)
  • ”I flera studier av män i elektriska yrken har rapporterats en förhöjd risk för bröstcancer.” (Demier, Matanoski, Lomeris, Tynes m.fl. 91-92)
  • Förhöjd risk för maligna melanom förelåg för anställda inom svensk elektronik-och kommunikationsindustri samt hos elektronikingeniörer.” (Vågerö-Olin 83-82; De Guirre-88)
  • ”För hypofystumörer finns en signifikant förhöjning av gruppen lokförare och konduktörer.” (Flodérius 61-69)

(Citaten kan studeras i Socialstyrelsen egen utredning om hälsofeffekter av elektromagnetiska fält, SoS-rapport 1995:1. Här anförs givetvis också en hel del resultat som problematiserar de ovan citerade resultaten)SIF-undersökningen
När det gäller omfattningen av ohälsa är den undersökning som SIF genomförde tillsammans med 10 andra TCO-förbund vintern 1995 av stort intresse. I en enkät fick de medlemmar som ansåg sig vara elöverkänsliga bland annat beskriva sina symptom, arbetsplatsituationen, vilket stöd som de fått på sin arbetsplats. 2800 personer hade svarat på enkäten:

Symtom.

  • Av de 428 svaren (från SIF, från övriga TCO-förbund inkom 2338 svar) har 326 (76%) svarat att de har minst ett symptom.
  • Drygt hälften av kvinnorna har symptom som gäller Ögon men endast 38% av männen.
  • Med växande Ålder, Antal år och Antal timmar per dag vid bildskärm växer Antalet symptom både för kvinnor och män.
  • Vid en jämförelse mellan yngre och äldre kvinnor framhävs symptomet Hud för yngre kvinnor och Mun och Värk i ansiktet för äldre kvinnor…
  • Andra symtpom som framträder som första utpekade symptom är Sveda i ansiktet, Näsa och Värk i leder.( SIF- rapport ”Elöverkänslighet bland SIFs medlemmar”, 30/10-96)

På arbetsplatsnivå är problemen alltså kända. Det är också här som skyddsorganisationer och företagshälsovård gör något åt saken. En rad olika företag har utarbetat en policy för elöverkänslighet och sanerat arbetsplatserna: Öhmans fondkommission, försäkringsbolaget Skandia, SAS för att nu ta några exempel.

Seriös kognitionsforskning är viktig
Kognitionsforskning – forskning om hur vi upplever världen – är ingen nyhet. Den har sedan länge bedrivits, till exempel inom pedagogik. I det samhälle som nu tar form, det datoriserade och högteknologiska, blir ”Den Mänskliga Faktorns ” betydelse – paradoxalt nog – än viktigare att studera. Vi kan till exempel studera den svåra dialysolyckan i Linköping 1983 då 3 patienter dödades.Eller den stora spårvagnsolyckan på Vasaplatsen i Göteborg 1992 (16 döda och hundratals svårt skadade personer). Eller vid tillbudet med nödkylningssystemet (som man hade glömt bort att sätta på!) i ett svenskt kärnkraftverk, hösten 1996 (ingen kom till skada men härdsmälta hade kunnat uppkomma om ett annat allvarligt fel samtidigt hade uppstått).

I samtliga fall fanns stora brister på kognitionsforskningssidan:   de riskerna hade kunnat undanröjas och ingen alls hade behövt skadas om kognitionsforskning hade integrerats med teknisk utveckling (fram för allt manualer och handhavande och service av apparater). En sådan kognitionsforskning är både nödvändig och relevant. Den riktar sig mot faktiska risker som vi på olika sätt måste lära oss att observera på ett bättre sätt.

Kognitiv terapi
Med kognitiv terapi förhåller det sig något annorlunda. Det är en psykologisk/psykiatrisk verksamhet som ingår i en terapeutisk tradition att försöka hjälpa människor med bristande verklighetsuppfattning och en förvrängd självbild. Man behandlar olika sjukdomstillstånd från depression till Schizofreni. Utgångspunkten är alltid patienternas föreställningar, som genom öppen dialog kring problemen succesivt inringas och ”attackeras”, främst av patienterna själva, som via de med terapeuten gemensamt diskuterade hemuppgifterna, prövar olika tolkningssätt av verkligheten mellan terapitillfällena .

Det bör här observeras: grunden för den här terapin bygger på samförstånd och ömsesidighet med patienten; öppna kort utan någon manipulation. Så beskriver Carlo Perris, den främste svenske företrädaren på område, saken.
Han har skrivit två böcker i ämnet ”Kognitiv terapi i teori och praktik”, Natur och Kultur 1986 respektive ”Kognitiv psykoterapi vid schizofrena störningar”, Pilgrim Press 1991). Jag frågade Carlo Perris hur han vill positionsbestämma sin terapi i förhållande till traditionell psykodynamisk analys (Freud):
-Den vetter i vart fall mot det hållet, svarade han.
Huddinges Yrkes-och Miljömedicins praktiserande av kognitiv terapi var för honom helt okänd. Jag talade också med Hjördis Perris, som professor Birgitta Kolmodin-Hedman (Huddinge Yrkesmedicin) till mig angivit som referens och ”handledare” för Huddingegruppens kognitiva terapier på elöverkänsliga. Hon blev närmast förfärad eftersom inte hon över huvud taget inte hade varit i kontakt med den här verksamheten på Huddinge Sjukhus.

Skillnader mellan kognitiva terapier
Det finns en del avarter också inom den här diciplinen. I extremfallet kan den omfattas av ”terapeuter” som låser in vettskrämda fobiker i ett rum och tvingar dem, exempel människor med spindelfobier, att ta upp spindlar med händerna för att på så sätt få dem att ”vänja” sig vid de fredliga insekterna. En annan variant är så kallade ”omprogrammeringar” av sektoffer. Fast det är väl kanske tveksamt om de här avarterna egentligen kan betecknas som kognitiv terapi:   frivillighetsmomentet och ömsesidigheten mellan patient-terapeut är till exempel mycket diskutabelt.

Enligt Carlo Perris är det som skillnaden mellan eld och vatten att jämföra den här kognitiva beteendeterapin med kognitiv terapi. Den kognitiva beteendeterapin, eller Uppsalaskolan, utgår bland annat från institutionen för tillämpad psykologi i Uppsala, där bland annat psykologen Bengt Andersson varit verksam. Andersson har samarbetat mycket med stressforskaren Bengt Anetz som var klinikchef på Huddinges Yrkesmedicinska klinik. Uppsalaskolans teorier går ut på att man kan förändra beteendets ytstruktur. Perris teori går däremot ut på en nödvändig växelverkan mellan ytstruktur och djupstruktur. (Inom ett närbesläktat forskningsområde brukar lingvisten och språkforskaren Noam Chomsky tala om språkets ytstruktur och djupstruktur; dess innehållssida och dess uttryckssida och de fatala misstag som språkforskare kan begå om man ensidigt koncentrerar sig på det ena eller det andra. På samma sätt kan man betrakta förhållandet mellan de bägge ytterligheterna psykodynamisk teori och beteendeterapi.)

Så kallad ”kognitiv terapi” har även ibland använts i mycket auktoritära sammanhang, för politiska/militära syften. Det har gjorts när man velat bryta ned vissa slags beteenden och bygga upp andra ”nya” (och önskvärda). Den här ”terapin” kallas också ”hjärntvätt” .Vid ”framgång” ger den dock tämligen oönskade biverkningar: vitala delar av offrets personlighet utplånas…

Efterlyses: en öppen diskussion om villkoren för kognitiv terapi
Det måste dock betonas: vanligtvis bedrivs en etiskt försvarbar terapi av kognitionsstörningar. Samhällets kvalitetskrav finns i en författning från Socialdepartementet (SOU: 1996:138) med legitimationskrav på kognitiva terapeuter. Det samma gäller för andra psykoterapier, psykoanalys, hypnos och så vidare. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet inom sjukvården och personer som bedriver kognitiv terapi utan att ha tillräckliga kunskaper eller legitimation ska till Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd anmälas för utkrävande av disciplinansvar. (Gäller det folk utanför den offentliga sjukvården är kvacksalverilagen och vanligt domstolsförfarande tillämpligt.)

Men trots att det finns höga etiska och fackmannamässiga krav på utövandet av kognitiv beteendeterapi är metoden, också när den utövas legitimt, kontroversiell. Främst kommer kritiken från en del freudianska psykoanalytiker som ibland gör anspråk på att kunna förklara allt – och därför inte kan förklara något. På den kognitiva terapins ”vetenskaplighet” verkar de ställa högre krav än på sig själva. Men det finns inget ”facit” på det här. Man håller på det man tror på men ska naturligtvis göra det med öppet visir. Vilket måste också här måste betonas, eftersom min analys görs med öppet kritiska förtecken mot den så kallade kognitiva beteendeterapin på elöverkänsliga patienter.
Kognitiv terapi som utövas av icke legitimerade ”terapeuter” är en snabbt ökande gråzon idag. Inom elöverkänslighetsområdet kan nämnas Institutionen för tillämpad psykologi i Uppsala samt Huddinges Yrkes-och Miljömedicinska klinik.

Det är dags att den nu dras fram i ljuset och diskuteras offentligt och ordentligt; de häftiga meningsuppfattningarna om denna metodik inom psykologfacket bör inte förbli någon intern angelägenhet. Vi vill ha en varudeklaration om vilka som står för vad!

När åsikt går före insikt
Forskare från andra discipliner som har studerat elöverkänslighetsforskningen är mycket förvånade över den vetenskapliga nivån på verksamheten; den har ofta inte passerat åsiktsstadiet. Både i form, innehåll och utveckling kan den kännetecknas som en vetenskapskontrovers – där det vetenskapliga undersökningsarbetet ofta har fått stå tillbaka till förmån för att stärka helt obevisade teorier, vilka à priori sedan utnyttjats för att ge vetenskapligt sken åt åsikterna. Sociologiprofessor Thomas Brante och sociologen Helena Norman vid högskolan i Örebro respektive Lunds universitet har utförligt beskrivit detta i ”Epidemisk masspsykos eller reell risk” (Symposion 1995). De tecknar där bilden av en forskning i allvarligt förfall. Det här var, åtminstone på Ingela Thaléns tid, väl känt också i Arbetsmarknads- och Socialdepartementen. Andra, Görel Thurdin exempelvis, har gått in i politisk närkamp med de här särintressena. I en briljant motion till Riksdagen (våren -97) kräver hon genomskinlighet i forskningen och ministerstyre för att folkviljan ska få ett genomslag också på ämbetsmannanivå. Den motionen är bilagd i appendix i slutet av texten.

Tala är silver…
Ovan redovisades hur Arbetarskyddsstyrelsen, Richardo Edström med flera tidigt förankrade sin förklaringsmodell. Sitt extrema uttryck fick detta när hudläkaren Sture Lidén – som fått miljontals kronor av forskningsmedlen till elöverkänslighet – i början av 90-talet uppmanade läkarkår och massmedia att ”tiga ihjäl” hela problematiken så att den här ”masshysterin” kunde få självdö.

Men det fanns också en del andra ingångar till problemet. Psykofysiologi är det begrepp som myntades från en krets vid Statens Institutet för Psykosocial Miljömedicin (Bengt Arnetz, Mats Berg, med flera). Ett populärt begrepp här är så kallad teknostress. Enligt den här teorin så uppfattar man sig själv som systemets fånge; börjar att ängsligt, likt råttan i hjulet, trampa på, blir rädd när man får bekräftat att hjulet, och därmed markkontakten, börjar att röra sig, blir desperat, råkar ut för paniksyndrom och kollapsar till slut; mentalt och fysiskt utbränd.

En av de allra viktigaste betingningsfaktorerna har, som påtalats ovan, massmedia ansetts vara: det är när media skriver om bildskärmarna som betingning uppstår som initierar och förstärker ”epidemiska” hud- och andra besvär. Kvalitén på den här forskningen har dock detaljgranskats och kritiserats häftigt; forskningen har beslagits med en hel rad felaktigheter, den viktigaste är att mätningar på elöverkänsliga har skett i blindo eftersom den viktigaste mätparametern, den på de elektriska och magnetiska fälten, har varit så gott som okontrollerad i de försök och experiment som gjorts. Till exempel mäter man oftast inte alls i de högfreventa områdena som hela tiden breder ut sig i samhället och är ett stort bekymmer för elteknikerna utanför forskningen på elöverkänslighetsområdet. De normala vetenskapliga kriterierna som används vid medicinsk somatik tillämpas alltså inte när det gäller så kallad psykosomatik, i vart fall inte på elöverkänslighetsområdet.
Tiga är guld
Den ”psykofysiologiska” förklaringen går alltså ut på att till exempel en bildskärmsanvändare stressar upp sig (tidspress, allt mer avancerade uppgifter, chefen hänger över axeln etc) så mycket att det till slut uppstår objektivt mätbara, fysiologiska reaktioner, huvudvärk, ögonbesvär, hudbesvär. När det skrivs om det här i media förvärras bara den enskildes situation, förstärkt som den blir av en allmänt övergripande betingning. (I andra sammanhang kan den här terorin dock ha ett visst fog för sig. Om en galning stoppar nålar och rakblad i limporna i butiken hos ”Matnära” och massmedia tidningarna slår mynt av den här enstaka händelsen, så tenderar det att ”epidemiskt” egga andra galningar att ge sig upp på liknande bedrifter. En nyhetsrapportering i notisform vore ingen stark eggelse.)

De yrkesmedicinska klinikerna i Sverige är helt infasade på samma tongångar: Debatten om elektromagnetiska fälts eventuella skadlighet på hälsan skapar oroliga människor som riskerar att fastna i sina egna elektrofobier.

Journalisterna själva då? Hur ser de på den här saken? Är det bara lösnummerupplagan som gäller? Ett brev från Svenska Journalistförbundet, daterat den 11/4 1994 till Föreningen El-och bildskärsmsskadade i Göteborg ger oss ett besked:

”…Mediebranschen är mycket bildskärmsintensiv. Svenska Journalistförbundet har under flera år på olika sätt bistått både journalistklubbar och enskilda individer att dels förebygga skador dels hjälpa redan drabbade. För SJF är det en självklar uppgift att bevaka dessa frågor. Åtta anmälda arbetsskador inom bildskärmsområdet ligger för närvarande på TCO:s arbetsskadeenhet… För SJF är det en självklar uppgift att på alla sätt verka för att våra medlemmar kan arbeta på arbetsplatser, där arbetsmiljön kan säkerställas inom alla områden. Där ingår bildskärmsfrågorna som en av de viktigaste uppgifterna.”

Hjälpen var fjär
I början av 1994 förklarade även Socialstyrelsen att förhållandet mellan elektriska och magnetiska fält och hälsorisker bäst kunde förstås genom en psykologisk förklaringsmodell, trots att en växande vetenskaplig kunskap (fram för allt utanför Sverige) pekade allt mer i riktning mot strålningsskador, trots en samlad kunskap hos den i Sverige växande Föreningen för El-och bildskärmsskadade, FEB, och trots att forskningen nu också uppvisade en rad uppseendeväckande samband med cancer, fram för allt relaterad till professionellt verksamma inom elyrken.

I stället för en allsidig analys och ett tillvaratagande av de drabbades kunskaper valde tillsynsmyndigheteten på sjuk-och hälsovårdsområdet att förlita sig de yrkesmedicinska klinikernas ”erfarenheter”. Vilket vid ett första påseende verkar helt riktigt. För vilket intresse annat än patienternas skulle en yrkesmedicinare ha – annat än att rehabilitera de här människorna?
Den frågan har ställts många gånger från de mest skilda håll. Intressant i detta sammanhang är den analys som företrädare för FEB har gjort: föreningens medlemmar har blivit hjälpta av samhällets myndigheter i proportion till det avstånd som finns mellan den drabbade och närmaste yrkesmedicinska klinik: Ju längre bort kliniken befann sig, desto bättre hjälp ansåg de drabbade att de fått (dock inte av kliniken) och vice versa.
Uppenbarligen så krockade två vitt skilda synsätt på vad rehabilitering skall syfta till. Där finns en djup och allvarlig förtroendeklyfta.

Ett typexempel på de yrkesmedicinska tankegångarna kan läsaren studera i   ”Ont i munnen – av psykiska påfrestningar” av Jan-Otto Ottosson i Colgate/Tandhälsan som återfinns i appendix till texten. Läs gärna igenom detta innan du går vidare. I flera egna intervjuer med professorer vid olika yrkesmedicinska kliniker anförs exakt samma argument. De har ett visst genomslag på psykiatriska kliniker men är nog något av en främmande fågel inom psykologiområdet.

Kropp men framför allt: själ
Efter hård kritik och en rejäl offentlig debatt retirerade Socialstyrelsen från sitt ställningstagande och distanserade sig från egen ”expertgrupps” (där ingen hade någon egen forskning på området) psykologiska förklaringsmodell. ”Problemen är reella och måste tas på allvar”, sa man nu. Men någon motsvarande omprövning hos dem som försett ”expertgruppen” med den vinklade informationen har fortfarande inte synts till. I stället rullade forskningen om elöverkänslighet med psykologiska förtecken på, som om inget hade hänt.

Ingenting tyder heller på att de yrkesmedicinska klinikerna har nyanserat sin uppfattning. På läkardagarna i Örebro om ”Kropp och Själ” 1996 (se ”Avslutande diskussion”, kap. 7 nedan) snarare inskärptes den psykologiska förklaringsmodellen; kognitiv beteenderapi och andra ”coping”-strategier lanserades som verksamma mot sjukvårdens ”flygande holländare”. Av allt att döma så är läkardagarnas kantring mot psyke versus soma sedan dess av ett ihållande slag. Men hur ser då den teorin ut i praktiken?

Huddinge Yrkes-och Miljömedicin
Det praktiska innehållet i de här teorierna kan studeras på Huddinge Sjukhus. Sedan 1990 har patienter med elöverkänslighetssymtom i Stockholmsområdet remitterats till Huddinge Sjukhus, Samhällsmedicin Syd (tidigare till Södersjukhuset). Internt hade man ett nära samarbete med Amalgamenheten (nedlagd 1995) dit patienter med symptom på kvicksilverförgiftning från amalgam också remitterades. Här finns en patientkategori som alltså är dubbelt drabbad; de har ofta amalgambesvär initialt men drabbas sedan också av elöverkänslighet.

När Amalgamenheten lades ner hade dock inga kliniska iakttagelser om samband med skador från amalgam/amalgam-el konstaterats på enheten. Däremot låg kliniken i en öppen och permanent fejd både med företrädarna för fram för allt Tandvårdsskadeförbundet och sina kollegor på amalgamsaneringsenheten i Uppsala (som funnit samband).
Amalgamenheten vid Huddinge arbetade hela tiden utifrån de gamla (er-) kända premisserna om patienthysteri och medialt spridd ”epidemi”. Deras diagnostik (problemet sitter inte i tänderna, amalgamet är inte bevisat farligt) och deras behandlingsteori – psykologiskt omhändertagande, kognitiv terapi – gick i stort sett ut på precis samma sak som elöverkänslighetsmottagningens.

Det här  förståelsekonceptet har  ”Huddingefolket” också manifesterat vid otaliga föreläsningar och konferenser runt om i landet. Det har för tillfället ett starkt genomslag i Arbetslivsinstitutets verksamhet där en mängd kurser ges för vidareutbildning av läkare, skyddsingeniörer och så vidare. Vidare har det varit väl tillgodosett genom representation i den prioriteringskommitté som avgör vilka institutioner som ska beviljas forskningsmedel på elöverkänslighetsområdet. Kognitiv terapi, men också psykofarmaka, lanseras som botemedel. Snabbt, billigt, enkelt och effektivt verkar vara några av nyckelord som konceptet kan ”säljas in” med.

På amalgamforskningsområdet hade man också representation i Socialstyrelsens expertkommitté. Just nu sitter Lena Hillert från Huddingekliniken i en sådan expertkommitté som ska utvärdera hur samhället ska handha människor som har problem med amalgamskador och elöverkänslighet. Där sitter också Sven Langworth som gjort karriär på amalgamenheten vid Huddinges Yrkesmedicin. Noteras bör också att docent Magnus Svartengren, en av Socialstyrelsens ”experter” i denna fråga (trots att han inte alls forskat i de här frågorna), också har en tjänst vid Huddinge Yrkes-och miljömedicin. Dr Lena Hillert sitter dessutom i Arbetslivsinstitutets expertgrupp som även den på regeringens uppdrag ska utreda kriterierna för elöverkänslighet.

Frågan är bara: motsvarar denna maktkoncentration med utgångspunkt från Huddinge Sjukhus någon unik kompetens därstädes?

Språkrören
Med frågan om maktkoncentration contra kompetens ringande i mitt huvud deltog jag på en endagskonferens i Arbetarskyddsstyrelsens regi i Västerås i april 1996. Bland annat föreläste professor Birgitta Kolmodin-Hedman om Huddingegruppens kognitiva terapier. Jag ställde in pleno några frågor till henne, bland annat hur hon förklarar det smärtbegrepp (efter Glenn Haegerstam) som gruppen använder som förklaringsmodell i Huddinge Yrkes-och miljömedicinska verksamhet. Hon blev mig svaret skyldig, trots att jag citerade flera gånger ur projektplanen för kognitiv beteendeterapi på elöverkänsliga. Inte bara jag, utan många av de andra deltagarna från ett hundratal olika företag med elöverkänslighetsproblematik, hajade till: Vad är det som pågår på Huddinge Yrkes-och miljömedicinska klinik? Jag beslöt mig för att närmare ta reda på den saken.

Min utgångspunkt var deras senast publicerade studie ”Kognitiv terapi vid behandling av patienter med elöverkänslighet” (Centrum för yrkes-och miljömedicin, Huddinge Sjukhus i juni 1996) av Birgitta Kolmodin-Hedman, Lena Hillert, Erik Sabreus och Barbro Dölling. Den kan beställas därifrån: 08 -7465665. Läs den själv! )

Studien är generaliserbar. Den kan gälla som ett typexempel på en rad andra forskningsobjekt med likartade utgångspunkter (Lidén, Arnetz, Berg, Andersson m.fl.) som lyft ansenliga belopp för sina aktiviteter för att undersöka hur psykologiska faktorer och stress möjligen kan förklara varför människor insjuknar till följd av de elektromagnetiska fältens påverkan.
Och eftersom just den här studien, ett slags behandlingsforskning, tillmäts en så pass hög specifik vikt av Arbetarskyddsstyrelsen, Socialstyrelsen och de yrkesmedicinska företrädarna i Sverige så förtjänar den en omsorgsfull analys. Tillför den något nytt? Vilken arbetslivs relevans har den? Vad säger patienter som deltagit i verksamheten?

Exemplet – och undantagen
Jag började dock i en annan ände. Mitt eget intervju-undersökningsmaterial, fram för allt med företrädarna för den ”psykologiska” förklaringsmodellen, under de senaste två åren är omfattande. Utåt, i själva sakfrågan, var bilden mycket tydlig. Inåt, och då gällde trendsättarna och drivkrafterna, var det inte lika enkelt. Där finns en del intressanta skillnader. Men vissa mönster och maktgrupperingar återkommer hela tiden. Jag fann också några vanmäktiga forskare som hade fått mycket intressanta forskningsansökningar avslagna.

I det följande koncentrerar jag mig främst på Huddinges Yrkes-och miljömedicin, inte för att de är exempellösa – jag kunde till exempel uttömmande ha beskrivit sådant som ”fallet Monika Karlsson” i Lerum som Försäkringskassan på Yrkesmedicinarnas inrådan försökte tvinga till mentalsjukhus, och när hon vägrade, drog in hennes sjukpenning . Eller anföra tragiska självmord till följd av att behandlande läkare antingen inte förstått eller av rent oförstånd ignorerat den elöverkänsliges förtvivlade nödrop; fall med tvångsomhändertagning på psykiatrisk klinik med mera. Analysen av Huddinge ger dock en mera normal bild av vad som pågår. De citeras dessutom gärna av kollegor inom yrkesmedicinen som EXPERTERNA.

——————————

Hela Forskning eller Förfall är 60 sidor långt, men här har du fått en bra uppfattning vad det handlar om. Beställ gärna hela och läs.
Den här skriften kan beställas från Tandvårdsskadeförbundet i Stockholm
ring 08 – 6419081 /6419083
Till sist bara de litteratur referenser som finns sist i skriften.

59

8. LITTERATURBakgrund – ”Förvetenskap”:
”Svenska miljöskandaler” av Nils Lalander, Sobers förlag 1995
Läkartidningen 1985 ss3484 och 4295
”Möt dig själv bortom allt förnuft” av Bengt Stern, Lenneaus förlag 1990

Vetenskap och Ideologi:
”Psykologi eller ideologi” av Noam Chomsky, Norstedts 1977
”Bortom frihet och värdighet” av BF Skinner, Norstedts 1972
”Varför var det så segt”, doktorsavhandling om lågriskkemi, miljödriven innovation och kravformning av Ernst Hollander , KTH 1995

Vetenskap och paradigm:
”Epidemisk masspsykos eller reell risk?” av Thomas Brante o. Helena Norman, Symposions förlag 1995.
”De vetenskapliga revolutionernas struktur” av Thomas Kuhn, Doxa 1979

Vetenskap, metodik och kunskapsteori:
”Det öppna samhället och dess fiender” av Karl Popper, Akademilitteratur 1972.
”Fysikens Tao”, av Fritjof Capra, Korpens förlag 1982.

Vetenskap och sakläge:
”Electropollution” av Roger Coghill, Thorsons Harper Collin Publishers, London 1992.
”Electrohealing” av Roger Cogholl , Thorssons Harper Collin Publishers, London 1991.
”Elöverkänslighet, Kan det förebyggas?” av Martin Andersson o. Leif Westlund, Sunflex 1991.
Vetenskap och moralisk-juridisk rätt:
”Faktiskt given rätt; Faktiskt gällande rätt; Moraliskt-rättsligt gällande rätt” av Rainer Cars, särtryck ur tidskriften Svensk Linje 1982.
Myndighetsagerande och prejudicerande domslut i förvaltningsdomstolar:
”Koncensus”-uttalande från Försäkringsläkarna i Sverige 960921, undertecknat av 26 svenska Försäkringsöverläkare.
Marianne Berg versus Riksförsäkringsverket. Pilotfall om bildskärmsskada. Socialstyrelsens rapport om elektriska och magnetiska fält och hälsa 1995.
Ett flertal inlagor av Lars Carlsson i Göteborg om amamalgamskadade och elöverkänsliga till olika förvaltningsättsliga instanser.
”Demokrati, rättsäkerhet o. myndighetsutövning”, riksdagsmotion -97 av Görel Thurdin.

Vetenskapliga åsikter presenterade som fakta
”Ont i munnen – av psykiska påfrestningar” av Jan-OttoOttosson i tidningen Colgate/Tandhälsan 2/96.
”Mäta fält – lögn eller sanning”, analys av Statens Strålskyddsinstitutet med flera statliga myndigheters godtyckliga metoder att mäta och redovisa elektriska fält från bildskärmar, en stencil av Clas Tegenfeldt, Liköping 1994.

Vetenskap och juridik:
Ny behörighetsreglering på hälso-och sjukvårdens områden m.m. SOU 1996:138.

Vetenskap och kognitiv terapi i teori och praktik:
”Kognitiv terapi i teori och praktik” av Carlo Perris, Natur o. Kultur 1992.
”Kognitiv psykoterapi vid shizofrena störningar” av Carlo Perris, Pilgrim Press 1991.

Samhällets bemötande av de elöverkänsliga:
”Fältslaget” av Gunni Nordström och Carl von Schéele, Tidens förlag 1996.
”Elöverkänslighet – De elöverkänsligas situation i samhället”, B-uppsats i sociologi av Johanna Granath, Lisbeth Petersson o. Helena Stål, Högskolan i Kalmar 1995.
”Elarbetsskadad – Elöverkänslig. Hur lever man då?” av lokalföreningen FEB/VÄST 1994.

Dessutom mycket litteratur som tar upp amalgamproblematiken. Elöverkänslighet och skador från amalgam hör ofta ihop. Men jag koncentrerar alltså mina referenser till de mera elinriktade publikationerna.

[ ”Abstract” index ] [ Kvicksilver start sidan ] [ Nytt på sidorna ]
en kommentar är alltid välkommen – e-mail peo@kvicksilver.org
© 1997     http://www.kvicksilver.org/abs/forskning.html

Svenska Miljöskandaler – eller dog korna av inbillningssjuka i Finnspång kommun?

 

Nils Lalanders Svenska Miljöskandaler avslöjar hur ansvariga gör allt för att dölja miljöskandaler

 

Nils Lalander skriver i sin bok under rubriken ”En följetong genom tolv år – – -”  Lalander skriver om när Finspång kommun hade förgiftat brunnsvattnet i Ersbyn genom att dumpa miljögifter i en grustäkt. De ämnen som dokumenterats genom vattenanalys var bland annat fenol och tallium. Korna blev sjuka och dog en efter en. När sjuka kor skickades bort till annan ort blev de friska men så fort de kom tillbaka insjuknade korna igen. Folket i byn blev också sjuka av magplågor, synrubbningar, blödningar, svimningar. Kommunen trodde byborna var inbillningssjuka och hela byn fick remiss till psykiatrisk mottagning i Norrköping för att undersöka om inte byborna blivit fixerade av vanföreställningen att vattnet var förgiftat.

I domslutet från två av fem ledamöter stod följande:

§     Det är osannolikt att så små mängder fenol, klorfenol, tungmetaller och tallium, som kan ha funnits i brunnsvattnet, kan ha gjort byborna sjuka.

 

§     Det är osannolikt att hela befolkningen drabbats av kronisk fenolförgiftning, eftersom alla inte kan vara lika känsliga. Suggestion är en förklaring som ligger nära tillhands: ”Det måste anses obestridligt, att det är i Erstorpsfallet finns ett ovanligt stort inslag av psykiska effekter.”

§     Fenol kan också tidigare ha funnits i bybornas brunnar, som var dåliga redan förut. Bara en brunn av fyra kan betecknas som bra.

§     Det finns så mycket annat som man kan bli sjuka av. Samma symtom som man kan få av fenol och tallium kan man få av dålig hygien t.ex. Det förekommer att folk förorenar sina egna brunnar.

§     ”Suggestion och psykiska pålagringsfenomen” kan ha bidragit till uppkomsten av symptomen. Att de fortsatte hos en del av byborna kan också ha den förklaringen.

§     Osannolikt är att de skadliga ämnena skulle ha spridit sig från den gamla grustäkten till byns brunnar, och om de skulle ha gjort det, så är det så utspätt att ingen kan ha blivit sjuk av det.

§     Osannolikt är det att vattnet kan ha gått upp från grustäkten till brunnarna. Och om det skulle ha gjort det, skulle det ha tagit så lång tid för vattnet att nå fram till byns brunnar att man kan glömma det.

§     Att man då och då blir sjuk tillhör vardagslivet”  . . . . kärandefamiljernas hälsostörningar måste ses mot en väsentlig psykosomatisk bakgrund”.

§     Att folk blev sjuka på hösten 1976 ”kan ha samband med den osedvanligt långa och ihållande torkan”.

§     Olämpligt var det att Finspång kommun och grusföretag grävde ut täkten i nivå med grundvattenytan samt tillät att olika slags avfall tömdes i gropen.

§     Sannolikt har myndigheters uttalande och åtgärder orsakat oro och hälsostörningar hos byborna. Detta i sin tur har medfört olägenheter som eljest inte skulle ha uppkommit. Därför måste byborna anses ha lidit allvarlig skada, för vilken kommunen bär ansvaret. Därför ska kommunen betala skadestånd, bland annat för förlust av dricksvattentäkterna.

Denna miljöskandal i Finspång kommun är ett exempel på varför man antog Försiktighetsprincipen i Miljöbalken för att inte återupprepa hälso- och miljöskandaler i framtiden. Ni kan lätt dra en parallell till hur våra myndigheter Strålsäkerhetsmyndigheten och Socialstyrelsen idag bortförklara elöverkänslighet, samt riskerna med den industriproducerade mikrovågsstrålningen.

 

 

Solveig Silverin, miljöingenjör fd handläggare på länsstyrelsen Kalmar