Forskningsfusk inom mobilstrålningen – Metodiken är inte vetenskaplig

Metodiken inom de epidemiologiska forskningen gällande mobiltelefonin har så grova felkällor att man måste misstänka forskningsfusk. Den akademiska naturvetenskapliga utbildning jag själv fick i grundkurserna biologi och kemi höll sannerligen en högre kvalitet än vad dessa högutbildade forskare lyckas åstadkomma. Metodikens felkällor skulle noga granskas och dokumenteras och hade man gjort detta i dessa studier hade man sett allvarliga felkällor i metodiken. Detta är alltså forskning på hög vetenskaplig nivå jag jämför min grundutbildning med. Jag har markerat det viktigaste i det Dariusz skriver här om metodiken i studier som man lutar sig emot i IARC inom WHO. Studier vars metodik borde kunnat ha genomskådats av granskare. Forskningsfusk för att gynna mobilindustrin. Samma forskningsfusk kan man finna om man granskade metodiken i dessa provokationsstudier på elöverkänsliga. Läs en mer ingående analys av felkällorna på Lennart Hardells blogg

Googleöversättning av  Opinion: Scientific Peer Review in Crisis                               The case of the Danish Cohort                                                                                    By Dariusz Leszczynski | February 25, 2013

Publiceringen av en vetenskaplig studie i en peer-reviewed tidskrift är allmänt erkänd som en sorts ”nobilitation” av studien som bekräftar sitt värde. Peer-review processen för att garantera giltigheten och kvaliteten på vetenskap som söker publicering. Detta är inte alltid fallet. Om och när granskningen misslyckas, blir slarviga vetenskap publiceras.

Enligt en färsk analys publicerades i Proceedings of the National Academy of Sciences, cirka 67 procent av 2047 studier indragna från biomedicinska och life-science tidskrifter (från 3 Maj 2012) berodde på vetenskaplig oredlighet. Indikerade emellertid samma PNAS studien att ca 21 procent av de retraktioner tillskrevs en vetenskaplig fel. Detta tyder på att brister i peer-review ledde till publiceringen av studier som inte borde ha gått samlingsstationer. Denna relativt låga antalet studier som publicerats i fel (ca 436) kan vara toppen av ett större isberg, som orsakas av ovilja redaktörerna att vidta en åtgärd.

Peer review är helt klart en ofullkomlig process minst sagt. Luddiga granskning eller granskare har tillåtit subpar vetenskap i litteraturen. Vi hör om några av dessa förbiseenden när studierna dras tillbaka på grund av ”vetenskaplig fel.” Verkligen, ligger felet i dessa fall med granskare, som borde ha fångats sådana misstag eller bedrägerier i deras första granskning av forskningen. Men tidskriftsredaktörer även att skylla för att inte tillräckligt att använda sina befogenheter för att dra vetenskapligt felaktiga studier.

Ett typexempel: I maj 2011, Internationella byrån för cancerforskning (IARC) klassificerat strålning mobiltelefon som möjligen cancerframkallande hos människan bygger huvudsakligen på epidemiologiska bevis. I december 2011 misslyckades uppdateringen av de största nya epidemiologiska studier, den så kallade danska kohort att hitta ett orsakssamband mellan hjärncancer och mobiltelefon strålning. Det publicerades i British Medical Journal.

Men som påpekats av ett antal forskare, inklusive jag själv, inte peer-review av den danska kohortstudie att känna igen ett antal brister, som kullkasta slutsatserna i studien.

Jag har skrivit om texten till mer begriplig svenska:                                                          I studien hade man endast utgått från längden på mobilabonnemanget och inte från exponeringstiden, den tid personerna talade i mobiltelefonen. Eftersom studien skulle baseras på tiden och cancereffekterna av mobilstrålningen är metodiken grovt felaktig då man utgått från abonnemangstiden inte exponeringstiden av mobilstrålningen.

Två personer som använder mobiltelefonen i många timmar och en annan bara några minuter per vecka klassificerades och analyserades i samma exponerings grupp då deras abonnemang var av samma längd. Detta innebar att i den danska kohortstudie blandades storanvändare av mobiltelefonen med personer som nästan var oexponerade. (min kommentar: detta är medvetet forskningsfusk)

Från den inledande storleken av kohorten av 723.421 abonnenter mobiltelefon, var mer än 420.000 privata abonnenter som ingår i studien, men mer än 200.000 företag abonnenter exkluderades. Att utesluta de företagsanvändare mobiltelefon innebar att, troligen var de tyngsta användarna uteslutas (om de inte hade också en privat abonnemang). Förutom att uteslutas från användarkategorier i studien företagsanvändare även klassificerats som oexponerade. Detta innebär att kontrollgruppen var förorenad. Som BMJ studien medgav: ”… Eftersom vi uteslutna företag abonnemang, mobiltelefon användare som inte har ett abonnemang i sitt eget namn ha felaktigt klassificeras som oexponerade …”

En annan brist i studien var en 12-årig mellan uppgifter som samlats in på prenumerationer mobiltelefon och information gallrats från en cancer register. I studien ansåg människor med abonnemang mobiltelefon som av 1995, medan cancer registerdata från 2007 användes i uppföljningsstudien. Det innebär att varje person som startat en prenumeration mobiltelefon efter 1995 klassificerades som oexponerade. Så studiens författare anses vara en person som fick diagnosen hjärncancer under 2007, men som hade startat en plan för mobiltelefon 1996 som oexponerade. I själva verket hade den personen med hjärncancer utsatts för mobiltelefon strålning i 11 år.

Det är uppenbart för mig att dessa brister upphäver slutsatserna i den danska kohortstudie. Peer-review misslyckades, och en studie som aldrig borde ha fått publiceras på grund av dess ogrundade slutsatser kvarstår som en giltig vetenskaplig artikel i British Medical Journal. Så länge som felaktiga studien inte dras den kommer att användas av forskare och beslutsfattare för att rättfärdiga sina handlingar, t.ex. en hänvisning till den danska kohortstudie har nyligen använt som underlag för att inte indikera ett orsakssamband mellan mobiltelefon strålning och hjärncancer av US Government Accountability Office.

Hur är det möjligt att British Medical Journal tillåtet så dålig recension kvalitet inbördes? Var peer recensioner inkompetent eller hade de intressekonflikter? Vad var medverkan av BMJ redaktörer? Varför, när varnas för allvarliga konstruktionsfel av läsarna har BMJ redaktörer inte vidtagit några åtgärder?

Enligt min mening den danska kohortstudie bör dras eftersom ingen revision eller skriva kan rädda den. Studien saknas viktiga uppgifter om exponering för mobiltelefon strålning. Vidare bör en utredning inledas för att avgöra varför en sådan bristfällig studie publicerades. Var det inbördes granskare och BMJ redaktör inkompetens ensam eller var en intressekonflikt mellan inblandade granskare? (Författarna till studien förklarade några intressekonflikter, men den ursprungliga kohorten uppgift etablerats med finansiering från en dansk telefonbolag.) Svaret på dessa frågor är viktig eftersom den kan bidra till att undvika liknande misstag i framtiden.

DISCLAIMER: Alla presenterade åsikter är författarens egna och ska inte betraktas som yttranden någon av hans arbetsgivare.

Dariusz Leszczynski är en forskning professor vid Strålsäkerhetscentralen myndigheten i Finland och gästprofessor vid Swinburne University of Technology i Australien.
Taggar

Kaliber 14 maj 2006: Reportaget belönat med en Guldspade 2006! Beställningsjobb och köpt tystnad – är den fria forskningen hotad?

Forskare känner sig styrda av sina uppdragsgivare

Det här reportaget är så bra att jag lägger in det i sin helhet så det inte försvinner ifall sidan tas bort.

Foto: SVT Bild Foto: SVT Bild

Sverige har fler professorer än nånsin förr. Men själva tycker de inte riktigt att de gör vad de ska.

Över 2 000 professorer har svarat på Kalibers frågor om villkoren för den fria forskningen.

Varannan känner sig i olika grad politiskt styrd. Var sjätte har etiska konflikter med sina finansiärer. Många ser sig som konsulter snarare än fria vetenskapsmän.

Lyssna på reportagen här:
Lyssna del ett, 14 maj
Lyssna del ett, 28 maj

Här kan du läsa hela resultatet av vår arbete.

Så här gjordes reportaget

Vi börjar med några belysande citat från forskarna i vår stora enkät:

”Jag kostar 132 000 kr i månaden och det skall jag dra in själv.”

”Jag har varit med om att företag krävt tio års stopp för publicering, eller att man över huvud taget inte skall publicera.”

”Då gör jag det jag lite tillspetsat kallar för prostitution, det vill säga; jag gör det jag kan få pengar för.”

Arvid Carlsson. Foto: Göteborgs universitet Arvid Carlsson. Foto: Göteborgs universitet Sverige satsar miljardbelopp på forskning. Det sägs att vi ligger i frontlinjen internationellt. Den svenska forskarens oberoende skyddas i lag. Så vad är det de pratar om?

Jo, de här forskarna ger sin syn på en utveckling som pågått ett tag nu, och som blir ännu tydligare när man hör professor emeritus i medicin, Arvid Carlsson, svara på frågan: ”Tror du att du skulle kunnat få dina framgångar i det system som finns nu?”

– Nej jag är alldeles säker på att jag aldrig hade haft chansen att få ett Nobelpris.

Köpt tystnad och pengajakt

Det här handlar alltså om forskningens villkor. Om beroende eller oberoende, om köpt tystnad, om alltmer forskning i projektform och om en ständig jakt på extern finansiering.

Vi har en tung undersökning att presentera. Över tvåtusen svenska professorer har berättat för oss om hur det ser ut för dem – för professorerna – de mest lärda på universiteten, de som skall leda forskningen in i framtiden. En del av dem säger att den fria forskningen är död.

Under de senaste tio åren har förutsättningarna för svensk forskning ändrats rejält. Studenterna är fler, universiteten fler, samtidigt betalas alltmer av forskningen med pengar utifrån – från fonder, företag, stiftelser. Och det har påverkat vad många svenska professorer sysslar med.

”Köp och sälj” – källarförråden kostar

Vi beger oss till KTH, Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Källaren. Foto: Anna Jaktén Maskinhallar på KTH. Foto: Anna Jaktén Närmare bestämt ill källaren på institutionen för materialvetenskap. Här ligger förrådsrum på rad längs en lång korridor. På dörrarna är lappar fastsatta: 87 305, 15 431, 31 466… På lapparna står vilka summor som institutionen sparar per år genom att förrådsutrymmena just tömts och sagts upp.

Den som visar runt här nere heter Stefan Jonsson. Han är ganska nybliven professor på institutionen.

– De som är kritiska har skojat och sagt att ”du får en ny titel på din gravsten”, nåt annat är det inte.

Stefan är en av landets 4000 professorer. En av de där som skall söka sanningen och hjälpa oss att förstå dåtid, samtid och framtid. Men det är knappast den bild som Stefan Johnson ger av vad han gör på jobbet.

– Jag brukar jämföra mig med den första professorn på posten i början av 60-talet. Han fick ju lön för sig själv, han fick lön för en som undervisade på heltid, för två instrumenttekniker, för sekreterare… och lokalerna var gratis och högskolemomsen inte införd. När han sökte anslag hade han dessutom goda möjligheter att få det, för det var en helt annan förmåga i landet då att betala för forskning.

Per Johnsson. Foto: Anna Jaktén Stefan Jonsson. Foto: Anna Jaktén Stefan Jonsson beskriver sin egen situation som väsensskild: ”Jag jagar pengar”. I arbetsuppgifterna ingår att diskutera vilka lokaler som kan sägas upp, vilka kurser som kan göras på billigare sätt, leta utländska doktorander som betalas av någon annan. Och söka finansiärer till forskning, utifrån.

– Jag skulle vilja ägna mina kunskaper åt samma saker som jag gjorde när jag var doktorand: Här är ett problem, det är inte löst. Jag vill ju kunna vara en frontfigur. Då skulle jag använda mina 21 års utbildning och tio års erfarenhet, men det gör jag skrämmande lite idag.

Lapp på Stefan själv

Vi har gått förbi alla lapparna på förrådsdörrarna. Om det hade suttit en lapp på professor Jonsson själv så hade det stått 1, 6 miljon. Det är det han kostar per år. Och det är pengar han själv har ansvar för att jaga rätt på.

– Jag skall ju sälja en produkt, en kunskap. Vilka vill köpa? Då kan man se att många vill ha, men att ingen vill betala. Det skrämmer mig. Synen på att kunskap bara skall finnas där. Men det gör den ju inte, säger han.

Det är just så här läget är för många av Sveriges forskare på universitet och högskolor. De får allt mindre pengar från universiteten och måste skaffa allt mer på egen hand.

Docent Li Bennich-Björkman vid Uppsala Universitet har forskat om det som brukar kallas akademisk frihet och hur forskning blir kreativ och idérik.

– All typ av betalning har oftast koppling till att man vill ha inflytande. Personer och myndigheter som betalar forskning vill påverka vad det forskas om och ibland också över vilka resultat som kommer fram. Och det krockar med universietens tradition av oberoende.

Ja, forskningen påverkas när den blir alltmer beroende av pengar utifrån, menar Li Bennich-Björkman.

Vår undersökning

Här kan du läsa om enkäten!

Men hur står det till med den fria forskningen i Sverige?  Att obundet söka ny kunskap? Det var det Kaliber ville ta reda på. Så vi frågade dem – professorerna. Och vi fick svar av 2100. Här är bilden de ger.

OM MÖJLIGHTERNA ATT FORSKA:

  • Sextio procent av professorerna svarar att de har mindre möjligheter till egen forskning nu, än för fem år sen. 10 % skriver att de fått större möjlighet.

Så här skriver några av professorerna om detta:

Foto: SVT Bild Foto: SVT Bild ”Universiteten är mer och mer i händerna på externa finansiärer. De utvecklas till forskarhotell.”

”Att söka forskningsmedel i konkurrens är en bra idé, men den har gått för långt. Nu används vår tid mest till att skriva ansökningar och värdera andras.”

”Man gör allt för att överleva ekonomiskt. Allt görs egentligen bara för att dra in pengar. Vi har helt enkelt blivit konsulter och universiteten konsultbolag.”

”Systemet för anslagstilldelningen gör att jag måste vara politiskt korrekt och hålla mig till huvudfåran av forskare för att få finansiering. Systemet skapar anpasslighet Och universiteten förlorar sin viktigaste roll, den som kritisk granskare av vår omvärld.”

”Professuren som en garant för fri forskning är en papperstiger. Idag råder ekonomistyrning dvs den forskar bäst som drar in mest anslag.”

OM FINANSIERINGEN:

  • Över 60 % av professorerna i vår enkät får mer än två tredjedelar av sina forskningspengar från andra än från universitetet där de arbetar. En fjärdedel av professorerna får inga forskningspengar alls från sitt universitet. Det gäller särskilt inom medicin, teknik och naturvetenskap.

Foto: SVT bild Foto: SVT bild         ”Ja, den svenska staten finansierar bara en bråkdel av svensk cancerforskning. Jag har mer forskningspengar från både amerikanska staten och amerikanska armén än jag har från fakultetsmedel i Sverige.”

”Universiteten är mer och mer i händerna på externa finansiärer och utvecklas till forskarhotell.”

”Svenska staten har i huvudsak avsagt sig ansvaret för medicinsk forskning. Industrin får därmed nu ett allt större inflytande över den medicinska forskningens inriktning vilket sätter även professorer i en otrevlig beroendeställning. Man biter inte gärna den hand som föder en.”

”Både företag och forskningsråd vill ha styrd forskning som bekräftar de egna, redan intagna positionerna. Reellt fri forskning kan bara göras för fakultetsmedel.”

OM FORSKARENS IDENTITET:

  • När universiteten och deras fakulteter inte betalar själva kommer forskningspengarna från Vetenskapsrådet, från olika stiftelser och fonder, EU, svenska och utländska myndigheter, organisationer, kommuner eller företag. Och i vår undersökning återkommer en beskrivning, den om professorn som en konsult.

Foto: SVT Bild Foto: SVT Bild ”Man gör allt för att överleva ekonomiskt. Och dessa saker görs egentligen bara för att dra in pengar. Vi har helt enkelt blivit konsulter och universiteten konsultbolag.”

”Att konkurrensutsätta forskning på det sätt som nu skett är en sorts chicken race som innebär att forskningsledare ägnbar sig mer åt forskningsdesign än åt själva forskningen. Jag tror inte politikerna fattar vad de satt igång.”

”Vi måste prostituera oss ingen fri forskning längre när företagen betalar för maten på bordet därhemma.”

”Arbetsrollen påminner mer om en konsult inhyrd i universitetets lokaler med uppgift att jaga medel för kortsiktiga projekt.”

”Konsultrollen är viktig att belysa. Det är ju så att allmänheten faktiskt tror att en professor på tex en teknisk  högskola kan välja forskningsområde fritt.”

Och Stefan Jonsson fyller på efter sina, här anonyma, kollegor:

– Jag är en egen företagare. Punkt slut. Det är som en franchisingverksamhet där KTH är varunamnet.

– Men gör du uppdrag där du inte får berätta vad du fått veta?

– Ja, det gör jag. Inte så många, men jag gör dem. Jag är tvungen att göra dem, jag behöver pengar.

Hur stämmer verkligheten med lagen?

Så här står det i högskolelagen om forskning.

För forskningen skall som allmänna principer gälla att:

Foto: SVT Bild Foto: SVT Bild – Forskningsproblem får fritt väljas.

– Forskningsmetoder får fritt utvecklas och

– Forskningsresultat får fritt publiceras.

Det är det här som ska garantera att den forskning som sker inte är bunden av politiska eller kommersiella särintressen.

Vi visar docent Li Bennich-Björkman resultaten av vår undersökning.

– Det är inte förvånande, men det är förskräckande. Den bekräftar vad många med mig anat och trott.

– Är det inte bra med pengar från olika håll? Det finns ju en vilja att universiteten ska samarbeta med omvärlden.

– Jo, men det måste ju vara en balans, den verkar ha förskjutits för långt, tycker jag.

Motbilder

Det finns så klart helt olika bilder av villkoren för svensk forskning. Många av de professorer som svarat är nöjda, både med systemen för finansiering och med sin egen möjlighet att forska.

Konkurrens är bra, skriver många av de professorer som svarat på våra frågor. En professor ska inte få toffla runt på en institution år ut och år in med den akademiska friheten som ursäkt. Men det finns också en stark oro för vad den ökande andelen forskningsfinansiering utifrån innebär.

Varannan är politiskt styrd

Här följer de kanske mest uppseendeväckande resultaten av vår undersökning:

  • Hälften av de 2100 professorerna säger att de är mer eller mindre politiskt styrda i sin forskning, tex när det gäller vilka undersökningar som de kan få anslag till.
  • Över trehundra professorer, eller en av sex har upplevt etiska konflikter i förhållande till dem som finansierar forskningen; företag, myndigheter eller andra.

Här kan du läsa korta kommentarer från professorerna om politisk styrning. Några kommentarer är kortade / något ändrade för att skribenten ska kunna vara anonym. svar politisk styrning

Över 1000 professorer som alltså tycker att de är i olika grad politiskt styrda och inte kan forska fritt. Och över trehundra som hamnat i konflikt med dem som står för pengarna. Så här skriver några av dem till oss:

”Ett projekt som var på väg att ge ”fel” svar avbröts av finansiären.”

”Jag har känt att det resultat jag velat skriva om måst friseras för att falla den medelsgivande myndigheten på läppen.”

”Läkemedelsföretag är inte intresserade av att publicera resultat som inte är bra ur marknadsföringssynpunkt.”

”Företag har ibland varit nervösa över spetsiga slutsatser. Representanter för statliga myndigheter och departement likaså. Där finns alltid ett outtalat hot om repressalier.”

I svaren finns som sagt olika grad av politisk styrning, från det att man upplevt att ansökningar inte varit polititiskt korrekta – till det att tex myndigheter velat ändra i forskningsrapporter. De flesta forskare tolkar inte, ska vi påpeka, begreppet politiskt styrning – som partipolitisk styrning.

Docent Li Li Bennich-Björkman kommenterar:

– Ja, det är tragiskt. Det är helt emot hela idén om akademisk frihet. Tanken är ju att universiteten ska stävja politisk styrning.

– Vad kan politisk styrning av forskning leda till?

– Det kan leda till att man bara får fram den typen av kunskap som för tillfället är politiskt korrekt. Det tror jag är farligt. Forskarvärlden blir för homogen.

Och så här säger hon apropos de etiska konflikterna som många beskriver för oss:

– Ja, det säger mig att industrin förmodligen är den största bidragsgivaren bakom de här konflikterna. För den delen av forskningen är det väldigt, väldigt farligt.

– Vem har ansvar för att det blivit så här?

– Ja, det är ju en effekt av att fakultetsanslagen minskar. Då måste man ju söka medel på andra håll. Då riskerar man sådana här avvägningar. Det är ju flera i er enkät som pekar på att de inte kan säga nej, på grund av knappa resurser.

Exemplet Nobel Biocare

Ett aktuellt exempel är den pågående striden mellan Göteborgs Universitet och Nobel Biocare. Två professorer har skrivit kritiskt om ett nytt tandimplantat från bolaget. Konflikten är ännu inte över, men universitetet har avbrutit anslaget från Nobel Biocare vilket bland annat gått till den ene professorns lön.

Och flera liknande fall kommer fram i vår enkät. Till exempel har rapporter inom miljöforskning vattnats ur för att passa myndigheter eller branschorganisationer. Avsnitt ur rapporter har strukits.

Citat etiska konflikter

Men, sin fina titel till trots, vill flera professorer inte berätta om det här, öppet. Av rädsla för att stöta sig med bidragsgivarna.

När Kaliber frågar om intervjuer för att alla ska få ta del av dessa berättelser, drar sig flera professorer ur. De är helt enkelt rädda för att inte få nej på framtida ansökningar, att finansiärer ska dra sig ur samarbete eller bli ovän med kollegor som sitter i forskningsråd.

Tio års tystnad

Nära Strömstad på Västkusten ligger Tjärnö marinbiologiska laboratorium. Röda sjöbodar radas upp längs strandkanten utanför. I ett ljust undervisningsrum petar studenter i små akvarier med vatten, växter och djur. Per Jonsson är professor här.

– Jag efterlyser en intensivare diskussion om hur mycket av verksamheten som ska bestämmas inifrån universiteten. Om all forskning blir av uppdragsnatur så försvinner de traditionella värdena; fritt kunskapsutbyte, fri forskning.

Den ekonomiska verkligheten på Tjärnö liknar på många vis den på KTH. Forskningen bygger på att Per Jonsson och hans kollegor hittar externa finansiärer. Stiftelser, fonder, myndigheter, vetenskapsråd, företag.

Per Jonsson har flera gånger varit med om just etiska konflikter, att forskarrollen krockat med finansiärernas viljor.

– Jag har varit med om företag som krävt kanske tio års tystnad innan publicering, eller att resultaten inte publiceras alls.

– Kan man säga nej till såna krav?

– Ja, men då kanske de vänder sig någon annanstans.

Det är just det här de flesta etiska konflikter handlar om – rätten att som forskare få berätta vad man kommit fram till. Rätten att publicera och det även om resultatet inte är helt kul för den som betalat. Rätten att få publicera resultat är en av de viktigaste principerna för forskning – och står inskrivet i högskolelagen.

Andra ger vika

Per Jonsson gick inte med på kravet om tio års tystnad, men flera andra professorer som svarat på Kalibers frågor har sett sig pressade att gå med på såna krav.

”Diskussioner om vem som äger ett forskningsresultat dyker allt oftare upp och då får universiteten ge vika för att få fortsatt finansiering.”

”Jag har just lämnat Sverige eftersom jag inte kan få anslag annat än för kortsiktig industristödd forskning som jag inte kan publicera.”

”Det har hänt att forskningsresultat inte släpptes av marknadsmässiga ekonomiska skäl.”

”Finansiären beställde liksom ett resultat, inte forskning.”

Slutet oredigerat

Per Jonsson ger ett annat konkret exempel på vad etiska konflikter med externa finansiärer kan handla om. Det handlade om ett internationellt eu-projekt om en slags vågbrytare och forskningen på Tjärnö kom fram till att såna vågbrytare påverkade den biologiska miljön. Men den kunskapen fick inte vara med i slutrapporten.

– Våra resultat kom inte in i rapporten.

– Då blev den inte sann och fullständig, då?

– Nej, ett viktigt perspetiv saknas ju. Man kan ju känna sig lite maktlös som deltagare i ett sånt program.

Ändå är det inte de etiska krockarna som oroar Per Jonsson mest. Det är att forskning i projekt blir förutsägbar forskning.

Nobelpristagarens syn

eh Nobelpris – När man ska göra verkligt nya upptäckter, ska man inte ha någon piska, säger Sveriges senaste nobelpristagare, professor emeritus Arvid Carlsson. Då ska man vara helt fri, fortsätter han, och låta tankarna löpa. Nu måste man istället lägga stickspår åt sidan för att de inte stämmer med den alltför strikta målinriktningen i verksamheten.

Arvid Carlsson är en av landets absolut mest meriterade professorer och nobelpristagare i medicin. Och han är oroad över det han upplever som en minskad respekt för fri forskning.

Arvid Carlsson. Foto: Göteborgs Universitet Arvid Carlsson. Foto: Göteborgs Universitet – Målsättningarna inom näringslivet och inom den akademiska världen sammanfaller inte. De behöver varandra, men ska inte blandas ihop. I det ena fallet söker man förutsättningslöst ny kunskap, i det andra söker man målmedvetet viss kunskap för att nå ett bestämt mål. Verksamheterna ska samarbeta, men inte sammanblandas. När sponsorernas distinkta mål implanteras i det akademiska livet är det störande för forskningen.

-Men ska inte lärosätet hävda sin syn då?

– Jo, men vad har man för redskap? Det är ju bara ord man har, det är pengar som bestämmer.

Det är framför allt just alltmer forskning i projektform som Arvid Carlsson vänder sig mot. Den blir mindre kreativ, menar han. Och alltför mycket av forskarens tid ägnas åt att söka finansiärer.

Samarbete med industrin är i sak inte fel, anser han. De båda behöver varandra. Men det förutsätter att företagen helt respekterar forskarens roll som den som fritt ska söka ny kunskap. Och så är det långt ifrån alltid numera.

Myndigheten reagerar

Sigbrit Franke är chef för Högskoleverket. Vi visar henne resultaten av vår undersökning; att mer än hälften av de 2100 professorerna bedriver sin forskning till 2/3 med pengar utifrån.

– Det är inte bra. En balans mellan intern finansiering och externa medel är önskvärd.

– Har ni misslyckats med att få gehör för det då?

– Ja, det kan man kanske säga, eftersom det ser ut så här.

Balansen har rubbats och det är inte bra, säger Sigbrit Franke. Men det ligger utanför högskoleverkets ansvarsområde, menar hon. Frågorna om fri forskning har fallit mellan stolarna.

– Där finns det inget tydligt myndighetsansvar. Det är synd. Det behövs. problematiken har funnits tidigare, men nu är den uppenbar och berör fler, då måste man fundera över kontrollen. Kanske måste befogenheterna utökas.

Tillbaka på KTH

Professor Stefan Jonsson tar med oss in i laboratorierna och hallarna mittemot de tömda förråden. Vi har just sett några platsannonser på högskolans hemsida. Där söks professorer med vetenskapliga och pedagogiska meriter. Och så ska de kunna dra in externa medel. När blev det så, undrar vi, att det är ett av kraven för att få jobb som professor att kunna dra in pengar utifrån?

per Johnsson. Foto: Anna Jaktén Stefan Jonsson. Foto: Anna Jaktén – Jag minns att det gick upp för mig under ett möte, svarar han. Man diskuterade KTH:s utvecklingsplan. Vi skulle bli ett av de tio bästa universiteten i Europa, attrahera de bästa forskarna som kan dra in medel. Då insåg jag att ”det är inte mig de talar om, de ska ha forskare utifrån som kan DRA IN MEDEL, annars avstannar det”.

Med tiden har Stefan Jonsson ändrat sitt förhållningssätt till de nya förutsättningarna.

– Förr var jag rädd. Jag tänkte att det kommer ju en dag när börsen går dåligt och det är tomt på pengar. Det året måste många institutioner slå igen, tänkte jag, med massavsked. Nu tänker jag att det inte lönar sig att vara rädd. Man lever i en osäker värld, så nu planerar jag ett år i taget. Man kommer att vara som en kork – upp och ner. Det som skrämmer mig fortfarande är väl att det inte finns någon förbättring i sikte.

anna jaktén Anna Jaktén. foto: Maria Olsson Reporter: Anna Jaktén

Forskning eller Förfall av Jan Åberg

FORSKNING eller FÖRFALL?
Jan Åberg 1994

Jan Åberg 1995

En analys av de yrkesmedicinska klinikernas teori och praktik i allmänhet, och i synnerhet Huddinge Yrkes-och Miljömedicins tillämpning av kognitiv beteendeterapi på elöverkänslighet

Från projektidé och ansökan hos forskningsråd till genomförande och rapport.

Några förekommande nyckelbegrepp;Idiopati
fobi
hypokondriker                       =     ELÖVERKÄNSLIGHET?
dysfunktionell attribution
illness behaviour
somatiseringstendens

Några andra nyckelbegrepp – som inte gick att se:

etik
empati
genomskinlighet
offentlighetsprincip
consensusuttalanden bland yrkesmedicinare
Persona Phatologica enligt SoS diagnosnummer 30,01-30,99

– Jan Åberg –
Juni 1997

Den här skriften kan beställas från Tandvårdsskadeförbundet i Stockholm
ring 08 – 6419081 /6419083

2

FORSKNING eller FÖRFALL?

Innehåll:
Inledning 3

1. Bakgrund 4

2. Projektplan för kognitiv beteendeterapi 15

3. Sammanfattning av teori och hypoteser i projektplan 41

4. Prioriteringskommitténs bedömning av ansökan 42

5. Undersökningen 46

6. Sammanfattning av undersökningen 51

7. Avslutande diskussion 53

8. Appendix: Litteratur och bilagor 59

    De läsare som vill skaffa sig en hastig överblick kan läsa
    de båda sammanfattningarna kapitel 3 och 6 samt den
    avslutande diskussionen i kapitel 7

Kritik, uppslag, synpunkter mottages tacksamt av författaren på adress: V:a Fjärilsvägen 89, 461 64 TROLLHÄTTAN

E-mail: jan.aaberg@trollhattan.mail.telia.com.


3

FORSKNING OM ELÖVERKÄNSLIGHET   

Elöverkänslighet är ett stort – och växande – problem. I Sverige finns det undersökningar som visar att var tionde person på arbetsplatserna uppvisar något symptom.
Forskningen har ännu inte kunnat närmare bestämma vad som sker när människor drabbas av elöverkänsligheten. Det finns många teorier.

En extrem ståndpunkt intas av de som hävdar att det inte är bildskärmar och annan elektrisk apparatur som är problemet. Att problemet i stället skulle vara människors oro iför ny teknik.
Det här synsättet har haft ett stort genomslag både vid yrkesmedicinska kliniker och hos tillsynsmyndigheterna.

Att patienter med bildskärmsskador eller besvär från elektromagnetiska fält inte blir trodda är naturligtvis en skandal. De har ofta blivit felaktigt bemötta eller tvingats in i en rundgång inom sjukvården eftersom diagnosen elöverkänslighet har varit omstridd.
En del av forskningen på elöverkänsliga utgår rent av ifrån att besvären hos patienterna består av vanföreställningar. Med hjälp av kognitiv beteendeterapi skulle sådana patienter kunna återanpassas till den elektriska miljön.

På Huddinge Sjukhus, som är ett av landets största forsknings-och undervisningsjukhus finns en Yrkes-och Miljöklinik. Här har man lanserat extrema teorier om vanföreställningar och utfört så kallas forskningsbehandling på ditremmitterade, elöverkänsliga.

Verksamheten är ett forskningsmässigt fiasko. Den håller möjligen igång en institution med samhällets forskningspengar. Men eftersom den inte är inriktad på orsakerna till patienternas lidanden, de elektromagnetiska fälten, så lämnar den patienterna i sticket. I bästa fall kan psykologisk terapi ses som ett slags symptombehandling. I värsta fall kan den bidra till att de elskadade blir ännu mer skadade och, som följd av det, psykologiskt knäckta.

Den här skriften handlar om kognitiv terapi på elöverkänsliga patienter vid Huddinge Sjukhus. Och om en nödvändig nyorientering.

På forskning, bekostade med allmänna medel, har vi rätt att ställa höga både etiska och vetenskapliga krav!


4

1. BAKGRUNDExemplet Erstorp
I slutet av 1976 började djuren på en gård i byn Erstorp utanför Finspång bli sjuka och självdö. En besättning av femtio mjölkkor fick nödslaktas. På våren 1977 började folket i byn att insjukna, den ena efter den andra. Magplågor, synrubbningar, blödningar och svimningar var vanliga symtom. Först förstod de ingenting. Men så kom de att tänka på att de fyra gårdarna i Erstorp hade en sak gemensam: de hade alla brunnar i grusåsen. Och om de skickade bort djuren till en gård utanför byn, blev djuren friskare. Men djuren blev dåliga igen när de togs hem. Byborna vände sig till kommunens hälsovårdsnämnd. De sa att de trodde att vattnet i brunnarna hade blivit förgiftat. De kommunalt ansvariga i Finspångs kommun slog ifrån sig: hela byn fick remiss till psykiatrisk mottagning i Norrköping. Man skulle undersöka om inte byborna hade blivit fixerade vid en vanföreställning att vattnet var förgiftat!

Sedan kom Björn Gillberg in i bilden. Han hade engagerats som ombud av byborna. Gillbergs anlyser visade att en gammal tipp i närheten av byn hade lakat ut stora hälsovådliga mängder av bland annat Tallium, ett råttgift. Talliumförgiftning kan bland annat medföra att de drabbade tappar hår och naglar. Dessutom fanns hälsovådligt höga koncentrationer av cyanid i vattnet. Allt talade alltså för förgiftning. Men ändå fortsatte den byråkratiska karusellen kring det förgiftade brunnsvattnet. Det dröjde 12 år innan kommunen, efter en fällande dom, till slut erbjöd förlikning i maj 1989.

Förklaringsmodellen
Under hela processen genomförde kommunaltjänstemännen och myndigheter i flera omgångar psykologisk krigföring mot Erstorpsborna. Man förklarade att:

  • ”Suggestion och psykiska pålagringsfenomen” kan ha bidragit till uppkomsten av symptomen.
  • ”…Kärnfamiljernas hälsostörningar måste ses mot en väsentligen psykosomatisk bakgrund.”
  • Myndigheters uttalanden och åtgärder enbart hade ”skapat oro och hälsostörningar” hos byborna.

Rätt i sak men ingen upprättelse
Författaren Nils Lalander gjorde en tillbakablickande studie av några av de största svenska miljöskandalerna efter andra världskriget i Sverige. Han fann då ett ständigt återkommande mönster:” `Vinnarna´ har fått betala för att äntligen få rätt. De har blivit tillstukade, somliga knäckta. De har åldrats snabbt. Ekonomiskt har de inte tjänat på att `bråka´. Vare sig tack eller ursäkter har de fått skörda. Förtal och bakdanteri har inte varit ovanligt.

Ett inte ovanligt grepp har varit att utpeka´bråkiga´ som `hysteriska´, `psykopater´, `neurotiska´ eller `inbillningssjuka´.

Och ändå är vi, och med `vi´ menar jag hela det svenska samhället, den svenska demokratin, dess `bråkstakar´ stort tack skyldiga. De tog på sig det tunga spårandet i motlut. Tack vare dem har miljömedvetenheten och vaksamheten mot miljöhoten ständigt vuxit.”
(Ur ”Svenska Miljöskandaler” Sobers förlag 1995 av Nils Lalander. Min kursivering, JÅ)

Kunskapsförskingring
Om vi sedan fokuserar några andra grupper än de klassiska miljöskandalerna så måste till Nils Lalanders miljöskandallista åtminstone tre – till synes helt olikartade – kategorier adderas. De två första: offren för asbestanvändningen och flygbränslet MC 77. Samhällets tillsynsmyndigheter (speciellt Arbetarskyddsstyrelsen och Socialstyrelsen) var handlingsförlamade i decennier med hänvisning till att ”forskningen” och ”vetenskapen” inte var enad om vilken skadeverkan som asbesten och flygbränslet utövade på den mänskliga organismen. Trots ett överväldigande antal vittnesbörd om skadorna möttes de drabbade (och deras fackliga organisationer) av en närmast cementerad uppfattning hos tillsynsmyndigheterna, ”expertis” vid de yrkesmedicinska klinikerna med flera. Det vetenskapliga genombrottet kom i stället från ett annat håll, från fackligt håll. LO-läkaren Anders Englund fann 1974 att åtta arbetare på NOHAB i Trollhättan hade dött i mesoteliom. Därefter kom den vetenskapliga vändpunkten också vid de yrkesmedicinska klinikerna. Änkorna och de överlevande fick äntligen rätt om än inte sina nära tillbaka.

Mediapsykos
Den tredje gruppen, de elöverkänsliga, har betraktats på ett likartat sätt. Tidigt ute var Arbetarskyddsstyrelsen med dess överläkare Richardo Edström 1985. I polemik med dåvarande Arbetsmarknadsminister Anna-Greta hävdade han att det är massmedias debatt om bildskärmar som är farlig, och inte bildskärmarna i sig. Anna-Greta Leijons svar var att bildskärmsanvändarnas oro måste tas på allvar och att politikerna inte bara kan ta experterna på orden. (Läkartidningen 1985, ss 3484 och 4295).

Arbetarskyddsstyrelsens uppfattning backades upp av hjärnforskaren David Ingvar. Han kommenterade 1989 en undersökning om elöverkänslighet och hävdade då att en del av fenomenet berodde på felaktig information från massmedia till allmänheten. Tillsammans med beteendeprofessorn Bernhard Frankenhauser och hudprofessorn Sture Lidén och några tongivande kretsar inom Läkarsällskapet, normrerade de elöverkänslighet till närmast ett hysteriproblem. Andra, till exempel professorn i medicinhistoria, Karin Johannisson, förankrade sedan den här ”dagshysterin” i ett längre perspektiv. Det gjorde hon med utgångspunkt från ett resonemang om ”teknostress”: historien ”visar” att folk gång efter annan har blivit ”sjuka” (hysteriska) när stora tekniska omvälvningar inträffar. Det fanns bara en hake: Forskarna saknade helt forskningskompetens om de elektromagnetiska fältens fysik.

Desto allvarligare är Socialstyrelsens och Arbetarskyddsstyrelsens agerande. Trots att de enligt författning är ålagda en strikt neutralitet i vetenskapskontroverser så agerar både SoS och ASS åklagare, advoktat och domare på ena sidan i den är vetenskapskontroversen. Man behöver nog inte gilla akademiska trätor för att inse att sådant inte gynnar en fri, dynamisk och öppet sanningssökande forskning. Ängsliga forskare som agerar enligt något slags linjeprincip, och söker i facit, tillför sällan något väsentligt till de viktiga frågorna om hur arbetslivets villkor och folkhälsan ska förbättras.

Juridisk våda uppstår när myndigheter ”sliter” en vetenskaplig tvist som är en diskussionsfråga. Ett typexempel på det kan mycket konkret studeras i Uppsala Amalgamenhets JO-anmälan mot Socialstyrelsen. Det är en nedslående men mycket viktig illustration av hur Myndigheten överträder sina befogenheter. Man ställer sig på ena sidan en vetenskapskontrovers och agerar både mot de drabbade och den forskning som stödjer deras uppfattning. Den kan beställas hos Riksdagens Ombudsmän. Diarienumret är: 466296.

I en annan JO-anmälan mot Socialstyrelsen blev SoS prickad på grund av att man hade uttalat sig mot användningen av akupunktur på 70talet. Sådant ansågs då inte vara en beprövad och lämplig behandlingsmetod. JO fann att SoS överskred sina befogenheter att uttala sig i den här kontroversen och slog uttryckligen fast att det endast är HSAN, sjukvårdens ansvarsnämnd som kan bedöma vad som är ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, och då främst huruvida felbehandling har utförts. ( JO:s utslag från 1976 har diarienumret 211/75 och är av stort intresse också för dagens kontroverser både i amalgam-och elöverkänlighetsfrågorna.)

Forskningsläget om elöverkänslighet
Forskningen om elektromagnetiska fälts på verkan på biologiska organismer har en entydig tendens: samband med ohälsa upptäcks hela tiden. Däremot är det är helt oklart vilka (biologiska) mekanismer som ger insjuknandet. Vilket kan ta mycket lång tid att exakt fastställa; cancerforskningen till exempel har – trots att forskningsområdet har varit prioriterat – inte i detalj kunnat utröna alla de olika uppkomstmekanismerna. Sålunda vet man väldigt mycket om celldelning men mindre om den mängd olika anledningar som primärt får cellerna att börja bete sig onormalt. Det här är mycket viktigt att komma ihåg. Socialstyrelsen har ju i diskussionen om elektromagnetiska fält energiskt har framhållit att man inte med bestämdhet kan uttala sig om hälsoläget. Man har sagt att det inte finns någon ”känd mekanism” som idag närmare ger besked om hur nerv-och hudskador uppstår. Från detta faktum har sedan Riksförsäkringsverket och sjukkassorna dragit helt felaktiga slutsatser om de elskadades nedsatta arbetskapacititet. För om man är sjuk – diagnosen är i det här sammanhanget helt oväsentlig – och har nedsatt arbetskapacitet så har samhället ingen rätt att ifrågasätta det och förneka dem samhällets stöd, som Försäkringskassans förtroendeläkare så ofta gör. Det skapar enbart rättslöshet och social misär. De sjuka stöts ut från vårt sociala skyddsnät.De blir allt fattigare och sjukare.

Inom forskningen på elöverkänslighet har man kommit fram till en mängd alarmerande samband. Här några typexempel:

  • ”Det finns ett stort antal studier av samband mellan yrkesmässig exponering för Elektriska och Magnetiska Fält och risken att insjukna eller dö av leukemi och hjärntumör. En del av dessa visar statistiskt säkerställda associationer…” (SoS egen bedömning av yrkesrelaterad EMF-exponering, sidan 52: Cancer: Bedömning)
  • ”I flera studier av män i elektriska yrken har rapporterats en förhöjd risk för bröstcancer.” (Demier, Matanoski, Lomeris, Tynes m.fl. 91-92)
  • Förhöjd risk för maligna melanom förelåg för anställda inom svensk elektronik-och kommunikationsindustri samt hos elektronikingeniörer.” (Vågerö-Olin 83-82; De Guirre-88)
  • ”För hypofystumörer finns en signifikant förhöjning av gruppen lokförare och konduktörer.” (Flodérius 61-69)

(Citaten kan studeras i Socialstyrelsen egen utredning om hälsofeffekter av elektromagnetiska fält, SoS-rapport 1995:1. Här anförs givetvis också en hel del resultat som problematiserar de ovan citerade resultaten)SIF-undersökningen
När det gäller omfattningen av ohälsa är den undersökning som SIF genomförde tillsammans med 10 andra TCO-förbund vintern 1995 av stort intresse. I en enkät fick de medlemmar som ansåg sig vara elöverkänsliga bland annat beskriva sina symptom, arbetsplatsituationen, vilket stöd som de fått på sin arbetsplats. 2800 personer hade svarat på enkäten:

Symtom.

  • Av de 428 svaren (från SIF, från övriga TCO-förbund inkom 2338 svar) har 326 (76%) svarat att de har minst ett symptom.
  • Drygt hälften av kvinnorna har symptom som gäller Ögon men endast 38% av männen.
  • Med växande Ålder, Antal år och Antal timmar per dag vid bildskärm växer Antalet symptom både för kvinnor och män.
  • Vid en jämförelse mellan yngre och äldre kvinnor framhävs symptomet Hud för yngre kvinnor och Mun och Värk i ansiktet för äldre kvinnor…
  • Andra symtpom som framträder som första utpekade symptom är Sveda i ansiktet, Näsa och Värk i leder.( SIF- rapport ”Elöverkänslighet bland SIFs medlemmar”, 30/10-96)

På arbetsplatsnivå är problemen alltså kända. Det är också här som skyddsorganisationer och företagshälsovård gör något åt saken. En rad olika företag har utarbetat en policy för elöverkänslighet och sanerat arbetsplatserna: Öhmans fondkommission, försäkringsbolaget Skandia, SAS för att nu ta några exempel.

Seriös kognitionsforskning är viktig
Kognitionsforskning – forskning om hur vi upplever världen – är ingen nyhet. Den har sedan länge bedrivits, till exempel inom pedagogik. I det samhälle som nu tar form, det datoriserade och högteknologiska, blir ”Den Mänskliga Faktorns ” betydelse – paradoxalt nog – än viktigare att studera. Vi kan till exempel studera den svåra dialysolyckan i Linköping 1983 då 3 patienter dödades.Eller den stora spårvagnsolyckan på Vasaplatsen i Göteborg 1992 (16 döda och hundratals svårt skadade personer). Eller vid tillbudet med nödkylningssystemet (som man hade glömt bort att sätta på!) i ett svenskt kärnkraftverk, hösten 1996 (ingen kom till skada men härdsmälta hade kunnat uppkomma om ett annat allvarligt fel samtidigt hade uppstått).

I samtliga fall fanns stora brister på kognitionsforskningssidan:   de riskerna hade kunnat undanröjas och ingen alls hade behövt skadas om kognitionsforskning hade integrerats med teknisk utveckling (fram för allt manualer och handhavande och service av apparater). En sådan kognitionsforskning är både nödvändig och relevant. Den riktar sig mot faktiska risker som vi på olika sätt måste lära oss att observera på ett bättre sätt.

Kognitiv terapi
Med kognitiv terapi förhåller det sig något annorlunda. Det är en psykologisk/psykiatrisk verksamhet som ingår i en terapeutisk tradition att försöka hjälpa människor med bristande verklighetsuppfattning och en förvrängd självbild. Man behandlar olika sjukdomstillstånd från depression till Schizofreni. Utgångspunkten är alltid patienternas föreställningar, som genom öppen dialog kring problemen succesivt inringas och ”attackeras”, främst av patienterna själva, som via de med terapeuten gemensamt diskuterade hemuppgifterna, prövar olika tolkningssätt av verkligheten mellan terapitillfällena .

Det bör här observeras: grunden för den här terapin bygger på samförstånd och ömsesidighet med patienten; öppna kort utan någon manipulation. Så beskriver Carlo Perris, den främste svenske företrädaren på område, saken.
Han har skrivit två böcker i ämnet ”Kognitiv terapi i teori och praktik”, Natur och Kultur 1986 respektive ”Kognitiv psykoterapi vid schizofrena störningar”, Pilgrim Press 1991). Jag frågade Carlo Perris hur han vill positionsbestämma sin terapi i förhållande till traditionell psykodynamisk analys (Freud):
-Den vetter i vart fall mot det hållet, svarade han.
Huddinges Yrkes-och Miljömedicins praktiserande av kognitiv terapi var för honom helt okänd. Jag talade också med Hjördis Perris, som professor Birgitta Kolmodin-Hedman (Huddinge Yrkesmedicin) till mig angivit som referens och ”handledare” för Huddingegruppens kognitiva terapier på elöverkänsliga. Hon blev närmast förfärad eftersom inte hon över huvud taget inte hade varit i kontakt med den här verksamheten på Huddinge Sjukhus.

Skillnader mellan kognitiva terapier
Det finns en del avarter också inom den här diciplinen. I extremfallet kan den omfattas av ”terapeuter” som låser in vettskrämda fobiker i ett rum och tvingar dem, exempel människor med spindelfobier, att ta upp spindlar med händerna för att på så sätt få dem att ”vänja” sig vid de fredliga insekterna. En annan variant är så kallade ”omprogrammeringar” av sektoffer. Fast det är väl kanske tveksamt om de här avarterna egentligen kan betecknas som kognitiv terapi:   frivillighetsmomentet och ömsesidigheten mellan patient-terapeut är till exempel mycket diskutabelt.

Enligt Carlo Perris är det som skillnaden mellan eld och vatten att jämföra den här kognitiva beteendeterapin med kognitiv terapi. Den kognitiva beteendeterapin, eller Uppsalaskolan, utgår bland annat från institutionen för tillämpad psykologi i Uppsala, där bland annat psykologen Bengt Andersson varit verksam. Andersson har samarbetat mycket med stressforskaren Bengt Anetz som var klinikchef på Huddinges Yrkesmedicinska klinik. Uppsalaskolans teorier går ut på att man kan förändra beteendets ytstruktur. Perris teori går däremot ut på en nödvändig växelverkan mellan ytstruktur och djupstruktur. (Inom ett närbesläktat forskningsområde brukar lingvisten och språkforskaren Noam Chomsky tala om språkets ytstruktur och djupstruktur; dess innehållssida och dess uttryckssida och de fatala misstag som språkforskare kan begå om man ensidigt koncentrerar sig på det ena eller det andra. På samma sätt kan man betrakta förhållandet mellan de bägge ytterligheterna psykodynamisk teori och beteendeterapi.)

Så kallad ”kognitiv terapi” har även ibland använts i mycket auktoritära sammanhang, för politiska/militära syften. Det har gjorts när man velat bryta ned vissa slags beteenden och bygga upp andra ”nya” (och önskvärda). Den här ”terapin” kallas också ”hjärntvätt” .Vid ”framgång” ger den dock tämligen oönskade biverkningar: vitala delar av offrets personlighet utplånas…

Efterlyses: en öppen diskussion om villkoren för kognitiv terapi
Det måste dock betonas: vanligtvis bedrivs en etiskt försvarbar terapi av kognitionsstörningar. Samhällets kvalitetskrav finns i en författning från Socialdepartementet (SOU: 1996:138) med legitimationskrav på kognitiva terapeuter. Det samma gäller för andra psykoterapier, psykoanalys, hypnos och så vidare. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet inom sjukvården och personer som bedriver kognitiv terapi utan att ha tillräckliga kunskaper eller legitimation ska till Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd anmälas för utkrävande av disciplinansvar. (Gäller det folk utanför den offentliga sjukvården är kvacksalverilagen och vanligt domstolsförfarande tillämpligt.)

Men trots att det finns höga etiska och fackmannamässiga krav på utövandet av kognitiv beteendeterapi är metoden, också när den utövas legitimt, kontroversiell. Främst kommer kritiken från en del freudianska psykoanalytiker som ibland gör anspråk på att kunna förklara allt – och därför inte kan förklara något. På den kognitiva terapins ”vetenskaplighet” verkar de ställa högre krav än på sig själva. Men det finns inget ”facit” på det här. Man håller på det man tror på men ska naturligtvis göra det med öppet visir. Vilket måste också här måste betonas, eftersom min analys görs med öppet kritiska förtecken mot den så kallade kognitiva beteendeterapin på elöverkänsliga patienter.
Kognitiv terapi som utövas av icke legitimerade ”terapeuter” är en snabbt ökande gråzon idag. Inom elöverkänslighetsområdet kan nämnas Institutionen för tillämpad psykologi i Uppsala samt Huddinges Yrkes-och Miljömedicinska klinik.

Det är dags att den nu dras fram i ljuset och diskuteras offentligt och ordentligt; de häftiga meningsuppfattningarna om denna metodik inom psykologfacket bör inte förbli någon intern angelägenhet. Vi vill ha en varudeklaration om vilka som står för vad!

När åsikt går före insikt
Forskare från andra discipliner som har studerat elöverkänslighetsforskningen är mycket förvånade över den vetenskapliga nivån på verksamheten; den har ofta inte passerat åsiktsstadiet. Både i form, innehåll och utveckling kan den kännetecknas som en vetenskapskontrovers – där det vetenskapliga undersökningsarbetet ofta har fått stå tillbaka till förmån för att stärka helt obevisade teorier, vilka à priori sedan utnyttjats för att ge vetenskapligt sken åt åsikterna. Sociologiprofessor Thomas Brante och sociologen Helena Norman vid högskolan i Örebro respektive Lunds universitet har utförligt beskrivit detta i ”Epidemisk masspsykos eller reell risk” (Symposion 1995). De tecknar där bilden av en forskning i allvarligt förfall. Det här var, åtminstone på Ingela Thaléns tid, väl känt också i Arbetsmarknads- och Socialdepartementen. Andra, Görel Thurdin exempelvis, har gått in i politisk närkamp med de här särintressena. I en briljant motion till Riksdagen (våren -97) kräver hon genomskinlighet i forskningen och ministerstyre för att folkviljan ska få ett genomslag också på ämbetsmannanivå. Den motionen är bilagd i appendix i slutet av texten.

Tala är silver…
Ovan redovisades hur Arbetarskyddsstyrelsen, Richardo Edström med flera tidigt förankrade sin förklaringsmodell. Sitt extrema uttryck fick detta när hudläkaren Sture Lidén – som fått miljontals kronor av forskningsmedlen till elöverkänslighet – i början av 90-talet uppmanade läkarkår och massmedia att ”tiga ihjäl” hela problematiken så att den här ”masshysterin” kunde få självdö.

Men det fanns också en del andra ingångar till problemet. Psykofysiologi är det begrepp som myntades från en krets vid Statens Institutet för Psykosocial Miljömedicin (Bengt Arnetz, Mats Berg, med flera). Ett populärt begrepp här är så kallad teknostress. Enligt den här teorin så uppfattar man sig själv som systemets fånge; börjar att ängsligt, likt råttan i hjulet, trampa på, blir rädd när man får bekräftat att hjulet, och därmed markkontakten, börjar att röra sig, blir desperat, råkar ut för paniksyndrom och kollapsar till slut; mentalt och fysiskt utbränd.

En av de allra viktigaste betingningsfaktorerna har, som påtalats ovan, massmedia ansetts vara: det är när media skriver om bildskärmarna som betingning uppstår som initierar och förstärker ”epidemiska” hud- och andra besvär. Kvalitén på den här forskningen har dock detaljgranskats och kritiserats häftigt; forskningen har beslagits med en hel rad felaktigheter, den viktigaste är att mätningar på elöverkänsliga har skett i blindo eftersom den viktigaste mätparametern, den på de elektriska och magnetiska fälten, har varit så gott som okontrollerad i de försök och experiment som gjorts. Till exempel mäter man oftast inte alls i de högfreventa områdena som hela tiden breder ut sig i samhället och är ett stort bekymmer för elteknikerna utanför forskningen på elöverkänslighetsområdet. De normala vetenskapliga kriterierna som används vid medicinsk somatik tillämpas alltså inte när det gäller så kallad psykosomatik, i vart fall inte på elöverkänslighetsområdet.
Tiga är guld
Den ”psykofysiologiska” förklaringen går alltså ut på att till exempel en bildskärmsanvändare stressar upp sig (tidspress, allt mer avancerade uppgifter, chefen hänger över axeln etc) så mycket att det till slut uppstår objektivt mätbara, fysiologiska reaktioner, huvudvärk, ögonbesvär, hudbesvär. När det skrivs om det här i media förvärras bara den enskildes situation, förstärkt som den blir av en allmänt övergripande betingning. (I andra sammanhang kan den här terorin dock ha ett visst fog för sig. Om en galning stoppar nålar och rakblad i limporna i butiken hos ”Matnära” och massmedia tidningarna slår mynt av den här enstaka händelsen, så tenderar det att ”epidemiskt” egga andra galningar att ge sig upp på liknande bedrifter. En nyhetsrapportering i notisform vore ingen stark eggelse.)

De yrkesmedicinska klinikerna i Sverige är helt infasade på samma tongångar: Debatten om elektromagnetiska fälts eventuella skadlighet på hälsan skapar oroliga människor som riskerar att fastna i sina egna elektrofobier.

Journalisterna själva då? Hur ser de på den här saken? Är det bara lösnummerupplagan som gäller? Ett brev från Svenska Journalistförbundet, daterat den 11/4 1994 till Föreningen El-och bildskärsmsskadade i Göteborg ger oss ett besked:

”…Mediebranschen är mycket bildskärmsintensiv. Svenska Journalistförbundet har under flera år på olika sätt bistått både journalistklubbar och enskilda individer att dels förebygga skador dels hjälpa redan drabbade. För SJF är det en självklar uppgift att bevaka dessa frågor. Åtta anmälda arbetsskador inom bildskärmsområdet ligger för närvarande på TCO:s arbetsskadeenhet… För SJF är det en självklar uppgift att på alla sätt verka för att våra medlemmar kan arbeta på arbetsplatser, där arbetsmiljön kan säkerställas inom alla områden. Där ingår bildskärmsfrågorna som en av de viktigaste uppgifterna.”

Hjälpen var fjär
I början av 1994 förklarade även Socialstyrelsen att förhållandet mellan elektriska och magnetiska fält och hälsorisker bäst kunde förstås genom en psykologisk förklaringsmodell, trots att en växande vetenskaplig kunskap (fram för allt utanför Sverige) pekade allt mer i riktning mot strålningsskador, trots en samlad kunskap hos den i Sverige växande Föreningen för El-och bildskärmsskadade, FEB, och trots att forskningen nu också uppvisade en rad uppseendeväckande samband med cancer, fram för allt relaterad till professionellt verksamma inom elyrken.

I stället för en allsidig analys och ett tillvaratagande av de drabbades kunskaper valde tillsynsmyndigheteten på sjuk-och hälsovårdsområdet att förlita sig de yrkesmedicinska klinikernas ”erfarenheter”. Vilket vid ett första påseende verkar helt riktigt. För vilket intresse annat än patienternas skulle en yrkesmedicinare ha – annat än att rehabilitera de här människorna?
Den frågan har ställts många gånger från de mest skilda håll. Intressant i detta sammanhang är den analys som företrädare för FEB har gjort: föreningens medlemmar har blivit hjälpta av samhällets myndigheter i proportion till det avstånd som finns mellan den drabbade och närmaste yrkesmedicinska klinik: Ju längre bort kliniken befann sig, desto bättre hjälp ansåg de drabbade att de fått (dock inte av kliniken) och vice versa.
Uppenbarligen så krockade två vitt skilda synsätt på vad rehabilitering skall syfta till. Där finns en djup och allvarlig förtroendeklyfta.

Ett typexempel på de yrkesmedicinska tankegångarna kan läsaren studera i   ”Ont i munnen – av psykiska påfrestningar” av Jan-Otto Ottosson i Colgate/Tandhälsan som återfinns i appendix till texten. Läs gärna igenom detta innan du går vidare. I flera egna intervjuer med professorer vid olika yrkesmedicinska kliniker anförs exakt samma argument. De har ett visst genomslag på psykiatriska kliniker men är nog något av en främmande fågel inom psykologiområdet.

Kropp men framför allt: själ
Efter hård kritik och en rejäl offentlig debatt retirerade Socialstyrelsen från sitt ställningstagande och distanserade sig från egen ”expertgrupps” (där ingen hade någon egen forskning på området) psykologiska förklaringsmodell. ”Problemen är reella och måste tas på allvar”, sa man nu. Men någon motsvarande omprövning hos dem som försett ”expertgruppen” med den vinklade informationen har fortfarande inte synts till. I stället rullade forskningen om elöverkänslighet med psykologiska förtecken på, som om inget hade hänt.

Ingenting tyder heller på att de yrkesmedicinska klinikerna har nyanserat sin uppfattning. På läkardagarna i Örebro om ”Kropp och Själ” 1996 (se ”Avslutande diskussion”, kap. 7 nedan) snarare inskärptes den psykologiska förklaringsmodellen; kognitiv beteenderapi och andra ”coping”-strategier lanserades som verksamma mot sjukvårdens ”flygande holländare”. Av allt att döma så är läkardagarnas kantring mot psyke versus soma sedan dess av ett ihållande slag. Men hur ser då den teorin ut i praktiken?

Huddinge Yrkes-och Miljömedicin
Det praktiska innehållet i de här teorierna kan studeras på Huddinge Sjukhus. Sedan 1990 har patienter med elöverkänslighetssymtom i Stockholmsområdet remitterats till Huddinge Sjukhus, Samhällsmedicin Syd (tidigare till Södersjukhuset). Internt hade man ett nära samarbete med Amalgamenheten (nedlagd 1995) dit patienter med symptom på kvicksilverförgiftning från amalgam också remitterades. Här finns en patientkategori som alltså är dubbelt drabbad; de har ofta amalgambesvär initialt men drabbas sedan också av elöverkänslighet.

När Amalgamenheten lades ner hade dock inga kliniska iakttagelser om samband med skador från amalgam/amalgam-el konstaterats på enheten. Däremot låg kliniken i en öppen och permanent fejd både med företrädarna för fram för allt Tandvårdsskadeförbundet och sina kollegor på amalgamsaneringsenheten i Uppsala (som funnit samband).
Amalgamenheten vid Huddinge arbetade hela tiden utifrån de gamla (er-) kända premisserna om patienthysteri och medialt spridd ”epidemi”. Deras diagnostik (problemet sitter inte i tänderna, amalgamet är inte bevisat farligt) och deras behandlingsteori – psykologiskt omhändertagande, kognitiv terapi – gick i stort sett ut på precis samma sak som elöverkänslighetsmottagningens.

Det här  förståelsekonceptet har  ”Huddingefolket” också manifesterat vid otaliga föreläsningar och konferenser runt om i landet. Det har för tillfället ett starkt genomslag i Arbetslivsinstitutets verksamhet där en mängd kurser ges för vidareutbildning av läkare, skyddsingeniörer och så vidare. Vidare har det varit väl tillgodosett genom representation i den prioriteringskommitté som avgör vilka institutioner som ska beviljas forskningsmedel på elöverkänslighetsområdet. Kognitiv terapi, men också psykofarmaka, lanseras som botemedel. Snabbt, billigt, enkelt och effektivt verkar vara några av nyckelord som konceptet kan ”säljas in” med.

På amalgamforskningsområdet hade man också representation i Socialstyrelsens expertkommitté. Just nu sitter Lena Hillert från Huddingekliniken i en sådan expertkommitté som ska utvärdera hur samhället ska handha människor som har problem med amalgamskador och elöverkänslighet. Där sitter också Sven Langworth som gjort karriär på amalgamenheten vid Huddinges Yrkesmedicin. Noteras bör också att docent Magnus Svartengren, en av Socialstyrelsens ”experter” i denna fråga (trots att han inte alls forskat i de här frågorna), också har en tjänst vid Huddinge Yrkes-och miljömedicin. Dr Lena Hillert sitter dessutom i Arbetslivsinstitutets expertgrupp som även den på regeringens uppdrag ska utreda kriterierna för elöverkänslighet.

Frågan är bara: motsvarar denna maktkoncentration med utgångspunkt från Huddinge Sjukhus någon unik kompetens därstädes?

Språkrören
Med frågan om maktkoncentration contra kompetens ringande i mitt huvud deltog jag på en endagskonferens i Arbetarskyddsstyrelsens regi i Västerås i april 1996. Bland annat föreläste professor Birgitta Kolmodin-Hedman om Huddingegruppens kognitiva terapier. Jag ställde in pleno några frågor till henne, bland annat hur hon förklarar det smärtbegrepp (efter Glenn Haegerstam) som gruppen använder som förklaringsmodell i Huddinge Yrkes-och miljömedicinska verksamhet. Hon blev mig svaret skyldig, trots att jag citerade flera gånger ur projektplanen för kognitiv beteendeterapi på elöverkänsliga. Inte bara jag, utan många av de andra deltagarna från ett hundratal olika företag med elöverkänslighetsproblematik, hajade till: Vad är det som pågår på Huddinge Yrkes-och miljömedicinska klinik? Jag beslöt mig för att närmare ta reda på den saken.

Min utgångspunkt var deras senast publicerade studie ”Kognitiv terapi vid behandling av patienter med elöverkänslighet” (Centrum för yrkes-och miljömedicin, Huddinge Sjukhus i juni 1996) av Birgitta Kolmodin-Hedman, Lena Hillert, Erik Sabreus och Barbro Dölling. Den kan beställas därifrån: 08 -7465665. Läs den själv! )

Studien är generaliserbar. Den kan gälla som ett typexempel på en rad andra forskningsobjekt med likartade utgångspunkter (Lidén, Arnetz, Berg, Andersson m.fl.) som lyft ansenliga belopp för sina aktiviteter för att undersöka hur psykologiska faktorer och stress möjligen kan förklara varför människor insjuknar till följd av de elektromagnetiska fältens påverkan.
Och eftersom just den här studien, ett slags behandlingsforskning, tillmäts en så pass hög specifik vikt av Arbetarskyddsstyrelsen, Socialstyrelsen och de yrkesmedicinska företrädarna i Sverige så förtjänar den en omsorgsfull analys. Tillför den något nytt? Vilken arbetslivs relevans har den? Vad säger patienter som deltagit i verksamheten?

Exemplet – och undantagen
Jag började dock i en annan ände. Mitt eget intervju-undersökningsmaterial, fram för allt med företrädarna för den ”psykologiska” förklaringsmodellen, under de senaste två åren är omfattande. Utåt, i själva sakfrågan, var bilden mycket tydlig. Inåt, och då gällde trendsättarna och drivkrafterna, var det inte lika enkelt. Där finns en del intressanta skillnader. Men vissa mönster och maktgrupperingar återkommer hela tiden. Jag fann också några vanmäktiga forskare som hade fått mycket intressanta forskningsansökningar avslagna.

I det följande koncentrerar jag mig främst på Huddinges Yrkes-och miljömedicin, inte för att de är exempellösa – jag kunde till exempel uttömmande ha beskrivit sådant som ”fallet Monika Karlsson” i Lerum som Försäkringskassan på Yrkesmedicinarnas inrådan försökte tvinga till mentalsjukhus, och när hon vägrade, drog in hennes sjukpenning . Eller anföra tragiska självmord till följd av att behandlande läkare antingen inte förstått eller av rent oförstånd ignorerat den elöverkänsliges förtvivlade nödrop; fall med tvångsomhändertagning på psykiatrisk klinik med mera. Analysen av Huddinge ger dock en mera normal bild av vad som pågår. De citeras dessutom gärna av kollegor inom yrkesmedicinen som EXPERTERNA.

——————————

Hela Forskning eller Förfall är 60 sidor långt, men här har du fått en bra uppfattning vad det handlar om. Beställ gärna hela och läs.
Den här skriften kan beställas från Tandvårdsskadeförbundet i Stockholm
ring 08 – 6419081 /6419083
Till sist bara de litteratur referenser som finns sist i skriften.

59

8. LITTERATURBakgrund – ”Förvetenskap”:
”Svenska miljöskandaler” av Nils Lalander, Sobers förlag 1995
Läkartidningen 1985 ss3484 och 4295
”Möt dig själv bortom allt förnuft” av Bengt Stern, Lenneaus förlag 1990

Vetenskap och Ideologi:
”Psykologi eller ideologi” av Noam Chomsky, Norstedts 1977
”Bortom frihet och värdighet” av BF Skinner, Norstedts 1972
”Varför var det så segt”, doktorsavhandling om lågriskkemi, miljödriven innovation och kravformning av Ernst Hollander , KTH 1995

Vetenskap och paradigm:
”Epidemisk masspsykos eller reell risk?” av Thomas Brante o. Helena Norman, Symposions förlag 1995.
”De vetenskapliga revolutionernas struktur” av Thomas Kuhn, Doxa 1979

Vetenskap, metodik och kunskapsteori:
”Det öppna samhället och dess fiender” av Karl Popper, Akademilitteratur 1972.
”Fysikens Tao”, av Fritjof Capra, Korpens förlag 1982.

Vetenskap och sakläge:
”Electropollution” av Roger Coghill, Thorsons Harper Collin Publishers, London 1992.
”Electrohealing” av Roger Cogholl , Thorssons Harper Collin Publishers, London 1991.
”Elöverkänslighet, Kan det förebyggas?” av Martin Andersson o. Leif Westlund, Sunflex 1991.
Vetenskap och moralisk-juridisk rätt:
”Faktiskt given rätt; Faktiskt gällande rätt; Moraliskt-rättsligt gällande rätt” av Rainer Cars, särtryck ur tidskriften Svensk Linje 1982.
Myndighetsagerande och prejudicerande domslut i förvaltningsdomstolar:
”Koncensus”-uttalande från Försäkringsläkarna i Sverige 960921, undertecknat av 26 svenska Försäkringsöverläkare.
Marianne Berg versus Riksförsäkringsverket. Pilotfall om bildskärmsskada. Socialstyrelsens rapport om elektriska och magnetiska fält och hälsa 1995.
Ett flertal inlagor av Lars Carlsson i Göteborg om amamalgamskadade och elöverkänsliga till olika förvaltningsättsliga instanser.
”Demokrati, rättsäkerhet o. myndighetsutövning”, riksdagsmotion -97 av Görel Thurdin.

Vetenskapliga åsikter presenterade som fakta
”Ont i munnen – av psykiska påfrestningar” av Jan-OttoOttosson i tidningen Colgate/Tandhälsan 2/96.
”Mäta fält – lögn eller sanning”, analys av Statens Strålskyddsinstitutet med flera statliga myndigheters godtyckliga metoder att mäta och redovisa elektriska fält från bildskärmar, en stencil av Clas Tegenfeldt, Liköping 1994.

Vetenskap och juridik:
Ny behörighetsreglering på hälso-och sjukvårdens områden m.m. SOU 1996:138.

Vetenskap och kognitiv terapi i teori och praktik:
”Kognitiv terapi i teori och praktik” av Carlo Perris, Natur o. Kultur 1992.
”Kognitiv psykoterapi vid shizofrena störningar” av Carlo Perris, Pilgrim Press 1991.

Samhällets bemötande av de elöverkänsliga:
”Fältslaget” av Gunni Nordström och Carl von Schéele, Tidens förlag 1996.
”Elöverkänslighet – De elöverkänsligas situation i samhället”, B-uppsats i sociologi av Johanna Granath, Lisbeth Petersson o. Helena Stål, Högskolan i Kalmar 1995.
”Elarbetsskadad – Elöverkänslig. Hur lever man då?” av lokalföreningen FEB/VÄST 1994.

Dessutom mycket litteratur som tar upp amalgamproblematiken. Elöverkänslighet och skador från amalgam hör ofta ihop. Men jag koncentrerar alltså mina referenser till de mera elinriktade publikationerna.

[ ”Abstract” index ] [ Kvicksilver start sidan ] [ Nytt på sidorna ]
en kommentar är alltid välkommen – e-mail peo@kvicksilver.org
© 1997     http://www.kvicksilver.org/abs/forskning.html